Autonoma Kärnan

“Orden ‘krossa det byråkratiskt militära statsmaskineriet’ innehåller i sammanträngd form marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten.” - Lenin

“Så länge staten finns, finns ingen frihet. När friheten kommer, skall det inte längre finnas någon stat.” - Lenin

Första etappen av vår Lenin-cirkel är nu avklarad. Staten och revolutionen har betats av, stötts och blötts och här ser vi resultatet. Sammantaget ska vi väl säga att vi kanske inte är överdrivet imponerade av Lenins resonemang men där finns ändå lärdomar att hämta. Vi menar att Lenin har rätt i en del av det han skriver men ibland gör helt felaktiga analyser och kommer till än galnare slutsatser.

En sak i taget. Texten Staten och revolutionen handlar föga förvånande om Lenins syn på staten och hur det revolutionära proletariatet bör förhålla sig till denna. Han grundar sin analys på texter av Marx och Engels och framför allt deras text om Pariskommunen.

Lenin börjar sin text med ett rasande angrepp på de reformister (som han kallar socialchauvinister) som förvränger Marx revolutionära teorier om staten till något banalt och kastrerat. Han ser som sin uppgift att återställa den marxska teorins radikala, anti-statliga udd. Till sin hjälp tar han långa citat från Marx & Engels verk.

Vad menar Lenin egentligen med staten? Jo, staten är en produkt av klassmotsättningens oförsonlighet och är ett organ för en bestämd klass herravälde - en makt som skenbart står över samhället men som i realiteten är ett redskap för klassherravälde. Den allmänna rösträtten är bara ett verktyg för borgerskapets herravälde. Lenin citerar Engels när denne säger att rösträtten inte kan vara nåt annat än “gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten”. All demokratisk socialism är således tämligen meningslös. Att rösta sig fram till klasslöshet är som att försöka förändra Gulf-strömmens lopp med en paddel. So far, so good. Lenin menar även tidigt i texten att det är “uppenbart att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan våldsam revolution men också utan tillintetgörandet av den statsmaktsapparat som den härskande klassen skapat…”. Lenin upprepar ad infinitum att det färdiga statsmaskineriet måste krossas, nedbrytas, upphöra att existera. Här talar Lenin vårt språk. Vi hatar staten och allt som den står för (klassherravälde) och vill att den ska brinna i helvetets mest svavelfyllda hål.

Men hur ska detta då gå till rent konkret? Jo, genom statens upphävande och bortdöende - till skillnad från dess avskaffande. Lenin menar att staten inte går att avskaffa som i ett trollslag (en tanke som han tillskriver anarkisterna) utan att den borgerliga staten upphävs av den proletära revolutionen. I dess ställe bör man inrätta socialism, en proletariatets diktatur, där en ny proletär stat skapas för att undertrycka reaktionen och kapitalistklassen. Men hur ska detta bortdöende se ut och när kommer detta att ske? Jo, menar Lenin, det är “först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) - först då “upphör staten att finnas till”. Lenin menar, med referenser från Marx, att kommunismen har en första och en efterföljande högre fas. Den första fasen sammanfattas bäst med citaten nedan:

Produktionsmedlen har nu upphört att vara enskilda personers privategendom. De tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet och får ert intyg från samhället på att han utfört en så och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg får han en motsvarande mängd produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren. Med frånräknande av den arbetsmängd som går till den samhälleliga fonden får varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket som han givit det.

samt

Olikheter ifråga om rikedom och orättvisa skillnader kommer att kvarstå. Men den ena människans exploatering av den andra blir ty det blir omöjligt att som privategendom roffa åt sig produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord o.s.v.

(Hör ni också varningsklockorna och får en sur smak i munnen?)

Detta, som vanligen kallas socialism, ska sedan ersättas med en högre fas. Denna fas inträder när staten

“fullständigt [kan] dö bort, när samhället förverkligat regeln ‘av envar efter hans förmåga - åt envar efter hans behov’ d. v. s. när människorna till den grad vant sig vid att iaktta de elementära reglerna för samlivet och deras arbete blivit så produktivt att de frivilligt arbetar efter förmåga. ‘Den borgerliga rättens trånga horisont’ som får folk att med en Shylocks hårdhet räkna ut så att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man inte får en mindre lön än en annan - denna trånga horisont kommer då att vara överskriden. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig ‘efter behov’.”

Vi håller som sagt med om att staten måste bort. Men vi delar inte Lenins syn på behovet av att i askan av den borgerliga staten bygga en ny “proletär” sådan - historien har lärt oss alldeles för många blodiga läxor för att ens överväga det alternativet. Socialismen har inte inneburit proletariatets diktatur utan, vad Lenin än skriver om saken, byråkraternas diktatur över proletariatet.
Istället menar vi att statens upphävande och bortdöende är en och samma sak. Den sker här och nu, genom att avskaffa kapitalismen, kortsluta socialismen och direkt inträda i kommunismen. Lenin skulle vända sig i graven och mumla “utopister” om han kunde läsa dessa rader - han är stenhårt övertygad om att revolutionen kräver socialism, underordnande och uppsyningsmän. Hans slutsatser, att först krossa den borgerliga staten för att sedan skapa en proletär sådan, är i våra ögon helt galen.

I alla fall, den direkta kommunismen sker genom etablerandet av allmänningar där bytesvärdet är bannlyst. Genom zero-state - ett projekt av vad Nick Dyer-Witheford kallar “destatification downward”. Projektets mål är att “relay financial and administrative control over publicly funded governmental services away from the state apparatus toward a variety of other social loci - housing and medical cooperatives, social and cultural movements [...] This can be seen as an arena of “counterplanning” - a term autonomists have used to designate the ability of socialized labour to run things different from those of capital, either on the shop floor or in the social factory as a whole. ”
Detta kommer ske gradvis,  ibland med plötsliga språng och bakslag och allmän turbulens. Givetvis behöver vi försvara de allmänningar vi skapar mot reaktionens angrepp och vi håller med Lenin när han skriver:

Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och om den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som inte delas med någon [...]

Vi har inte råd med halvblesyrer och revolutionärer som gräver sina egna gravar genom att göra halvdana revolutioner. Vi behöver herravälde, makt, men denna “diktatur” tar sig inte skepnaden av en socialistisk betongstat med uppsyningsmän och bokhållare utan vad  Guy Debord kallar proletariatets anti-statliga diktatur - i vår skepnad de väpnade allmänningarnas framväxt. Och med väpnat menar vi “solidarisk antagonism” och inte ineffektiv terrorism. Det var inte några enstaka, maskerade terrorister som gjorde områden i Belfast, Derry och södra Armagh till no go-zones för brittiska soldater en gång i tiden utan det samlade, antagonistiska proletariatet i dessa kvarter. Skillnaden är enorm.

Avslutningsvis håller vi med Lenin om att där det finns en stat finns ingen frihet - därför måste revolutionen se “som sin uppgift ställa inte statsmaskineriets förbättrande utan dess nedbrytande och förgörande.” (Lenin)

Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program.
Karl Marx i ett brev till W. Bracke, London den 5 maj 1875

Religionen framstår för oss inte längre som grunden för utan bara ett uttryck för världslig inskränkthet. Vi förklarar därför de religiösa fördomarna hos de fria medborgarna ur deras världsliga fördomar. Vi hävdar inte att de måste ge upp sina religiösa fördomar för att bli kvitt sina världsliga bojor. Vi hävda att de kommer att överge sina religiösa fördomar så snart som de sliter sina världsliga bojor. Vi omvandlar inte de världsliga frågorna till teologiska. Vi omvandlar de teologiska frågorna till världsliga.
- Karl Marx, Om judefrågan 1843

Ingen har väl missat att valskådespelet i Iran verkligen har fått skiten att träffa fläkten. Massprotester, gatustrider, mördade demonstranter och den rådande ordningens styrkor som går bärsärk (speciellt informationsflödet är viktigt att kontrollera och kameror och mobiler som filmar vad som pågår är enligt uppgift heta måltavlor för regimens hantlangare). Slogans som används är bl.a. “Ned med diktatorn” och “Ned med den islamiska regimen” och man har försökt sätta eld på lokaler tillhörande en milis som är förknippad med regimens “revolutionära” garde och även angripit gardets egna högkvarter. De som tror att det enbart handlar om den s.k. reformisten Mousavi har inte fattat något om hur proletariatet agerar autonomt- det är inte han som leder protesterna utan protesterna som leder honom. De kan tvinga honom att bli alltmer radikal. Han må försöka agera talesperson och kan (måste) agera som rekuperatör men upprorets framgång eller nederlag har inget med honom att göra. Det har med materiella villkor för upproret, dvs. om de drivande grupperna av proletariatet som nu står på barrikaderna kan formera sig till parti i Marx mening och lyckas sprida protesterna till fler sektorer av klassen, om man lyckas stå emot den fruktansvärda repressionen, om produktionen kan kortslutas genom sabotage, arbetsvägran och strejker etc. Att man blandar in religiösa slagord i kampen mot prästerskapet är helt ointressant. Ens explicit politiska inställning är vatten värd - det är vad man faktiskt gör som spelar roll. “Praktik står över (teoretisk) kunskap, ty dess värde ligger inte blott i dess allmängiltighet utan också i att den är en omedelbar verklighet” - Lenin.  Hellre en angry proletär mob med viss religiös anstrykning som ger sig på en genomrutten överklass med allt de kan komma över (har ni sett bilden på gubben med k-pisten?) än skinntorra intellektuella som bara kan slå folk på käften med marxistisk formelmagi och krångliga läsningar av Kapitalet.

En blog skriver att

“Beyond the capital, demonstrations have reportedly spread to at least seven provincial cities. The protests have marked the most serious display of discontent in the Islamic Republic in years. The breadth of the mass movement is unprecedented. It is a sudden upsurge of all the accumulated rage and frustration that has been accumulating for the past 30 years.”

AK följer med stort intresse händelseutvecklingen och vi hoppas att upproret lyckas och att väktarrådet, Mahmoud Ahmadinejad och hela det rika prästerskap som agerar överklass i Iran får brinna i helvetets djupaste hål. Samtidigt hoppas vi att det inte slutar med ännu ett isolerat uppror som skulle kunna kvalificera in sig till ett eget kapitel i Naomi Kleins Chockdoktrinen, dvs. ett uppror som säljs ut och förvrängs till en orange revolution (givetvis under paroller som “demokrati” eller “mänskliga rättigheter”) där ledargestalterna för den härskande klassen bara byts ut  och egendomsförhållandena, själva kapitalrelationen, förblir orörda. Om detta öde ska kunna undvikas behövs givetvis internationell solidaritet och att upproret inte antar en endast nationell prägel utan förankras i det globala proletariatet. Kika även på bloggen http://shooresh1917.blogspot.com/ för ständigt uppdaterade nyheter med filmsnuttar och bilder. Här finns kravallbilder från massprotesterna.

AK:s avsomnade husband (nåja…) Refused sa en gång att man skulle bränna EU-flaggan. Vi ser hellre att man bränner EU-parlamentet. Men man kan inte få allt man önskar sig.

Nu är EU-valet i det närmaste klart och valet i sig är inte mer upphetsande än att runka på ett kallt utedass (vem mer än trottarna tror att några överbetalda EU-politruker kan göra nåt mer än att enas om att kapitalismen är historiens slut?) men det ger ändå en fingervisning om hur de politiska vindarna blåser.

Vi kan genast konstatera att juni-listan, som alltid varit en suspekt klan med sosseplattfötter och EU-kritiska borgarrenegater, ramlar ur parlamentat. Good riddance.

Att inte äckliga SD får någon parlamentarisk legitimitet att huka bakom är även det bra. Allvarligare är att det trots allt är så många som missnöjesröstat på dem  - ett bevis på vänsterns misslyckande. Vänstern är inget alternativ medan piratpartiet med sina liberala kretiner i spetsen uppenbarligen är det. I Västerbotten har vänstern tappat så mycket mark att de nästan imploderar. Det är uppenbart att proletariatet förstått att den parlamentariska vänstern är bankrutt och inte kan erbjuda något annat än tom frasradikalism. Det är dags för oss, avgrundsvänstern, barbarerna, kommunistbögarna, att satsa offensivt på öppna politiska projekt bortom vänsterträsket för att hjäpa till att formera det materiella partiet. Att överlämna detta på Arbetarinitativet (kommer de få 0,3 % eller en promille av rösterna - spänningen är ooolidlig!) och andra tidningsförsäljande och medlemsvärvande sekter är som att försöka låta personer med autism och utan lokalsinne springa ett maraton - det kommer bara sluta med att man springer vilse, allmänt kaos, en 17:e International med 30 medlemmar som bråkar med den nya 18:e Internationalen med 12 medlemmar över detaljfrågor och än mer ointresse för vänsterpolitik från proletariatets sida. Detta är allvarligt då det sätter käppar i hjulet för en politisk rekomposition. MEN - de har fattat att vardagsnära krav är grejen men de organiserar sig och formulerar en politik värdig Anders S… oj, förlåt, vi menar en liten beige man. Trist, obetydlig, meningslös, idiotisk, zzzz…

Men det finns ändå ett korn av sanning:  fram för trista, vardagsnära krav (högre lön, mindre arbetstid, kamp mot stress och underbemanning, samhällslön, fri fildelning - en fråga som inte får överlåtas till liberala stolpskott, försvar av allmännyttan dvs. våra vårdcentraler, skolor, bibliotek etc.) som stärker klassens positioner även om de enligt alla överbelästa skrivbordsradikaler är vidrigt inomkapitalistiska och deltagande i det kapitalistiska systemet. Att fattiga proletärer i Rannebergen, Frölunda, Biskopsgården och andra delar av Göteborg (tillsammans med höginkomsttagare som drömmer om fornstora dar) röstar på SD i hyfsat stor omfattning (med 3,3 % nationellt och t.ex. 13,3 % i Rannebergen, 6,9% i både Frölunda och Biskopsgården) är en varningsklocka om att tiden är mer än mogen. Den har börjat ruttna.

Med risk att låta som en repad skiva vill vi återvända till problematiken kopplad till partiet. För oss, som vi sagt till leda, är klassen i första hand partiet. Med detta avser vi de radikala grupper av proletärer som står längst fram på barrikaderna mot kapitalets välde. Det är dessa grupper som är proletariatets spjutspets, dess revolutionära fyrbåk.

Utan tvivel kan endast en avancerad minoritet ha en klar bild av en kollektiv kamp som är riktad mot allmänna mål vilken rör hela klassen och med kärnpunken projektet att förändra hela samhällsordningen. Dessa grupper, dessa minoriteter, är ingenting annat än partiet. När dess formerande (vilket naturligtvis aldrig fortskrider utan avbrott, kriser och interna konflikter) har nått ett särskilt stadium må vi säga att vi har en klass i kamp. Fastän partiet innesluter endast en del av klassen kan endast det ge klassen sin enighet i kamp och rörelse, då det förenar dessa element, vilka känner och representerar den, bortom kategoriernas och lokaliteternas begränsningar. (Amadeo Bordiga, Parti och klass s. 2)

Partiet existerar således materiellt men inte formellt - denna politiska rörelse behöver inte vara enad i formella organisationer med medlemstidningar och årsmöten. Det är således där klasstiderna står som mest intensivt som vi kan finna partiet oavsett dess (o)organisering. Det kan vara strejkande sopåkare eller sjuksköterskor, kravallande kids, lantarbetare som ockuperar mark, svartjobbare som hotar med sabotage om de inte får ut sina löner, arbetsvägrande servitriser, städare eller lagerarbetare. Partiets utseende och deltagare kan således skifta mellan olika geografiska kontext och tidpunkter. Det är detta Marx menar med sitt “historiska parti”. Det är dock viktigt att påpeka att partiet inte endast existerar i en viss nyckelbransch etc. med stor strukturell arbetarmakt (för att tala med Beverly Silver) utan förenar olika skikt inom det globala proletariatet. Om det materiella, eller historiska, partiet uppträder i sektorer med stor strukturell makt för proletariatet (som inom transportsektorn) ges kampen extra tyngd men det innebär inte att annan kamp är värdelös. Den kapitalistiska kedjan kan brytas vid alla länkar, både där den är som starkast eller svagast. Att stirra sig blind på dess starkaste/svagaste länkar är att missa vad som försiggår över hela frontlinjen.

Någon god anarkist kanske känner att det är “förtryckande” att tala om parti i termer av radikala minoriteter. Vi är ju alla jämlika eller hur?
Det är en idealistisk inställning som helt missat det som Marx menar med sitt påstående att “den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.”
Om alla stod som vackra själar fristående från den förhärskande borgerliga ideologin där man i lugn och ro kunde komma fram till rationella beslut skulle kapitalismen ha imploderat för länge sedan. Det finns bara vissa proletära skikt som är medvetna om sina intressen och revolutionära mål - en kunskap som inte inympats utifrån från nåt trotteparti eller avantgarde med anemiska intellektuella utan som vinns genom blod, svett och tristess på gator, skolor och arbetsplatser. Det är detta som autonomisterna menar när de talar om en politisk klassammansättning.

Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift - att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion - i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats. Till exempel kan olika politiska krav (kortare arbetsdag, politisk lön) agera som kugghjul i denna formering - krav som partiet kan samlas kring. Alltså, det materiella partiet är en produkt av proletariatet och måste fortsätta att vara det. Sekterism och stalinistisk partidisciplin leder enbart till ett kväsande av partiet.

“Isolera och demaskera de “radikala kändisarna”. De är ingenting annat än desertörer från politiken som tagit värvning i det rena skådespelets marknad; eller i några fall gått andra vägen, dvs redan livlösa pr-koncept som vill skaffa sig en mer kittlande image genom kontakt med aktivister. För somliga är aktivismen på så sätt ett verkningsfullt pittoreskt inslag i deras personlighetskoncept i sina musikerkarriärer, författarkarriärer, konstnärskarriärer, skådespelarkarriärer, journalistkarriärer, akademikerkarriärer etc. Andra lockas att bli rena kändisar, som ser att vägen ligger spikrak från att trivas som presstalesman för en aktion till att ta plats i TVs soffpaneler och dagstidningarnas krönikespalter, som åsiktsproducenter och livsstilsmarknadsförare som representerar en politisk rörelse och/eller den radikala ungdomen i dess helhet; de är byråkrater, aktiva rekuperatörer, pampar, föredettingar som aldrig kommer att delta mer i något seriöst arbete annat än för att gynna sin image.”

Sven Situation, april 2002

Promoe har fått nog. Han har tröttnat på svenskarnas dåliga smak. Vi är kulturella barbarer som låter oss tvångsmatas med skitkultur. Likt en folkpartist på tjack som vill införa en litterär kanon och tvinga skolbarn att läsa “klassiker” istället för manga går han till angrepp mot den svenska dekadensen. Själva har vi fått nog av vänsterkändisar i allmänhet och föraktfulla sådana i synnerhet. Men det är ju alltid kul att någon läser vad vi skriver så här är ett svar på Promoes inlägg på vår förra text.

“Jag går till angrepp mot företeelser som jag anser förstör oss, oavsett vilken klass - och vilken nationalitet (även om jag har valt att peka på specifika svenska begrepp, som vi svenskar kan relatera till) - vi tillhör.”

Promoe försöker med ett retoriskt akidogrep vända tillbaka vår kritk mot hans låt svennebanan. Hans tes är enkel. Det är vi som anser att låten handlar om klassförakt och genom detta bekräftar vi våra egna fördomar om vit arbetarklass. För enligt Promoe handlar låten om “svenskhet”, om sånt som alla svenskar kan känna igen. Det är möjligt att Promoes anser att de kulturella markörer han lyfter fram skulle vara klassöverskridande. Hur “avundsjuka mot överklasssen” skulle kunna vara det har vi dock svårt att få ihop. Själva läser vi in samma förakt mot massan som vi är vana vid. Eller för att citera Beverley Skeggs ännu en gång:

“Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera.”

Promoe hävdar att han associerar fritt. Jävligt spännande att den bild han målar upp är stereotyp fattig arbetarklass, “white trash”. I stället för att göra någon form av analys rabblar han bara upp ett gäng attribut som landets rika snorungar gladeligen sjunger med i när de skrattar åt arbetarklassen.

Vi dock inte så jävla intresserade av Promoes klassanalys, men för att vara övertydliga. Det handlar inte om att klass ska förstås som något homogent. Något objektivt vars kulturella konsumtion går att beskriva i klichéartade oneliners. Det handlar om förakt. Ett förakt som bygger på klassisk distansering och myten om god smak. Det som stör oss är hans självgodhet, hans ambition att ställa sig utanför och stoltsera med sin goda smak. Kvinnomisshandel och dagenefterpiller är något som enligt Promoe hör hemma i samma kontext som soppatorsk, foppatofflor och avundsjuka på överklassen. Det är samma patologiserande som vi är vana vid.

Vi går inte ut i något försvar för kvinnomisshandel eller alkoholism. Det här handlar i stället om att vi blir jävligt förbannade när folk försöker göra sig lustiga på vår bekostnad, när folk hjälper till att bibehålla stereotypen utan att problematisera. När folk gör gemensam sak med Stureplans brats.

Ja, vi är avundsjuka. Klart som fan att vi är. Vi skulle också vilja leva på vår hobby, men vi har inte den möjligheten. Vi har inte valt att tvingas lönearbeta eller att bo i slitna förorter. Vi kan inte leva våra liv som vi vill av den enkla anledningen att vi lever i ett klassamhälle. Kul för dig att det gått bra i det liberala lotteriet. Alla har inte samma tur.

Promoe har dock helt rätt i en sak. Vi för ingen annans talan. Vi vill inte storma några vinterpalats eller befria arbetarklassen likt minkar ur en bur. Av den enkla anledningen att det inte går. Vi är intresserade av våra egna begär och intressen och hur dessa kan länkas samman till kollektiv rörelse. Och vi är framför allt intresserade av att slippa jävla popstjärnor som tror att de är en del av “rörelsen”.

Och du, Mårten, hur var det här med korrekturläsning? Hade du använt dig av det?