AKs boktips

Läs David Harveys nya om kapitalistiska kriser, Terry Eagletons om varför Marx hade rätt och krydda med CrimethIncs bok om arbete. Då har ni att göra och vi tänker minsann inte bjussa på några länkar utan googla bara era lata svin!

Klassanalys bitte!

Vi tänker oss klassanalysen som en kombination av axeln ordergivare/ordertagare och axeln ägare/egendomslös (med inkomstvariation däremellan). Vi kan för enkelhetens skull rita upp ett mentalt diagram med två axlar för att illustrera vad vi menar. Diagonalen motsvarar polerna ägare/egendomslös medan horisontalen motsvarar ordergivare/ordertagare. En mellanchef skulle sägas vara en ordergivare av rang samtidigt som man har hyfsad lön men inte äger produktionsmedlen. Således skulle mellancheferna hamna långt uppe till höger och vara tämligen ointressanta ur kampsynpunkt då de är varuformens vakthundar. De kan aldrig bli en del av en klassrörelse mot kapitalismen.

Men poliser då kanske nån undrar – de tvingas ju jobba mot en lön för att försörja sig? Är inte de arbetare?

Här kommer vi in på frågan om Marx begrepp arbetarklass-i-sig och arbetarklass-för-sig.  Arbetarklass-i-sig utgörs av alla som måste sälja sig som arbetskraft för att överleva. Arbetarklass-för-sig, klassen definierad politiskt, däremot existerar bara när den hävdar sin autonomi och enighet i kampen mot att reduceras till arbetskraft. Alltså, det är arbetarklassen-för-sig som kan realisera kommunismen.

Vårt spektrum med ordergivare/ordertagare som två olika poler kan öka förståelsen för vilka sektorer av klassen som har störst potential att gå från arbetarklass-i-sig till för-sig och vilka som absolut inte kan det. Snutar, ordergivarnas portalfigurer, kan absolut inte bli en revolutionär kraft då deras uppgift per definition är att skydda varuformen. Lärare och andra yrken med hög grad av ordergivning har också svårt att ta steget till att delta som en kraft i klassen-för-sig. För lärarnas del är det deras ordergivande position, konkurrensen lärare emellan och kraven från ledningen om korrekt betygssättning etc. som gör det svårt.

Varför är dessa uppdelningar i klassanalysen viktiga kanske nån undrar?

Det är intressant att studera proletariatets olikartade utseende och hur olika sektorer står i relation till varandra då kampen springer ur den faktiska exploateringssituationen. Vår kamp skiljer sig ju och antar olika former beroende på var vi jobbar, med vad vi jobbar, vilket pinnhål man sitter på i den hierarkiska arbetsdelningen etc. Det handlar inte om att dela upp proletariatet i olika inre klasser utan att förstå klassen som en mångfald och hur olika kamper kan länkas samman eller varför de inte kan det.

För att sammanfatta klassanalysen kan man säga att det intressanta inte är att göra en ögonblicksbild av hur klassen ser ut vid ett givet tillfälle utan snarare tänka sig klassen i rörelse, som en film, där man ser vilka sektorer av klassen som är i rörelse, hur deras kamper tar sig uttryck och hur de kan koordineras.

Det var allt. Tack.

Kommunister, centrister och annat pack

http://d3uwin5q170wpc.cloudfront.net/photo/142531_700b.jpgAKs kristna fraktion och dess amerikanska avdelning har påbörjat en studiecirkel på boken Kommunismens idé. Det är en samling texter som alla utgår från begreppet kommunism, alla med olika angreppssätt och teoretiska utgångspunkter. Efter att ha läst de tre första bidragen var det speciellt ett som föll de kristna i smaken, Vänsterhypotesen av Bruno Bosteels. Det är en text som tar sin utgångspunkt i Lenins berömda kritik av vänsterradikalismen till förmån för den mer mossiga, leninistiska inställningen. Med vänsterradikalism avses ett principiellt avståndstagande från allt deltagande i parlamentariska eller borgerliga val, fackföreningar och politiska partier. Lenin menar att subjektiv otålighet och direkt aktion ersätter partiets ihärdiga och mödosamma organisatoriska arbete. Man kan alltså säga att det fördes ett krig inom vänstern på två fronter, dels mot denna vänsterradikalism och dels mot sossehögern. Att vara kommunist var helt enkelt att vara centrist. Vi tänkte visa att vi också är centrister, men på ett annat sätt än vad Lenin tänkte sig. Hans kritik mot vänsterradikalism har ett korn av sanning i sig, likväl som de vänsterradikalas kritik av den mer ortodoxa hållningen även den har en hel del att bidra med. Så låtom oss bli autonoma leninister!

Vad i Lenins kritik är användbar idag? Framför allt är det kritiken mot den vänsterradikala otåligheten, en otålighet som bland uttrycks av alla nattsvarta anarkister som får panik om man inte rutinmässigt tar avstånd från all institutionaliserad politik eller börjar prata om partiet. En annan aspekt av vänsterradikalismen tar sig uttryck i letandet efter en ”utsida” här och nu. Marx  mullvad ersätts av ett dödligt språng ut från samtiden, eller  bättre, ett omedelbart, totalt brott med det bestående. Istället för ett sådant synsätt säger Bosteels att man måste ”gripa det nya som ligger insprängt i det gamla; det är inte längre fråga om att dela upp mänsklighetens historia i två [eller insida och utsida, vår anm.] … utan om att spåra de rådande omständigheternas latenta mot-finalitet, för att väcka dem och stärka deras potentialitet för motstånd, subversion eller förstörelse.” Med våra ord, att bygga upp en motmakt här och nu som resulterar i en primitiv kommunism som enbart kan röra sig mot en högre fas genom en revolution. Det uttjatade inom-men-bortom.

Nu kommer vi in på en annan variant av dagens vänsterradikalism och det är kritiken av allt som kallas ”alternativism”. Med detta avses alla försök som försöker gå bortom kapitalismen men i slutändan bara reproducerar den. Hit kan till exempel räknas kampen för allmänningar. Man letar istället efter ”rena” kamper där man är friställd från den kapitalistiska smittan. I förlängningen medför detta att man diskvalificerar många av dagens kamper och stirrar sig blind på sin egna självpåtagna radikalism och behovet av att krossa kapitalismen med ett enda mäktigt slag.

Således kan man säga att för att vara en kommunist idag måste man vara en centrist, som till vänster har nattsvarta anarkister och revolutionsromantiker och till höger hela partivänstern med trottarna i spetsen.Vi säger centrist utan sekteristiska undertoner, med andra ord handlar det om att ta hålla en stadig, politisk kurs men utan att ha beröringsfobi. Sekterism är alltid av ondo, alltid.

Detta var några funderingar efter de första kapitlen. Återkommer när några fler kapitel är avverkade.

Ska skiten äntligen gå under?

Så oändligt trött efter ännu en arbetsvecka, så oändligt trött på ekonomer, så oändligt trött på sparpaket och så oändligt trött på nyfascister.

Kan inte den där kapitalismen ta och gå under nu nån jävla gång.

Kör på med er skuldsanerande nyliberalism tills allt rasar samman och vi får hänga er på gator och torg men skynda på, vi börjar bli gamla och vill leva några år i det kommunistiska paradiset innan vi dör.

 

 

 

 

/Alla de trötta

 

Mycket väsen för ingenting

En av texterna i det senaste numret av riff raff heter ”Mycket väsen för ingenting” och det hade varit ett passande namn för hela numret. Många sidor ägnas åt att basha renegaten Marcels gamla text och här plaskas det hej vilt i den lilla röda ankdammen. I vår naivitet trodde vi att att Björkhagengruppens lustmord på den idealistiska smörjan var all kritik som behövdes och trodde att den debatten var död och begraven. Vi hade fel. Vi har inget emot teoretiska diskussioner men det blir lite skrattretande när man ger så mycket utrymme till sådant åsiktsmäteri  som känns så marginellt att det är snubblande nära meningslöshet. Nu behöver vi snarare analyser av dagsläget i klasskampen, av krisen och de kamper som följer i krisens spår, av politisk organisering i de arabiska revolutionernas kölvatten etc. och inte detta tröttsamma gnällande mellan olika grupperingar inom det man kallar kommuniseringsströmningen. Vi har inte hängt med på alla turer på soc.nu men läst riff raff och Dissident. Det räcker. Ta en genomsnittlig politisk diskussion på en genomsnittlig arbetsplats, eller en politisk diskussion bland anarkister och kommunister, och lyssna efter detta teoretiska skyttegravskrig – det lyser med sin frånvaro. Men OK, för er som inte är insatta i denna djupt fascinerande debatt kan vi köra en snabbversion:

Marcel och hans nya kompisar i Dissident menar att klasskampen är reaktionär till sin karaktär, att kommunismen kommer från utsidan och inte som en produkt av klasserna i kamp. Eller för att citera en kamrat: Dissident menar att ”allt är organiskt infångat och inslutet i kapitalet – ingen tendens inom den kan gå mot brytning. Brytningen blir istället rent idealistisk och rent subjektiv, alltid möjlig i varje ögonblick att attackera kapitalrelationen (snatta, maska, vägra, undandra sig…). Dissident måste därför ständigt söka efter denna utsida som kan ingripa: det gudomliga ingripandet, dörren som öppnas från utsidan, de oanställbara/överflödiga/trasproletariatet, sökning i mystiken, i radikalkonservativsmens anark och skogsgångare. Det finns inget samband mellan subjektiviteten och de objektiva strukturerna, subjektiviteten sker alltid utifrån och emot, aldrig inifrån och emot. Det finns inga revolutionära situationer för Dissident, snarare är insurrektionen alltid möjlig. Det är ingen intensitetsgrad eller ackumulering för Dissident, bara en multiplicering och spridning, en kvantitativ fråga, inte kvalitiativ.”

Mot detta vänder sig riff raff som menar att kommuniseringen är fast förankrad i klasskampen, som ett kvalitativt övervinnande av dess begränsningar, inte som enstaka desertörer. ”Att rämna världen, inte lämna den”. Typ.

Det hade varit en sak om Dissident-gängets teori haft någon förankring inom den radikala vänstern men så är knappast fallet så den massiva kritik som riff raff formulerar (dessutom flera år försent?) ter sig som en storm i ett vattenglas, som mycket väsen för ingenting. Hade Dissident haft någon form av politisk hegemoni hade det var fullt förståeligt men nu blir det en kamp mot väderkvarnar.

Nu ska vi lämna denna diskussion och istället lyfta fram det med det nya riff raff-numret som är bra. Vi hade gärna sett mer av riff raffarnas egna texter, såsom Peter Åströms Kris och kommunisering, som förankrar kommuniseringsbegreppet i den kristyngda samtiden. Ska kommuniseringsbegreppet ha någon relevans måste den ta klivet ner från de teoretiska luftslotten och den filosofiska mumbojumbon till klasskampens skitiga verklighet. De svårtillgängliga, och lite överskattade, Théorie Communiste som också förekommer flitigt i numret försöker göra detta men i sin tillkrånglade ton tröttar de lätt ut läsaren. Vad sägs om följande mening: ”Om kampernas teoriproducerande karaktär själv tenderar att bli en kritisk abstraktion blir då omvänt teorin i snäv bemärkelse underminerad enligt sin egen definition.” Det är synd då det är intressant att läsa deras analys av omstruktureringen av ekonomin och deras syn på globaliseringen i numrets sista text, Proletariat och kapital.

Ska vi runda av kan vi trots allt rekommendera er att läsa riff raff #9 men gör det selektivt.

En känga till postmodernismen

Följande känga till postmodernismen utdelas av den marxistiske feministen Michéle Barrett. Aktuellt nu i dessa tider när vi diskuterar behovet av ”berättelser” (diskurser?).

”För det första måste det av ett förnekande av kunskapen om de verkliga samhällsförhållandena följa, att det är själva diskursen som är platsen för kampen. Man eftersträvar inte ens en kulturrevolution, utan man eftersträvar en revolution i diskursen. Jag vill inte förneka vikten av ideologisk kamp eller diskursens roll i denna … Det ligger emellertid en hel värld emellan att tillskriva den ideologiska kampen en viss betydelse och slutsatsen att ingen annan kamp är relevant eller viktig. Den lättnad med vilken den intellektuella vänstern anammat dessa idéer som försvar och politisk legitimation för allt slags akademiskt arbete är i sig något misstänksamt och oroväckande. För även om jag inte vill betvivla den politiska betydelsen av en sådan aktivitet, måste det ändå fortfarande göras en skillnad mellan denna form av kamp och den mera jordiska. Bör vi verkligen se Peterloomassakern, stormningen av vinterpalatset, den långa marschen eller Grunwickaktionen som en kamp i diskursen?”

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver 10 april: No More Fukushima – global aktionsdag mot kärnkraft, Kaj Raving skriver Sd är ett högerparti – whats new?, Stefan Bergmark skriver Debatten om sponsring i SVT ideologisk, Röda Lund skriver 00-talets bästa album, herman skriver Intervju med en av de strejkande lärarna på Björkbacken

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Who sold out now?

Att sälja ut var länge det värsta man kunde göra. Att börja supa som edgeare eller käka kött som vegan. Att överge en strängt hållen identitet. Allt det där är överspelat idag när identitetspolitiken med rätta förpassats till historiens skräphög. Ingen som kallar sig kommunist skulle med bibehållen självaktning kunna fara ut i bannor mot någon som ”sålt ut” genom att käka salami.

Däremot finns det fortfarande de som säljer ut – ni vet vilka vi pratar om. De lägsta av de lägsta. Kappvändarna. Överlöparna. Vi pratar inte om dem som överger en revolutionär hållning till förmån för konformismens sövande lall utan de som går över till fiendens läger och aktivt bekämpar alla revolutionära strävanden genom reaktionär politik. 68:or som blivit frälsta, forna kamrater från 2001-generationen som nu går högerns ärenden. Man kan säkert härleda en hel del ur klassammansättningen på dessa grupper för att förstå hur politiken blir som en vindflöjel. Och hur många är dom? Vi vet inte. Vi vet bara att vi föraktar dom.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Självscannings(pre)revolutionen, Bo Myre skriver Osannolikt sannolik härdsmälta, Jöran Fagerlund skriver Frågan om hämtmat vid förskolor och skolor är politisk och inte juridisk, Kaj Raving skriver Påskupprop mot utförsäkringarna, autonomak skriver Michael Hardt om revolutioner

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Michael Hardt om revolutioner

Nej, vår inbäddning är uppfuckad så ni får nöja er med en gammeldags länk där Michael Hardt snackar revolutioner.

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Eva-Britts förslag till direktiv om våld mot kvinnor fick starkt stöd i jämställdhetsutskottet, Kaj Raving skriver Världens bästa sjukvård, Johan Frick skriver Är Sverigedemokraterna fascister?, L. O. K. Ejnermark skriver Björklund har rätt om vikten av lärarledd undervisning — men fel om katederundervisning, autonomak skriver Attack of the swarm, Bo Myre skriver 20/3, Kafé 44: Stödkväll för anarkistiskt bibliotek i Uruguay

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Attack of the swarm

Vi har tidigare i ganska abstrakta ordalag pratat om nätverksorganusering, eller svärmorganisering. Ska man nämna några konkreta exempel på svärmorganisering ur verkligheten kan man nämna anti-krigsrörelsen efter USA:s invasion av Irak som samordnades globalt som ett nätverk utan ett maktcentrum. Närmare i tiden kan nämnas revolutionerna i Tunisien och Egypten där den prekära arbetsstyrkan organiserat sig som en svärm via modern kommunikationsteknologi och där en extrem fattigdom och prekära arbetsvillkor agerat bränsle för revolutionsandan. Lokala kamper har kunnat kommunicera och cirkulera, med andra ord sprida sig från land till land som ett virus utan respekt för nationsgränser. Statsapparater har slagits sönder och diktatorer jagats bort. Problemet med revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern är att även om deras politiska drivkraft har en stark klasskampskomponent har deras politiska diagonal, eller politiska kompass, i slutändan kommit att domineras av en liberal dröm om representativ demokrati.

Grundrisse für alle

AK har med ett par goda kamrater tagit sig an den svenska översättningen av Karl Marx Grundrisse. Resultatet av vår studiecirkel kan ni se på vår kära blogg under våren. Nu ska vi se om Grundrisse kan motsvara hypen!