Autonoma Kärnan

En av texterna i det senaste numret av riff raff heter ”Mycket väsen för ingenting” och det hade varit ett passande namn för hela numret. Många sidor ägnas åt att basha renegaten Marcels gamla text och här plaskas det hej vilt i den lilla röda ankdammen. I vår naivitet trodde vi att att Björkhagengruppens lustmord på den idealistiska smörjan var all kritik som behövdes och trodde att den debatten var död och begraven. Vi hade fel. Vi har inget emot teoretiska diskussioner men det blir lite skrattretande när man ger så mycket utrymme till sådant åsiktsmäteri  som känns så marginellt att det är snubblande nära meningslöshet. Nu behöver vi snarare analyser av dagsläget i klasskampen, av krisen och de kamper som följer i krisens spår, av politisk organisering i de arabiska revolutionernas kölvatten etc. och inte detta tröttsamma gnällande mellan olika grupperingar inom det man kallar kommuniseringsströmningen. Vi har inte hängt med på alla turer på soc.nu men läst riff raff och Dissident. Det räcker. Ta en genomsnittlig politisk diskussion på en genomsnittlig arbetsplats, eller en politisk diskussion bland anarkister och kommunister, och lyssna efter detta teoretiska skyttegravskrig – det lyser med sin frånvaro. Men OK, för er som inte är insatta i denna djupt fascinerande debatt kan vi köra en snabbversion:

Marcel och hans nya kompisar i Dissident menar att klasskampen är reaktionär till sin karaktär, att kommunismen kommer från utsidan och inte som en produkt av klasserna i kamp. Eller för att citera en kamrat: Dissident menar att ”allt är organiskt infångat och inslutet i kapitalet – ingen tendens inom den kan gå mot brytning. Brytningen blir istället rent idealistisk och rent subjektiv, alltid möjlig i varje ögonblick att attackera kapitalrelationen (snatta, maska, vägra, undandra sig…). Dissident måste därför ständigt söka efter denna utsida som kan ingripa: det gudomliga ingripandet, dörren som öppnas från utsidan, de oanställbara/överflödiga/trasproletariatet, sökning i mystiken, i radikalkonservativsmens anark och skogsgångare. Det finns inget samband mellan subjektiviteten och de objektiva strukturerna, subjektiviteten sker alltid utifrån och emot, aldrig inifrån och emot. Det finns inga revolutionära situationer för Dissident, snarare är insurrektionen alltid möjlig. Det är ingen intensitetsgrad eller ackumulering för Dissident, bara en multiplicering och spridning, en kvantitativ fråga, inte kvalitiativ.”

Mot detta vänder sig riff raff som menar att kommuniseringen är fast förankrad i klasskampen, som ett kvalitativt övervinnande av dess begränsningar, inte som enstaka desertörer. ”Att rämna världen, inte lämna den”. Typ.

Det hade varit en sak om Dissident-gängets teori haft någon förankring inom den radikala vänstern men så är knappast fallet så den massiva kritik som riff raff formulerar (dessutom flera år försent?) ter sig som en storm i ett vattenglas, som mycket väsen för ingenting. Hade Dissident haft någon form av politisk hegemoni hade det var fullt förståeligt men nu blir det en kamp mot väderkvarnar.

Nu ska vi lämna denna diskussion och istället lyfta fram det med det nya riff raff-numret som är bra. Vi hade gärna sett mer av riff raffarnas egna texter, såsom Peter Åströms Kris och kommunisering, som förankrar kommuniseringsbegreppet i den kristyngda samtiden. Ska kommuniseringsbegreppet ha någon relevans måste den ta klivet ner från de teoretiska luftslotten och den filosofiska mumbojumbon till klasskampens skitiga verklighet. De svårtillgängliga, och lite överskattade, Théorie Communiste som också förekommer flitigt i numret försöker göra detta men i sin tillkrånglade ton tröttar de lätt ut läsaren. Vad sägs om följande mening: ”Om kampernas teoriproducerande karaktär själv tenderar att bli en kritisk abstraktion blir då omvänt teorin i snäv bemärkelse underminerad enligt sin egen definition.” Det är synd då det är intressant att läsa deras analys av omstruktureringen av ekonomin och deras syn på globaliseringen i numrets sista text, Proletariat och kapital.

Ska vi runda av kan vi trots allt rekommendera er att läsa riff raff #9 men gör det selektivt.