Det har uppkommit diskussioner om vilka personer och vilka åsikter som är välkomna på utåtriktad verksamhet för våran del av vänstern.

Principiellt måste jag säga att vi MÅSTE acceptera en i det närmaste total tendensfrihet i teorier och estetik för att undvika likriktighet och dö den stalinistiskt politiska svältdöden.

Vi kommunister och anarkister bör försöka förstå att våran kamp spretar åt olika håll, ter sig olika och behöver vara odogmatisk om den skall kunna nå framgång.

Jag anser att det enda vi inte skall tillåta är rena reaktionära åsikter som exempelvis liberalism, klassamverkan, sexism, ickevåld, stöd till antikommunister som Hizbollah eller valfri munkgrupp.

Produktionssätt innefattar alla sociala förbindelser så vi bör vara jävligt försiktiga med vad vi bestämmer vara icke antikapitalistiskt.

För min del inte bara accepterar jag utan välkomnar hjärtligen antikapitalistiska personer och grupper med paroller som ifrågasätter och kritiserar hegemonisk hetrosexualitet, äktenskapet, parförhållanden, miljöförstöring och mycket annat.

Låt vänstern spreta och lyft “brokigt och bråkigt” som våran paroll!

Dessutom, låt anarkopunkarna gå som en stor hög och RF i raka led. Mångfald är något bra.

/Fraktion ur AK (vi tycker inte alla lika i frågan.)

Jag vill också rekommendera er alla att läsa renegaten Göran Skyttes kolumn.

Han vill likt världens alla okunniga och intoleranta dela upp världen i goda och onda. Onda är självklart den kategori människor som Göran inte gillar såsom kommunister och Mugabe dock verkar det inte gälla Vietnams bödlar, Contras i Nicaragua, Carl Bildts Lundin Oil eller den turkiska statens mord i Kurdistan. En slump? Knappast! Utan ett försök att peka fokus och all skuld mot individen och därmed försöka få människor glömma att de är skapade av samhället samt för att sprida det amerikanska evangeliet att folkmord och kolonialism är nödvändig för att bekämpa de onskefulla människorna.

Visst kan Göran sitta och säga att människor är biologiskt onda och utsända av djävulen och cementera det vi alla redan konstaterat - Att högerns intellektuella kapacitet är så död att man förvånas att de inte dör av understimulering, för ingen kan väl ta honom på allvar?

Är det något som är ren ondska så är det idén om den fria individen.

Det var allt för idag.

Förhoppningsvis så gjorde du en automarxistisk variant av självdeklaration och gjorde alla möjliga och omöjliga avdrag.

Så ta nu och lägg pengarna du räddat från att hamna i fickorna på några Grekiska tobaksodlare i form av europeiskt jordbruksstöd på något vettigt. Förslagsvis;

sjuksköterskornas utomfackliga kamp eller till stödet för de 26 åtalet blockadvakterna i Malmö. 

Kom ihåg att Liberala Partiet har bara rätt när de citerar Internationalen.

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,

vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,

den arme ingen rätt man ger.

Länge nog som myndlingar vi böjt oss,

jämlikheten skall nu bli lag.

Med plikterna vi hittills nöjt oss.

Nu taga vi vår rätt en dag!

Vi blir förbannade av allt daltande med parlamentarismen i allmänhet och liberaler i synnerhet. Detta är ingen lek och revolutionen är inget caffe latte-kalas. Eller bättre, det är en lek på blodigt allvar.  Foucault sa en gång att det riktats för mycket uppmärksamhet på klass och för lite på kamp i klasskampsbegreppet. Vi håller med. Även om klassanalyser är viktiga får de aldrig ske på bekostnad av den enkla sanningen; vi befinner oss i en konflikt med borgarna och försöker med alla medel bryta kapitalets dialektik (komposition - dekomposition -> rekomposition) och undfly dess kontroll.

Klassanalyser utan konfliktperspektiv blir uppblåsta såpbubblor, en fascinerande yta men helt utan innehåll. Samma sak kan sägas om ekonomiska analyser. Analyser av kapitalismen får aldrig spåra ur i objektivt diagramrunkeri och formelmagi  - diagram och formler får aldrig få ett egenvärde utan har endast existensberättigande genom att föra vår kamp framåt, som subjektiva verktyg i proletariatets kamp mot kapitalets kontroll. Inte vem som har mest rätt eller som kan mäta argument med liberaler. Vem bryr sig? Stackars trottar som fortfarande surfar på sina långa vågor med sin nya ledstjärna Andreas Malm i täten, knaprande på säsongens mandlar. 

Vi har inget att vinna på att mäta argument med liberaler och annat pack eller försöka närma oss “progressiva” grupper. Inte beröringsfobi med allt som kan kallas reformism i gammal fin anarkoanda men inte heller lillgammal marxism i gåbortkostym (för att blidka Vänstern). Vill andra söka allianser med oss, fine, låt dem komma men på våra villkor.

Årets första maj badade i solsken när SAC - syndikalisterna, syndikalistiska ungdomsförbundet samt autonoma grupper och personer tågade genom Stockholms gator i den av DN benämda “helvetesmarschen”.

(Även andra mer eller mindre suspekta och efterblivna grupperingar som (s) V(PK) och KP(mlr har demonstrerat idag men vi lägger inget värde hos de värdelösa och skriver inget mer om dem här.)

Demonstrationen samlade runt 2500-3000 deltagare och slagord för revolution, för våld mot chefer, mot polisers dåliga klädsmak och för feminism haglade i kvarteren runt Stureplan och Gamla stan. Kort sagt var det en trevlig föreställning. Banderollerna är alltid en viktig krydda denna dag och det är alltid spännande och se vad olika grupper och personer lyckats skapa.Här under följer ett axplock av dagens banderoller:

Banderollen syftar till liberalers sanna innersta väsen som vi skrivit om i ett tidigare inlägg på bloggen. Stjärnstopp innebär att ingen längre kan säga emot. Banderollen var mycket uppskattad av barn runt demonstrationen och enligt vår mening mycket snygg och korrekt.

Revolutionära fronten körde en klassisk demonstration med tre raka led, flaggor på kanterna och med en rejäl näve klasshat. De uppmärksammade även hjältedådet 1908 när strejkbrytarna i skeppet Amalthea fick smaka på dynamiten.

Vad vore 1:a maj utan anarkosarna med förkärlek till D-takt?

Dessa tre banderoller sammanfattar våran syn på politik ganska bra.

Statens huliganer håller koll på oss med snäckan i örat och batongen väl gömd. Dags att skaffa riktiga Hooligan kläder? Har ni rabatt på Dressman? I alla fall är det inte ok att se ut sådär (eller att vara snut).

Första maj i Göteborg bjöd på regn, klasshat, traditionsenligt äggkastande på bland annat Handels, syndikalistisk gosskör och till och med en blåsorkester. Nästa år hoppas vi att stadens djurrättare fritar polishästarna så att vi kan styra upp en rejäl fanborg längst fram i tåget. Demonstrationen samlade över 1500 deltagare, det var kul att se våra D-taktsälskande vänner på plats även här. Väl framme i Bältesspännarparken framförde gosskören Billy Braggs There Is Power In A Union och det hölls tal om postisarnas situation och om Malmö26. Sen mobbade vi trottarna för att de var så få.

AFA Göteborg har också skrivit en läsvärd 1:a maj rapport. 

Innan detta läses måste nästan en historia av aktivism förklaras. Författarna har i någon mån varit aktiva i autonoma grupper sen tidigt 90-tal. Vi talar inte om en bred vänster. Vårt synfält är snävt och det kräver nästan att man levt en liknande situation för att förstå. Detta är ingen kritik av individers val. Det här är en generell kritik av tendenser i modern aktivism och de nätverk vi har haft äran att ingå i. För att förstå måste du föreställa dig tio år av utomparlamentarisk kamp och studier av autonoma strömningar i svensk extremvänster. Vi uttalar oss inte här i inlägget om bredare tendenser inom svensk feminism utan lämnar det till andras projekt. Det här är en kritik av en ytterst liten del av svensk utromparlamentarisk politik. Det enda som skiljer den från alla andra fraktioner är dock att vår analys är korrekt. Vi är de sista rena anti-kapitaliserna som håller oss flytande på små flottar guppandes i flodvågor av liberalt avskräde.

Vi börjar med en historia från ett möte. Platsen är ett ockuperat hus eller en lånad spelningslokal. Medverkar gör ett dussintal ungdomar som har samlats för att bestämma hur ett visst specifikt mål skall uppnås. Kanske är det ett hus som skall ockuperas, en stödspelning som behöver frivilliga eller ett demonstrationståg som skall sättas i verk.

Någon föreslår en sak som ingen riktigt håller med om. Ett förslag läggs av en ung tjej som sitter och tummar på mudden av sin slitna munktröja. Ingen i lokalen håller med om förslaget. Någon harklar sig, säger - “Ja… ehmm..” och så blir det tyst. Man går vidare och gör som det redan beslutats i informella nätverk.

Det pratades om mötet redan på festen dagen innan och då diskuterades massa förslag. Idag tas besluten som då lades fram på ett mer informellt sätt. Man skulle kunna säga att makten över gruppens aktiviteter inte avgjordes i möteslokalen vi nu befinner oss i.

Och det gjorde man… eller ja… rättare sagt så var det kvinnorna som började ifrågasätta hur makten över den gemensamma gruppen var distribuerad. Genom att ha plockat upp modern feministisk teori började man ifrågasätta mötestekniken i autonoma grupper. Frågor ställdes och strukturer slogs sönder. Vissa frågade sig om det verkligen var demokratiskt att alltid samma människor var mötessekreterare? Hur skall ordet fördelas på möten? Vem får tala och när?

Under 90-talet förstod man i den autonoma rörelsen att maktstrukturer inom gruppen inte alltid går att sätta fingret på utan att splittra själva gruppen till mindre delar och på så sätt få redan på vad de enskilda individerna tyckte. En otrolig massa studier, praktiker och tekniker gicks igenom för att arbeta fram demokratiska sätt att föra en marxistisk kritik i praktiken. Gruppens arbete sågs som en del i en större helhet och frågor ställdes på alla möjliga nivåer.
Den harklande snubben i exemplet tidigare lyftes fram i ljuset och tystnaden analyserades som ett maktinstrument. Osynliggörandet av det Andra var lätt för feminismen att finna då det ofta är just dessa strategier som möter kvinnan i ett patriarkalt samhälle. Mötets struktur sågs som en spegling av samhället och diskuterades lika livligt.

Idag står vi 5, 10 eller kanske 15 år senare och stampar historielöst inför samma problem som det Feministen förde in i debatten om vår egen organisering. Vi menar, och pekar på, med detta inlägg att vi idag står inför en liknande situation. Vi ser i nästan varje organisatoriskt sammanhang hur det arv som den radikala feminismen lämnade oss spottats på och slängts på historiens sophög.

Separatismens baksida
Hur kunde detta då ske? Var tog den aktiva feminismen vägen från autonoma politiska sammanhang? En förklaring är att separatismen fungerande isolerande och lämnade patriarkala strukturer vind för våg. Det är givetvis inte flickans fel att mannens bastu inte tillåter henne (mer än som sexobjekt då förstås) men en förklaring till varför den starka feministen flydde grabbarnas oroshärdar var just tendens att organisera sig separatistiskt. Vi hyser inga som helst agg kring separatism som politisk strategi men vill påpeka att en anledning till det usla klimatet idag är att feministen flytt fältet.

Och när slagfältet lämnades av feministen tog givetvis det patriarkala och normativa över. Aktivismen ställde sig i frontlinjen för anti-kapitalistiska eller anti-fascistiska kamper och lämnade feminismen till kvinnorna. I bakvattnet efter detta kan saker som då var självklart negativa slinka igenom utan att någon reagerar.

Idag kan åsikter yttras som:
- “Någon som vill göra det här? Nej ok. Då går uppgiften till NN som brukar göra det.”
utan att det ses som problematiskt.

Ingen ställer frågan om varför personen ifråga alltid får göra X eller Y. Det är som om strukturella problem inom grupper fallit i glömska. Givetvis är det enklare att kortsiktigt dela upp arbetsuppgifter efter tidigare erfarenheter men om man vill driva något slags maktkritisk verksamhet måste frågan om arbetsfördelning och vidareutveckling av gruppen ställas. Någon måste ställa sig frågan varför vissa röster låter högre än andra. Om man tror det har med individuella olikheter att göra måste vi ställa frågan om man inte har en liberal grundförståelse av världen. Ur vårt ultravänsterperspektiv kan aldrig gruppen reduceras till individer utan att man gör avkall på radikal förståelse av maktdynamiker.

Att tro att feministen lämnade bastun för att hon inte klarade värmen må vara det enklaste sättet att tänka men det är inte gångbart om man delar en radikal och feministisk syn på hur bastuklubben sattes samman.

Gör det själv!
Men om nu feministen lämnat bastun så hindrar väl det inte grabbarna från att vara feminister?
Nu måste man förstå hur maktfördelning inom grupper fungerar för att kunna komma närmare svaret på den frågan. Om bastuklubbsbesökarna uteslutande består av män så riskerar jargongen inom gruppen att falla tillbaks på gemensamma referensramar. Och när vi nu lever i en patriarkal och liberal diskurs där mannen ses som norm kommer språket inom klubben givetvis att falla tillbaks på samma kurs som den alltid tar utanför. Det personliga är politiskt.

Utan att aktivt motverka den diskurs som råder kommer språk, handling eller andra dynamiker alltid att gå det rådandes ärende. När en grupp människor inte aktivt motverkar strukturer som råder i gällande samhälle kan inte gruppen heller förväntas flyta någon annanstans än medströms. För att motverka strukturella problem på individuell nivå måste alltid en aktiv hållning intas. Inaktivitet eller tystnad är att ge vika för rådande kanon. Liberalens valspråk är exempelvis tanken om det entreprenörsmässiga självet. Man skall vara sin egen dräng! Alla är vi vår egen lyckas smed.

I fallet med feministens exodus till det förlovade landet, den separerade sfären, så kommer männen alltid att falla tillbaks på anti-feministisk jargong om de inte aktivt motverkar denna. Och här menar vi att den autonoma rörelsen har svikit feministen. Mansvarsgrupper eller studiecirklar till trots så har i princip nittiotalets radikala feminism fallet i kollektiv glömska.

Identitetspolitikens tillbakagång
För att förstå hur feministen kan drivas att lämna aktivismen åt ett gäng grabbar med usel analys av maktstrukturer så måste man läsa en historia om hur identitetspolitiken skjutsades ut över avgrunden i glappet mellan olika strömningar inom utomparlamentarisk politik. När feministen tilläts medverka rådde det en våg inom utomparlamentarisk aktivism som kom att kallas livsstilismen. Politik var allt och man levde den! Allt i aktivistens liv handlade om politik och lika mycket inkluderades. Det spelade inte någon roll om det handlade om kultur, jobb eller estetik. Allt kunde inkluderas och bli politiskt. Alla val var politiska val.

Nästa trend blev ett slags anti-livstilism där unga aktivister som gamla hämtade inspiration av fotbollshuliganernas arbetarklassestetik. Arbetet kom först och nu skulle det pratas om klasser igen. Arbetarklassorganisationer blomstrade. Men baksidan av detta brott mot livstilismens munktröjor, punk och ekologisk veganmat blev också att feminismen eftersattes. Arbetarklassens utomfackliga avantgarde hade inte tid med medelklassens teorier om kön, makt eller annan kultur. De sågs som mellanskiktens avartsstudier. De hörde till Akademin och ansågs inte ha fog i verkligheten.

Verkningarna av detta ter sig ju självklara i backspegeln. När feminismen ignorerades så tog givetvis feministen farväl av den autonoma vänsterns machokultur.

Och här står vi alltså idag… mitt i en feministisk backlash där autonoma vänstern har glömt ett ytterst viktigt ben att stå på. Och har vi verkligen råd att alienera oss mot feminismen och finns det något att vinna på denna konflikt?

I praktiken verkar det finnas en tanke om just det. Att feminismen går att bortse från ett tag. Bara tills revolutionen har skett kanske? Men vi vet inte om vi är intresserade av organiserad kamp så länge den autonoma machovänstern inte slänger ut en hand till den bortstötta feministen. Så länge feministen inte ges rum att verka ser vi ingen anledning till organiserat motstånd inom en liberal diskurs. Vi i AK kan inte se någon direkt anledning till revolutionär politisk aktivitet om inte feminismen är en del de motkrafter som är bärande för den samma.

Utan analys av liberala maktstrukturer inom anti-kapitalistisk organisering så tror vi all organisering förstärker liberala och patriarkala strukturer. Och anti-kapitalism kan aldrig föras till sin nödvändiga spets inom ett patriarkalt samhälle. Vår gemensamma aktivitet kräver en aktiv feminism och alla avkall på dessa krav går någon annans ärenden.

Sjuksköterskestrejken är ett faktum. Kravet är högre lön. Detta möts givetvis genast av de stora drakarnas skitregn. Alla liberalblaskor fylls med artiklar såsom “Så drabbas du av strejken” eller gråtmilda historier om mongot Ove, 53 som nu inte kan få den operation han stått så lääänge i kö för. Underförstått för alla de här artiklarna är att strejken inte är något att stödja utan något som drabbar vanliga arbetare. Glädjande är dock att de som intervjuas om denna hemska konflikt i landet lagom-är-bäst i flertalet fall stödjer strejken.

Så även AK. Vi tycker givetvis att krav på en något högre lön är en piss i Mississippi men därmed inte sagt att det är meningslöst. Det är ett stärkande av proletariatets positioner i klasskampen gentemot utsugarna, exploatörerna, om än så lite. All solidaritet med strejken och vi hoppas att arbetsköparna får stora skälvan och ger efter för kraven.

Idagarna lanserades motkrafts Aktipeida-wiki och vi är inte sämre än att en artikel om Er älskade Kärna lades till.

Den förste december 2006 hölls en blockad mot restaurang Izakaya Koi på Lilla Torg i Malmö. Nu ett bra tag senare börjaredet dra ihop sig till rättegång för 26 av de medverkande blockadvakterna. Bakgrunden är att en anställd dels blev misshandlad av sin Chef Henrik Sibert och dels blev av med jobbet Ak fick en väldigt kort pratstund med en av de åtalade som här väljer att kalla sig ålahuve. Vi hade en drös seriösa frågor men vår kamrat ville hellre prata om fiske och hur man lättast brottar ner pundare som är beväpnade med skruvmejslar.

AK Vad är det som händer just nu?

Ålahuve - Tja, vi har fått advokater tilldelade, delgivningar har skickats ut och förundersökningen är klar. Massa juridiskt mumbo jumbo helt enkelt. Det är tydligen egenmäktigt förvarande och ohörsamhet mot ordningsmakten det ska handla om. Rättgångsspektaklet lär bli av i slutet av sommaren så då gäller det vara ute tidigt om man ska få sittplats på Sapla.

AK Vem är Henrik Sibert?

Ålahuve- Henrik Sibert är ett praktarsle. Eller på skånska en Fubik med hybris. I förundersökningen nämner han att han tror att händelserna har med upploppen kring ungdomshuset att göra. he he. Han skulle bara veta… Dessutom är han anmäld för misshandel tidigare och har den otrevliga vanan att spotta på folk i krogköer.

AK Varför är det viktigt det är då?

Ålahuve- Va fan är det här för skit frågor? Jag trodde att det här skulle bli en Sika Äpärä intervju. Dra år hilvete.

Detta är Henrik Sibert. Mannen som misshandlade en anställd och nu kräver skadestånd för utebliven vinst.

Som en del har uppmärksammat har ett akademiskt upprop mot att staten producerar historia via forum för levande historia lanserats.

Hundratals akademiker med allt från doktorander till kända proffessorer har undertecknat uppropet.

Deras kritik går ut på: “En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrågekampanjer eller på annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle. ”I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst”, sammanfattar lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer. Vilken slutsats riskerar gymnasieelever att dra av det när det gäller den nu påbörjade kampanjen?“

Självklart har akademikerna rätt. En sittande regering kommer självklart att önska en historieskrivning som framställer sina motståndare som barbarer, mördare och fiender till det goda samhället. Sin egen ideologi kommer man att framställa som frihetens fanbärare och den kraft som skall försvara samhället mot den producerade onskan.

Att man väljer att göra en upplysningskampanj om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer och inte en om massmord och rasism under borgerliga regimer under kolonialismens slutskede har en orsak. Ingen kan väl idag påstå att det är den sovjetiska socialismen som leder till dagens massvält. Jag tycker det vore mer väsentligt och intressant att få en historisk förklaring till vad som lett fram till dagens svält i främst de gamla kolonierna men det är av någon anledning inte intressant.

Ännu mer obehagliga blir forum för levande historia när man får veta att de tagit fram lärarhandlingar, studiemål och betygskriterier för sitt undervisningsmaterial. Så staten tar fram undervisningsmaterialet, bestämmer vad och hur man skall lära sig och vilka kunskaper som ger vilket betyg. Jag har hört liberal efter liberal gnälla sig igenom debatt på debatt med hur hemskt det var att sovjetstaten skulle ha använt statlig historiepropaganda och indokrinerat barnen.

Det mest fascinerade i denna diskussion är som alltid liberalernas reaktion. Ni vet riddarna som slåss för den fria individen mot den kommunistiska draken som i dagligt språk kallas staten. De har hux flux blivit förespråkare av att det satsas 43 miljoner varje år på att producera statlig historia. De onskefulla akademikerna som tycker det är “fria”forskares uppgift att förstå historien blir bortviftade som kommunistanhängare.

Nåväl nog är man anarkist innerst inne. Med en enkel bomb gömd bakom ryggen och ett långfinger riktat mot riksdagen kan man tända en gnista. Kalla mig gärna gammalmodig men jag skall nog hitta mitt vinterpalats att storma och med min bomb skall natten lysas upp med handlingens propaganda och alla katter skall resa ragg med den ständigt vakande månen som bakgrund och vittne.

                                                                                                                     ”I know you don’t  love me because  you only love yourself. I am just the same. So love me.” - Raoul Vaneigem

 Det är många som har undrat om AK:s inställning till kärlek. En del har antagit att vi anser att kärlek är något för hippies och korkade humanister. Inget kunde vara mer fel.

AK är kärleksfulla. AK är kärlek. Men vi har inget till övers för den borgerliga pardiskursen , präglad av svartsjuka och extrem arbetsdelning som den är, utan strävar i vår kärlek efter en kollektivt egoistisk explosion av solidaritet, galenskap och klasshat. Riktig kärlek förändrar, ger näring till vår kampvillighet och till vår obeskrivliga lycka. Den försätter oss i ett stadium av glädjefyllda utmaningar som lämnar oss i ett flux av ständig förändring. Motsatsen till kärlek är reifikation, förstening, stiltje.

“Så ni är såna där hippies som tror att allt blir bra bara för att man knullar runt?” frågar skeptikern. “Nej” lyder vårt korthuggna svar.

Kärleken är kollektivt egoistisk oavsett hur många man knullar med för tillfället, en eller hundra. En tvingande polygami är lika kristen som borgerlig parsamhet. Det är inte formen (1+1 eller 1+1+2 etc.) som är intressant, utan innehållet. Att man förstärker varandras begär i en icke-dialektisk spiral som jagar fram efter allt större njutning och samtidigt förstärker hatet mot den klass som stjäl våra liv och endast skänker oss tristess. Kort sagt, kärleken är  ett permanent äventyr eller inget alls.