Andelen arbetare som studerar på högskolan idag är överlag låg. I snitt har var fjärde högskolenybörjare arbetarbakgrund. Sjuksköterska och lågstadielärare tillhör de utbildningar som har störst andel(33 respektive 30 %) medan läkare och arkitekt tillhör de utbildningar som har minst (drygt 10%). Många av de med arbetarbakgrund som läser till Ssk idag har ett förflutet som undersköterskor eller vårdbiträden. Löneförbättringen som man får av den treåriga utbildningen är inte speciellt stor. Men att vara Leg Ssk innebär fördelar som att det tex är lättare att få en “fast” anställning ( 2006 var 47% av Lo kvinnorna deltidsanställda mot 28 % av de TCO anslutna). Som Ssk har man också mer makt över sin arbetssituation och en (plausibel) möjlighet att klättra i sjukvårdshierarkin genom att vidareutbilda sig.
Man skulle kunna tänka sig att man skulle ha en stor fördel av att ha jobbat inom vården innan när man läser till Ssk. Mitt intryck efter ett och ett halvt år är att det inte alls är så. Mer tyngd läggs på akademisk formalia som källhänvisningsteknik och forskningsmetodik än på de praktiska momenten. Förmodligen har man lättare att klara utbildningen om man kan redogöra för begrepp som paradigm, fenomenologi och Vancouver-systemet än vad man har av fem års hemtjänstarbete. Tragiskt nog så känns det som om den fina universitetsvärlden inte är intresserad av arbetarklassens vårderfarenheter.
Utbildningen är idag inte en yrkesutbildningen utan en akademiskutbildning som ger dig rätt att kalla dig Legitimerad sjuksköterska. Som alla andra akademiska utbildningar har vi ett huvudämne. I vår fall är det omvårdnad. Mitt intryck av ämnet hitintills är att det är ett hopkok av kristna/humanistiska floskler och vars främsta syfte är att positionera sig mot den naturvetenskapliga inriktningen som läkarna sysslar med. Utbildningen har hitintills mest gått ut på att definiera begrepp som empati, lidande, patient etc. Abstraktionsnivån är väldigt hög och genomsyras av att patienten alltid ska stå i centrum. När en föreläsare pratade om att det var väldigt viktigt att känna sann empati till ALLA sina patienter ALLTID skruvade alla före detta vårdbiträden och undersköterskor på sig.
Att ens arbetsköpare förväntar sig att man ska vara en idealist har jag inte svårt att förstå. Det fattade jag tidigt i hemtjänsten. Men att sjuksköterskeprogrammet ville forma en till en hade jag inte riktigt förväntat mig. Naiv som jag var trodde jag att man hade problematiserat arvet efter Florence och skulle trycka på att det nu var ett högkvalificerat lönearbete. I stället är en av vår tids mest kända och respekterade vårdteoretiker en kristen tant från Finnland vars grundläggande tes är att omvårdnad handlar om kärlek till din nästa och klarar man inte av känna så har man inte inom vården att göra.
Och så pratas det väldigt mycket om status som vägen till förändring. Att om vi bara gör sjuksköterskyrket till något fint så kommer våra villkor i arbetslivet bli så mycket bättre. Inte ett ord om organisering. Inte ett ord om facklig kamp. För visst finns det massa frustration bland våra lärare men den verkar mest handla om “att det är synd om oss sjuksköterskor för vi har massa högskolepoäng men ingen tar oss på allvar och vi har minsann ett respektabelt medelklassyrke och är inga simpla arbetare” Suck.
(en del av mina mer autonomistiska kamrater kommer säkert ha synpunkter på det sociologiska klassbegreppet.. texten skrevs ursprungligen till diagnosbloggen. Mer läsning om arbete i den vita fabriken hittar man bland annat av Förenade Vårdare och på den eminenta Gevalia bloggen.)