Svartvit skriver om den (post-)moderna trenden att oroa sig för miljön. Jag menar inte att skribenten står för åsikter som är mig främmande men är inte den känsla av - “Skitsamma om folk svälter. Jag skall ändå ha en Hummer när min skiva slår!” som genomsyrar vårt samhälle allmänt accepterad?
Det humanistiska och individliberala västidealet av en kosmopolitisk vagabond är inget vi kastar av oss med enkelhet. Att vårt samhälle är patologiskt och “moder jord” är sjuk kommer aldrig kunna ändra år av kulturell norm. Ingen vill ge upp illusionen av att vara en fri, resande och ifrågasättande rebell. Illusionen är så viktig att vi spenderar större delen av våra reproducerande aktiviteter åt sådana livsstilsval. Hur många timmar har du inte spenderat på en rökig krog, smuttandes äckligt bryggkaffe eller luffat runt med enbart en ryggsäck för den där känslan av gemensamskaphet och frihet?
Vår kollektiva illusion av att vara den där sagohjälten som vandrar slätten fram är inget några skogsbränder i långtboristanien kommer att kunna rubba. Inga miljökatastrofer i världen kommer att förändra lokala praktiker om de inte berör oss personligen. Tyvärr ser inte västkulturen ut så. Arvet av modernitetens tuffande tåg är sorgligt nog ett utarmat och exploaterat landskap.
Översvämmade stadsruiner och öknar blir våra barnbarns landskap.
Oavsett om du åker till Thailand för att sprida lite dollars, och smetig säd på inhemska “barer”, eller om du nöjer dig med att stanna hemma framför datorn, knaprandes ekologiska sojabönor.
Det enda alternativet är att stålsätta sig, knäcka dagens ekonomiska system och studera Lenins skrifter om agrar- och bondefrågor. Vår kollektiva rikedom kan inte öka… och behöver inte öka… det är fördelningen som är skev. Och det vet vi ju faktiskt redan.
[tags]Miljö, Ekologi, Dystopi, Nykommunism[/tags]