För ett tag sedan så skickade vi ut ett gäng frågor till folk inom den autonoma miljön i Göteborg. Så nu sitter vi här med en massa svar som vi försöker pyssla ihop till ngt vettigt.
Tills att det är klar kan man tex läsa vad en av våra favorit postautonoma (personen till vänster på bilden..) svarade.
Hur mår den “frihetliga vänstern” i Göteborg i dag?
Jag vet inte riktigt. Har ingen vidare koll. Men det tyder väl också på att det kanske inte händer så mycket som är av vidare intresse för mig. Hör/läser ibland om “gängbråk” och det känns ju inte så intressant. Det finns dock mycket som händer på andra fronter som utmanar normaliteten, rörande sexualitet, funktionshinder osv. En spännande arena med många löften om framtiden, tycker jag. Fildelning är också spännande liksom folks förmåga att fucka upp familjebilder. det är dock inte vi som håller i pinnen, just nu iallafall.
Kan du se några stora skillnader i dag jämfört med fem år tillbaka?
Fem år sedan - 2002. Då var det väl på väg åt det håll det är nu. jag tänker att vänstern hade ett rejält uppsving i slutet av 90-talet. feminismen var på frammarsch, Seattle och de efterföljande toppmötesprotesterna lockade människor och var i alla fall fina försök till gränsöverskridande. Subcommendante Marcos lästes av ganska breda lager och opinionen/diskursen tolkade jag till vår fördel. frågan är om skorna blev för stora. i synnerhet för den delen av den politiska rörelsen som hade outsiderkrav och hemlighetsmakeri som sitt största mål. ungefär som “jag gillade nirvanas första skiva, innan de blev mainstream och alla kom och skulle ta del av det”. Sen var det också en olycklig sammanblandning av vad som är privat och vad som är personligt, vilket gjorde att självförbättringskraven och navelskåderiet gjorde att många brände ut sig. I synnerhet kvinnor, tror jag, som vanligt blev dubbelbestraffade. Straffetpinnen har dock tagits över av andra och det finns ju alltid de som för tillfället står längst fram. vi orkade inte det så länge och det var synd. Detta kan också bero på vår kroniska oförmåga att sätta upp genomförbara mål och planer. vi misslyckas jämt och det är vårt eget fel när vi helt enkelt inte kan starta bråk vi kan vinna eller ens tänka oss mål som är genomförbara.
Hur ser ditt eget engagemang ut i dag gentemot för fem år sedan?
Mitt engagemang. Idag inte mycket mer än att jag håller på med mina egna projekt och funderingar kring organisering. Det är ju inte så konstigt att vi måste förändra oss. Jag menar, vad har vi för förebilder? Många läser om spanska inbördeskriget, röda arméfraktionen, paris 68 och så vidare. det har hänt mycket sen dess och jag tror att det innebär att vi också måste förnyas, i teori och praktik. Nostalgi är ingen kampform och jag upplever att många fastnat i gamla hjulspår. jag har inga svar, men det är en intressant diskussion.
Det känns som genomströmningen av folk är ganska stor. Vad tror du det beror på?
Se ovan. utbrändhet, machostruktur, slutenhet, starka mallar för hur man ska vara, uteslutningsmekanismer, mycket indirekt kommunikation, informella ledarskap, leda, att aldrig lyckas…
Det har funnits en diskussion ganska länge nu som handlat om livsstilism. Att
vänstern helt enkelt skulle vara en exkluderande subkultur. Vad tänker du om detta?
Det har funnits flera sådana drag tycker jag. och det handlar nog dels om ungdomskultur, men också om den iden som en politisk metod. tanken om att vi ska vara bättre än de andra. vilket är olyckligt och dömt att misslyckas. i synnerhet när vi blir lite äldre och kommer på att vi måste befinna oss i situationer/sammanhang där det faktiskt inte är så himla kul att vara den fule, upplyste profeten kanske inte hela tiden lyckas. Tänk vilket dubbelt misslyckande, att inte lyckas vara tillräckligt bra själv, och inte heller lyckas frälsa andra (som inte ens vill bli frälsta). Utbrändhet - here i come. (inte jag alltså, jag mår prima)
Vilka grupper, projekt, strömningar inom vänstern i Göteborg tycker du är intressanta idag?
detta är ett jättebra initiativ. Få till samtal om vad vi vill, vad vi har för erfarenheter, lustar, drivkrafter, förhoppningar, farhågor. Vilka frågor vi kan tänka oss och vilka vi kan samarbeta med (och när). Formulera frön till en radikal teori, men också få fram kortsiktiga mål - möjliggöra att vi lyckas. Driva frågor som vi kan vinna och vara lite mer konkreta. Empire gör detta bra tycker jag. Först blev jag lite ledsen, medborgarlön och bort med gränser - var det allt? men sen tänkte jag om - vilken potential! jag tror att det är det. En ny öppenhet, mer nätverkstänk, mindre macho, mer utrymmer för olika personligheter, kläder, smaker, önskningar och preferenser. alla måste inte vilja få spö. det borde väl inte heller premieras att vara dumtuff.
så min idé är väl mest att sätta sig ner och prata. Om vad vi vill och vad som är möjligt för oss att genomföra. att lyckas ger en styrka att lyckas igen. skorna växer i hanterbar takt istället för att vi snubblar på ett par 10 storlekar för stora på det första steg vi tar. då borde vi hamna någonstans mellan en revolution och möjligheten att kasta stolar på fotbollshuliganer från en annan stad.
