1:a maj närmar sig. Det är dagen vi tågar genom staden precis som alla andra år. Kanske har det varit en kontrovers om huvudparollen? För radikal? För sossig? Höjdpunkten är för mig när Röd Front, en enhetsfront befolkad av Kpml(r)s ständigt fräscha stalinism marcherar förbi bältespännareparken och jag kan konstatera att de även detta året är färre än oss. Kanske stämmer någon upp i slagord som “det gäller våra liv, det gäller våra barn - Sovjet in i afghanistan” och någon sur (r)are muttrar till och säger att man inte alls stödde Sovjets intåg i Afghanistan.
Första maj kanske har blivit den dagen då man lite pliktskyldigt med begynnande baksmälla rör sig mot järntorget för att träffa vänner och bekanta, där man försöker undvika personer som är jobbiga att träffa och man har ett moralist dilemma om det verkligen är “okey” att köpa mat ute denna arbetarrörelsens stora dag då ingen borde arbeta.
Låter jag negativ till första maj?
Det är inte mitt syfte.
Första maj är en dag vi kämpat till oss där många av oss slipper slava och istället kan lyfta fram
minimi- och maximikrav för samhällsutvecklingen. Dagen är viktig dels för att vi slipper arbeta och dels för symbolvärdet.
Det ryktas att gamla Alarmbrigadens lik kanske skall grävas- och hottas upp.
Kanske är det en bra idé att fylla brigaden med innehåll igen, den skulle kunna fylla det vaccum som finns för dem som inte är tillfredställda med enbart fackligt arbete och inte arbetar i det dolda. Organisationen/Nätverket “vår makt” har till viss del fyllt hålrummet i Sthlm, kanske kan vi snegla lite på dem och få idéer.
Sedan bör vi inte göra om misstaget att sätta oss i för många nätverk med diverse kommunistsekter utan syssla med det som är roligt.