In this upheaval one thing has disappeared: the proletariat. Where on earth can it be? Spirited away? Gone underground? Or has it been put in a museum? Sociologi disputant. We hear from some quarters that in the advanced industrial countries the proletariat no longer exists, that it has disappeared forever under an avalanche of sound systems, TVs, small cars and planned communities. Others denounce this as sleight of hand and indignantly point out a few remaining workers whose low wages and wretched conditions do undeniably evoke the nineteenth century. - Raoul Vaneigem, The revolution of everyday life.
Med detta klassiska citat tänkte jag inleda en tanke kopplad till den eviga stötestenen klassanalysen. Givetvis är det så att de flesta inom vänstern menar att proletariatet existerar, om än som en sista, krympande bastion där folk gör klassresor och äts upp av “medelklassen” (förutom det där prekariatet). (Eller?)
Problem uppstår dock när man inte anlägger ett marxistiskt perspektiv med två kämpande klasser utan istället använder sig av de liberal-sociologiska kategorierna socialgrupp 1, 2 och 3 (mer kända som “arbetarklass”, “medelklass” och “överklass”).
Här medför vissa attribut en klasstillhörighet (vilket jobb man har, var man bor, vad man läser och om man använder mönstrat skitpapper.) istället för relationen till produktionsmedlen. Detta är ett tillvägagångssätt de flesta, både borgare och vänsterister okritiskt använder sig av.
Istället tycker jag det är fruktbart att tänka sig klassanalysen utifrån två axlar.
1) Den första axeln utgår från vad Harry Cleaver kallar klass-i-sig. Med detta menas alla som exploateras av kapitalet i vid mening (som lönearbetare, arbetslösa, studenter, mumintrollen) och som är utan resurser dvs. proletärer.
Skeptikern kan då inflika; “Men poliser och direktörer då? De är ju också lönearbetare!”.
Svaret är givet. Direktörer är inte utan resurser och tvungna att jobba för att hålla hungern och räkningarna stången. Fråga Sören Gyll.
Men poliser då?
2) Då kommer vi in på den andra axeln. Den går längs med Socialisme ou Barbaries gamla analys av ordergivare-ordertagare. Klassen-i-sig är internt uppsplittrad mellan dem som ger order på uppdrag av kapitalet (och har som uppdrag att säkra den heliga varuformen). Här kan nämnas poliser, allsköns kontrollanter, chefer etc. Men hit kan även räknas de tionde decemberföreningar som är inofficiella tillskyndare till kapitalismen (fascister, vänner av ordning, vardagshjältar).
Ordertagare är däremot alla vi som är en klass-för-sig, som kämpar som klass mot vår existens som del av kapitalet, som arbetskraft, och som inte har någon större kontroll över våra liv och tvingas lyda order (men som gör allt för att fucka upp ordergivandet och tvinga det att ta nya former).
Således kan man konstatera att klassanalysen är komplex och långtifrån den endimensionella sociologiska klyscha många oreflekterat svänger sig med.