Nu har det hänt igen. Poliser har fått sätta livet till i uppmärksammade “polismord”. De flesta är överens om att det handlar om en galning, en ensam vettvilling som gett sig på samhällets främsta skyddsbarriär polisen. Vi är här för att komma med ett adekvat försvar för denne 55-åring.
Polisen är, och har alltid varit och kommer alltid att vara, varuformens främsta beskyddare. Detta oavsett om det gäller att säkra varan arbetskraft (genom att bryta upp strejker, demonstrationer och blockader), den privata egendomen (förhindra snatteri, stöld och inbrott) etc. Att de därmed agerar väktare av kapitalismens (re)produktion gör att de hamnar i klasskrigets frontlinje. Där kommer de i öppen konflikt med alla subversiva, proletära tendenser samt nihilistiska dito som agerar (själv)destruktivt som reaktion på ett sjukt samhälle.
Den “psyksjuke” 55-åringen är en sådan nihilist. Istället för att passivt hata allt och alla, och mest av allt sig själv, knarka ihjäl sig eller hoppa från en bro valde han det andra alternativet. Han blev en aktiv nihilist. 55-åringen tog ut sina frustrationer på den sanna fienden, de som försvarar status quo och allt det som gör honom sjuk, utan någon tanke på en mer långsiktig politisk agenda. En desperat handling som är ett friskt initativ men som faller platt utan den politiska visionen. Med andra ord, ett dödfött embryo som bär på löften om något storslaget.
Som den gamle Vaneigem sade en gång:
Nihilists … one more effort if you want to be revolutionaries!