“Vilket värde tillmäter ni ett frågeformulär, exempelvis det här?
Det rör sig hela tiden om en konstlad dialog, som idag har blivit en plåga i och med all psykoteknisk integrering i skådespelet (en glatt accepterad passivitet, grovt förklädd till “deltagande”, en aktivitet i harpäls). Men vi är ändå förmögna att utifrån en osammanhängande och reifierad frågeställning göra exakta ställningstaganden. Dessa ställningstaganden utgör inga “svar” eftersom de inte visar på frågorna utan tillbakavisar dem. De är svar som ska förändra frågorna. Därefter kan en verklig dialog börja. I det här frågeformuläret är alla frågor felaktiga, men våra svar är likafullt riktiga.
Ur “internationale situationniste” nr 9, augusti 1964
Vi får många frågor om vad vi egentligen håller på med och vilka vi är. Pseudodialogen nedan, med kassa frågor och himlastormande svar, vill verka som en lysande stig in till vår politiska praktiks mörka hjärta.
1. Hur länge har ni funnits?
Vi föddes i efterskalvet av EU-toppmötet i Göteborg. På frågan om vi stod för “militant anarkism” eller “teoretisk kommunism” svarade vi likt Groucho Marx “Ja tack!”. Vi stod för båda och integrerade dem (samtidigt som vi ständigt modifierade dem i en permanent metamorfos) i en politisk praktik som inte liknar någon annan. Liksom vi, den andra generationen, fortfarande gör idag.
2. Hur många är ni?
Vi är färre än Metropolitan Indians var 1977 men fler än medlemmarna i Angry Brigades sista cell.
3. Vad anser ni saknas i det politiska landskapet på vänsterkanten idag?
En positiv trend just nu är att det talas mycket om klass. På ett sätt har den autonoma vänstern vågat droppa PK-tugget och åter fokusera på väsentligheter. Man hyllar och vurmar för prekariat och grovjobbare(vårdbiträden, byggjobbare etc.) och pratar sig varm för en “arbetarklassbaserad vänster”. Problemet är dock att man gör det på en sociologisk grund. Att var arbetare är att ha det förjävligt mer eller mindre, att behöva slita och bo i kassa delar av stan. En räcka attribut som gör en till socialgrupp 2 eller 3, inte arbetarklass. Istället måste vi fokusera se på att se likheterna mellan olika skikt av klassen (vi måste hora för kapitalet då vi inte har några resurser) istället för att stirra oss blinda på var man bor eller vad man jobbar med (så länge man inte agerar väktare åt varuformen). Vi är alla mer eller mindre priviligerade arbetare som måste sälja sin arbetskraft och hatar det. Punkt. Säljer man sig villigt och aktivt bejakar sin egen och andras underordning är man en quisling. Detta oavsett om man bor i Bergsjön, Majorna eller Gårda eller jobbar som murare, vårdbiträde, webdesigner eller lärare.
4. Vad gör ni egentligen rent praktiskt?
AK är inget annat än en nod som kanaliserar våra medlemmars flöden av begär efter klasslöshet. Detta begär materialiseras, efter att ha fått sin riktning i AK, i en rad proletära tendenser och subversiva initativ utanför vår direkta kontroll. Det är där, i dessa olika projekt, vi i praktiken verkar för den kontkreta utopi vi känner som kommunism. Vi är inget avantgarde men vi tillhör Marx historiska parti.
5. Är ni anarkister eller kommunister?
Detta har vi till viss del redan svarat på i vårt första svar. Vi är en blasfemisk hybrid av en mängd olika inriktningar och tendenser. Durruti-kolumnen och Antonio Negris verk ger oss kåtslag likväl som 2 juni-rörelsen, kravallande sydkoreanska arbetare och Mijailo Mijailovi?.
- AK - kärlek vid första stenkastet