Våra åtta punkter som kännetecknar en revolutionär organisation.
1. Åt helvete med parlamentarismen.
Den liberala demokratin är inget annat än ett skådespel där olika fraktioner av kapitalets parti bråkar vart fjärde år om vilken politik som i längden mest gynnar effektiviteten, samhällsnyttan och fan och hans moster.
2. Vägra den sociala freden.
Den svenska modellen bygger på ett samförstånd mellan kapital och arbete och är djupt rotat i vårt konflikträdda samhälle. Vi bör ägna all vår kraft åt att luckra upp detta samförstånd och underminera samhällsfreden. Med andra ord bör man pissa bensin på alla sociala brandhärdar. Den minsta gnista kan bli en underbar brasa.
3. Krossa den offentliga sektorn.
Vi är trötta på allt gullande med den s.k. offentliga sektorn som om den är någon gudagiven gåva. Kommunen och staten är lika vidriga arbetsköpare som Cigarrökande Kapitalisten AB och bör betraktas på samma sätt. Vi vill inte utöka den offentliga sektorn genom att tillägna oss mer av smulorna från kapitalets kaka. Vi är fältnegrerna som vill skjuta bagarn och bränna bageriet.
4. För en revolution av vardagslivet.
Pratar man med höga brösttoner om klasskamp utan att se det roliga i sin kamp eller fatta att det är vardagslivet i sin helhet som ska förändras (genom att avskaffa arbetet och staten och frigöra frihetens rike ur nödvändighetens tristessdrypande bojor) pratar man sannerligen med ett lik i munnen. Vi hatar att jobba och vill ha kul. Punkt. Sug på den, socialistsvin!
5. Knulla böcker!
Låtom oss vara bibliofiler! Älska och hata böcker genom att ta vad som är bra och lämna resten. Knäfall inte inför er egen dumhet genom att diskvalificera mer krävande verk såsom Imperiet. Det finns många intellektuella gatstenar redo att kastas in i det kapitalistiska maskineriet. De kan till ytan verka aptrista och svåra. Ge dem en chans och gör som Gilles Deleuze, läs inte hela böcker utan bara de bra delarna. Låt inte trångsynt ignorans hindra er.
6. Snacka klass med stil!
Prata ofta och högljutt om klass utan att hänfalla åt liberala floskler och den bild media pådyvlar den autonoma vänstern (medelklassungar, välfärdsbarn etc.) Deras enda syfte är att skapa splittring mellan vår klass olika skikt. Det finns de som är mer priviligierade med högre lön, status etc. men de måste fortfarande arbeta. Vägrar de kommer hungern och nödens stumma tvång. Den dag det hotet upphör att hänga likt ett damoklessvärd över en är den dag man upphör att vara proletär (utan resurser). Det är arbetets gissel som förenar oss alla – den röda tråden – mot kapitalet.
7. Se revolutionen i marginalen.
All kamp är inte våldsam och utåtriktad (vilda strejker, blockader etc.). Den är blott ett (underbart) moment i den kampcykel vi nu genomgår. Dess mer ljusskygga sida är den som pågår i marginalen när vi går hem en halvtimme tidigare från jobbet, lyssnar på chefen och sen gör som man själv vill, fuskar med flextiden eller snor på arbetsplatsen tills ögonen blöder. I alla dessa individuella angrepp på arbetets regim finns frön som lovar något storartat. En blomstrande revolution i marginalen, likt ett hav som sakta eroderar bort berg.
8. Skilj inte på ”naturliga” och lyxbehov.
Ett vanligt kardinalfel många vänstergrupper begår är att de skiljer mellan nödvändiga dagsbehov (mat, kläder, bostad) och lyxbehov (playstation 3, märkeskläder). I socialismens anda förespråkar man de naturliga behovens tillfredsställelse (bröd) som sedan kan sockras med lyx (rosor). Varför utgå från de socialt skapade och inramade behov vi lever under i kapitalismen? Är vi verkligen nöjda bara vi får en schysst lägenhet, mat på bordet och kläder från Dressman, Lindex eller Top Shop? Är vi verkligen så andligt fattiga? Tsss…vi har alla olika behov och vi vill alla ha lyx. Marx menade att de engelska arbetarna ville ha öl och de franska dito vin. Vi däremot vill ha allt! Mer playstation 3, Ivana Helsinki och Fred Perry åt folket! Låtom lyxen och rosdoften bli vår guide, inte surdegen.
