På den första gatufesten jag gick på blev en journalist släpad i håret av en ridande polis. Jag var också full som ett ägg och var ganska naiv gällande polisvåld. Gatufesten som ägde rum i helgen var en betydligt lugnare historia. Den upplyftande känslan av okontrollerbarhet inträffade aldrig. Ni vet de där känslan av befrielse av att inte veta hur det kommer att sluta. Adrenalinkicken av att se och känna snutens osäkerhet. Men det har gått ganska många år sedan dess. Både vi och snuten har lärt oss av varandra. Gatufester är kanske inte ett lika spännande nytt koncept längre. Den autonoma miljön är inte lika stor och vågen (kampcykeln…) av gatuaktivism i samband och efter GBG 2001 har till stora delar ebbat ut.
Men hur som helst. Vi fick en ganska välregisserad tillställning. Kulisserna av snutar var de vanliga. Vi fick punk, muppig poesi från Stockholm, köldskador och folköl. Tyvärr saknades förortskidsen. Men i det stora hela var det en trevlig tillställning. Vi fick också en i dessa tider välbehövlig påminnelse om att nassarnas snack om att gatorna i Göteborg är deras bara är just snack. Det är inte dom som kan genomföra en öppen utannonserad demonstration i centrala delar va Göteborg. Dessutom verkar ju i alla fall några Örgrytebor blivit irriterade. Respekt till arrangörerna.
