Allt är inte glädje här i den sociala fabriken. Ibland luktar det riktigt djävla illa. Det är med en stank av något ruttet i luftet jag idag läser arbetaren om hur Henrik Mellström sparkas på grund av sin frispråkighet.
Vad är Henriks brott?
Stöld från arbetet?
Nej… Henriks arbetstvingare anser att de äger Henriks själ.
Som ett barn av vår socialliberala kunskapsfabrik trodde Henrik att hans penna var något individuellt (och säger de inte att vi alla är fria individer?) och enskilt. Något han själv kunde definiera, använda och disponera. Sitt kreativa måste att få utlopp för vardagens arbetssamma misör vände han utåt till den svenska bloggosfären. Han skrev, skrev och skrev.
Men detta författande blev hans fall.
I det fria Sverige kan du inte idag, 2007, skriva hur du vill om en arbetstvingare. För att slavkontraktet skall förlängas måste Mästers sko putsas. Och Gud nåde dig om du grinar illa.
– Hon sade att hon hade tänkt att ge mig ett nytt vikariat, men att det jag skrivit låg mig i fatet och gjorde att jag inte längre var aktuell för ett arbete.
Forsberg undrade också varför han befann sig på arbetsplatsen ”över huvud taget” eftersom han – med tanke på bloggens innehåll – så uppenbart tyckte illa om att arbeta där, samt förklarade att hon hon själv älskade sitt arbete och gick dit med glädje varje morgon.
Njut! Vältra dig i chefens smulor!