Vad är egentligen kommunism? Det är en inte helt lätt fråga. Vissa intelligenta kamrater hukar till och med inför begreppet (som Nick Dyer-Witheford) och kallar det för blodbesudlat. Men hur kan något som i realiteten inte existerat mer än som ett spöke och subversiva iniativ vara blodbesudlat? Låt liberalerna gnälla och ta fram det stora röda skräckskynket så fort Marknadens demokrati ifrågasätts. Att lyssna på dem vore att tillskriva mening till de meningslösa.
Här kan man skjuta in att det är betydligt lättare att säga vad kommunismen INTE är (statssocialistisk diktatur, en form av paradis efter socialismens stålbad etc.) men detta är inte vår fråga. Återigen, vad är kommunism?
Till att börja med kan man konstatera att kommunismen är, med Deleuze och Guattari ord, ”en ny värld och ett nytt folk som ännu inte existerar”, en konkret utopi som växer fram ur Nuet. För att brodera ut denna tanke kan man använda ett tämligen slitet Marx-citat och säga att kommunismen är … inte ett tillstånd som ska uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet.
Såhär långt allt väl. Men varifrån spirar denna ”verkliga utveckling”? Svaret är givetvis från multituden, proletariatet, oss, pöbeln, omstörtarna, som genom en konstituerande makt och autopoiesis, skapar oss själva som befriade subjekt genom att angripa kapitalismen inifrån. Kom igen allihop och sjung med – klasskampen är historiens motor. Vi står inte utanför grottekvarnen utan är bara ännu en vara i maskineriet, arbetskraft. Det är när vi vägrar denna varufiering och ifrågasätter vår underordning som kommunismens konturer kan skönjas – med hjälp av självvalorisering bortom bytesvärdets tyranni. Kommunismen är alltså per definition gravstenen på varuformens grav. Givetvis är det inte så enkelt att man bara fokuserar på bruksvärdet och okritiskt befriar det utan att man i samma andetag både befriar och förvandlar bruksvärdets kontext. Vi tar inte bara över produktionen och njuter av ”arbetets frukter” utan bekämpar arbetet som sådant för att kunna släppa lös våra produktiva krafter bortom begrepp som ”lön”, ”chefer” och ”arbetsvecka”. Eller som ordförande Negri säger, arbete som inte längre är arbete, utan helt enkelt arbete som är befriat från arbete.
”Men”, undrar stalinisten, ”var kommer staten in i det hela?”. Svaret blir ganska entydigt; det gör den inte. Staten är en uppsättning disciplinära och repressiva institutioner vars uppdrag är att säkerställa varuekonomins fortlevnad (oavsett om det är med hjälp av poliser, lärare eller propaganda). Stridsropet för alla kommunistiska iniativ bör eka av Nick Dyer-Withefords ”zero-state”, ingen stat. Centraliserad statsmakt, exempelvs i form av en välfärdsstat, är inget annat än statskapitalism med ett mänskligt ansikte. Att förlita sig på en stat är att förlita sig på representation, om makt inte korrumperar (därom tvistar de lärde) så gör absolut representation det. Det är omöjligt att det inte blir en avgrund mellan de styrande och de styrda – att de valdas vilja ersätter väljarnas vilja. Istället bör man sikta in sig på en icke-representativ, absolut demokrati som omfattar hela samhället. Det är först då vi kan börja prata om ett frihetens rike, en kommunismens konkreta utopi.
