Låtom oss tala om de mest barocka av de barocka - ni vet vem vi menar; liberalerna. Deras ändlösa pladder om “demokrati” och “mänskliga rättigheter” går varmt i alla medier och är skriven i sten. Ifrågasätter man demokratin som vi känner den, ja, då är man terrorist, nazist eller minst pedofil.
“Är ni antidemokrater?” utbrister den blödige liberalen som läser dessa rader.
Vi svarar både ja och nej. Givetvis är vi mot det skådespel vi idag kallar demokrati och som vi i skolans läroböcker lär oss kalla “representativ demokrati”. Att stoppa en lapp i en låda för att verifiera den politik som redan fastlagts av kapitalismen som svar på klasskampens dynamik och ständiga innovationer (skitsamma om det är höger eller vänster - kapitalet eller Staten som är arbetsköpare), se valfläsket brännas vid och lukta lögnaktig skit för att sedan göras redo för att serveras ännu en portion vid nästa valkampanj… det är inte demokrati hur vi än vrider och vänder på det. Vad vi måste göra är att luckra upp den hegemoniska diskurs som omger kapitalets demokrati - att underminera de sanningseffekter som ständigt kavlas ut i skola, media och av politiker. Att den sanning alla säger sig skriva under på bara är en chimär, eller bättre, en klassrelaterad sanning. Marx påminner oss om att den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d v s den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Med andra ord, demokratins hegemoni har en materiellt ursprung, det är en sanning för de som styr och som delegeras makt, för dem som lever på vår bekostnad och som de vill att vi ska nöja oss med att traska runt i grottekvarnens vardagsdöd.
Kampen för kommunism är inte en antidemokratisk kamp, det är inte heller en fråga om att “fördjupa demokratin” (hur kan man i revolutionära syften fördjupa något vars syfte är att vidmakthålla en klassdiktatur?) utan vi kämpar för något helt annat. En multitudens absoluta demokrati i all dess mångfacetterade glans.