“Resolve to serve no more, and you are at once freed. I do not ask that you place hands upon the tyrant to topple him over, but simply that you support him no longer; then you will behold him, like a great Colossus whose pedestal has been pulled away, fall of his own weight and break in pieces.”
Dessa ord skrevs på 1500-talet av den blott artonårige Étienne de la Boétie och ringer lika relevanta i våra öron idag. Givetvis befinner vi oss i ett helt annat historiskt kontext; han bekämpade enväldiga monarker och slaveri, vi bekämpar den globala kapitalismen och dess löneslaveri. Trots detta är kärnan i hans iakttagelser det som intresserar oss. Deserteringen, flykten, viljan till frihet och hatet mot underordning. Han manar oss inte till storskaliga gester som att storma Vinterpalats eller att ge oss ut på långa marscher utan helt enkelt att vägra tjäna, att vägra arbeta.
Det är precis vad även vi måste göra. Att vägra underordning genom ett aktivt tillbakadragande. Med andra ord att man istället för en frontalkonflikt väljer en mer sned eller diagonal ståndpunkt där man drar sig undan från kapitalets makt och exploatering. Att man helt enkelt undandrar sig kapitalismens order och disciplin genom en exodus, en massflykt. Att man kanske lyssnar på chefen istället för att spotta honom i ansiktet men ändå snackar ihop sig med sina jobbarkompisar efteråt och tar det lugnt hela dan och går hem tidigt om så är möjligt eller ett annat exempel, om man jobbar på posten och får besked om att man är tvungen att dela ut rasistisk valreklam så istället för att högljutt uttrycka sin vägran kan man i det tysta prata ihop sig och slänga skiten i pappersåtervinningen. På så sätt blir det även svårare för diverse auktoriteter att peka ut högljudda bråkstakar och motståndet blir diffust och som det så fint heter, ansiktslöst. Det blir lättare att få med sig folk då det är svårare att hållas ansvarig och motståndet kan spridas som ringar på vattnet.
Här kommer vi osökt in på frågan om våld. Antonio Negri går så långt som att säga att kommunismen kräver våld, om man intar en pacifistisk hållning överlämnar man varje kommunistiskt initiativ bakbundet till kapitalets godtycke. I min mening har han rätt. En exodus har aldrig skett utan att den härskande klassen, förtryckarna, ondingarna, fan och hans mormor, reagerar. Vi som kan vår Bibel minns att judarnas flykt ur Egypten inte gick lugnt och fredligt till väga. Farao ger sig efter judarna och det krävs att tio plågor drabbar Egypten innan han låter dem vara. På samma sätt måste vi fly men medan vi flyr beväpna oss och vara redo att försvara varje millimeter vi lyckas erövra. Man kan säga att våld aldrig lyckas skapa något utan bara kan bevara det man redan uppnått. Vi måste försvara våra mötesplatser mot fascister, försvara demonstrationer mot snuten och våra kamrater i kampen mot arbetsköparna. Där får vi aldrig tveka. Att däremot ta till offensivt våld i form av t.ex. terrorism eller börja slåss med snuten utan egentligt syfte leder bara till en våldsspiral där vi alltid reduceras till glada utmanare som gör bra ifrån sig och sedan skjuts ihjäl eller slås ned. Man kan säga att terrorism är alltför farligt att leka med. Är det något 70-talet lärde oss är det åtminstone det.