Autonoma Kärnan

Det känns som om var man än tittar stöter man på Camilla Läckbergs borgartryne. Hon är desperat efter medieutrymme och flinar upp sig i frågeprogram på TV eller i reklam för senaste mobiltelefonen. Hon är den utkristalliserade essensen av det gamla ordspråket ”Vi är alla kulturella prostituerade men vissa är mer prostituerade än andra”. Kulturen är bara ännu en massproducerad vara som (re)producerar kapitalrelationen. Walter Benjamin menade att kulturen förlorat sin aura, sin status som konstverk i det kulturella skådespelets överflöd. Läckberg är det perfekta exemplet på detta – hon är bara en vara bland varor.
Vi förordar givetvis ingen dödfödd jakt efter kulturell autencitet, inte alls, utan istället kultur genomsyrad av den konkreta utopin kommunism. Märk väl att vi inte menar de sossigt gnälliga böcker som i dagsläget kallas ”politiska” (Åsa Anderberg-Strollo). Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” är däremot en bok där drömmen om något radikalt Annorlunda går som en röd tråd genom hela boken. Sven Wernströms nu halvt bortglömda verk faller även delvis inom den kategorin. Dessa exempel är fortfarande del av det kulturella skådespelet men pekar på en rörelse bortom den kapitalistiska monotonin, kulturella gatstenar att använda i vår kamp mot arbete och tristess.