Autonoma Kärnan

När leninister av olika schatteringar beskrivs på film eller i böcker framställs de oftast som känslokalla robotar som bara vill utradera allt gott i världen (friheten, demokratin, USA, grillade marshmallows). Detta är en direkt spegling av liberalernas kommunisthat och Federley-korkade, simplifierade världsbild. Frågan är ju om leninismen endast stod för ett ondskans imperium, varför har då så många lockats av dess sirensånger?  Vem vill bli en kall robot som är mindre jämlik än alla andra jämlikar?

Den frågan har man nästan aldrig stött på och om man väl stöter på den ses den som ett resultat av leninisternas propagandamaskineri som spritt lögner och hat mot den finfina liberalismen (som ju står för historiens slut och ett evigt lyckorike) och spritt tomma löften omkring sig om ett klasslöst samhälle.

Vi i AK är däremot marxistiska materialister och bättre utrustade att gå till botten med problemet. Det är visserligen sant att leninister är fulla av skit och kommer med felaktiga lösningar på proletariatets problem (partibygge, våldsamt övertagande av Staten, statskapitalism etc.). Men att utgå från att dessa femöresprofeter drar till sig arbetare på eget bevåg likt malar till ljuset är att tillskriva dem alldeles för stor betydelse. Istället bör man skifta fokus till subjektet i kardemumman: proletariatet, liberalismens svurna dödsfiende. Att se proletärer som passiva objekt som bara går dit man pekar med hela handen är en reaktionär hållning värdig en Federley, Friedman eller Rand. Vore vi alla så lättpåverkade (apan ser, apan gör) kunde vi kommunister genast skicka in en medlemsansökan till folkpartiet. Som tur är har ju de radikala strömningarna av marxismen botat oss från alla sådana dumheter. Dessa har på en mängd sätt visat att det är proletariatet som är historiens motor och kapitalet den reaktiva parten (oavsett om det kallas Herrgården eller Djurens gård), tvungen att parera angrepp, infånga viljor och kuva konstanta uppror.

Proletärer har i alla tider tillskrivit leninismen egenskaper den aldrig haft eller ens sagt sig ha. Man har på egen hand konstruerat en bild av leninismen som världens befriare och därmed skapat en materiell illusion, en verklig (mar)dröm man engagerat sig i som ett led i kampen mot kapitalismens misär. Detta är en illusion leninisterna själva arbetat för att hålla liv i men som ständigt krockar med dess egna politiska impotens (med hjärtat brinnande av klasshat och kommunistiska drömmar kan man ju bara arbeta en viss tid som disciplinerad tidningsförsäljare och demonstrationsutfyllnad innan man får nog). Med andra ord, den leninistiska lögnen föds ur ett reellt begär efter klasslöshet.  Det är slitet, tristessen, alienationen, repressionen under kapitalets ok som får människor att sätta en gloria över Lenins likbleka hjässa. Man kan gå så långt som att säga att leninismen är folkets opium. Det är vi, proletariatet, som skapat det leninistiska betongmonstret som ett felriktat svar på våra begär efter kommunism och det är bara vi som bota oss från dess inflytande genom att undandra oss från dess aktiviteter och själva sluta tillskriva mening till dessa pseudorevolutionära stolpskott och kretiner.