Autonoma Kärnan

                                                                                                                     ”I know you don’t  love me because  you only love yourself. I am just the same. So love me.” - Raoul Vaneigem

 Det är många som har undrat om AK:s inställning till kärlek. En del har antagit att vi anser att kärlek är något för hippies och korkade humanister. Inget kunde vara mer fel.

AK är kärleksfulla. AK är kärlek. Men vi har inget till övers för den borgerliga pardiskursen , präglad av svartsjuka och extrem arbetsdelning som den är, utan strävar i vår kärlek efter en kollektivt egoistisk explosion av solidaritet, galenskap och klasshat. Riktig kärlek förändrar, ger näring till vår kampvillighet och till vår obeskrivliga lycka. Den försätter oss i ett stadium av glädjefyllda utmaningar som lämnar oss i ett flux av ständig förändring. Motsatsen till kärlek är reifikation, förstening, stiltje.

“Så ni är såna där hippies som tror att allt blir bra bara för att man knullar runt?” frågar skeptikern. “Nej” lyder vårt korthuggna svar.

Kärleken är kollektivt egoistisk oavsett hur många man knullar med för tillfället, en eller hundra. En tvingande polygami är lika kristen som borgerlig parsamhet. Det är inte formen (1+1 eller 1+1+2 etc.) som är intressant, utan innehållet. Att man förstärker varandras begär i en icke-dialektisk spiral som jagar fram efter allt större njutning och samtidigt förstärker hatet mot den klass som stjäl våra liv och endast skänker oss tristess. Kort sagt, kärleken är  ett permanent äventyr eller inget alls.