Feministisk backlash?
Innan detta läses måste nästan en historia av aktivism förklaras. Författarna har i någon mån varit aktiva i autonoma grupper sen tidigt 90-tal. Vi talar inte om en bred vänster. Vårt synfält är snävt och det kräver nästan att man levt en liknande situation för att förstå. Detta är ingen kritik av individers val. Det här är en generell kritik av tendenser i modern aktivism och de nätverk vi har haft äran att ingå i. För att förstå måste du föreställa dig tio år av utomparlamentarisk kamp och studier av autonoma strömningar i svensk extremvänster. Vi uttalar oss inte här i inlägget om bredare tendenser inom svensk feminism utan lämnar det till andras projekt. Det här är en kritik av en ytterst liten del av svensk utromparlamentarisk politik. Det enda som skiljer den från alla andra fraktioner är dock att vår analys är korrekt. Vi är de sista rena anti-kapitaliserna som håller oss flytande på små flottar guppandes i flodvågor av liberalt avskräde.
Vi börjar med en historia från ett möte. Platsen är ett ockuperat hus eller en lånad spelningslokal. Medverkar gör ett dussintal ungdomar som har samlats för att bestämma hur ett visst specifikt mål skall uppnås. Kanske är det ett hus som skall ockuperas, en stödspelning som behöver frivilliga eller ett demonstrationståg som skall sättas i verk.
Någon föreslår en sak som ingen riktigt håller med om. Ett förslag läggs av en ung tjej som sitter och tummar på mudden av sin slitna munktröja. Ingen i lokalen håller med om förslaget. Någon harklar sig, säger - “Ja… ehmm..” och så blir det tyst. Man går vidare och gör som det redan beslutats i informella nätverk.
Det pratades om mötet redan på festen dagen innan och då diskuterades massa förslag. Idag tas besluten som då lades fram på ett mer informellt sätt. Man skulle kunna säga att makten över gruppens aktiviteter inte avgjordes i möteslokalen vi nu befinner oss i.
Och det gjorde man… eller ja… rättare sagt så var det kvinnorna som började ifrågasätta hur makten över den gemensamma gruppen var distribuerad. Genom att ha plockat upp modern feministisk teori började man ifrågasätta mötestekniken i autonoma grupper. Frågor ställdes och strukturer slogs sönder. Vissa frågade sig om det verkligen var demokratiskt att alltid samma människor var mötessekreterare? Hur skall ordet fördelas på möten? Vem får tala och när?
Under 90-talet förstod man i den autonoma rörelsen att maktstrukturer inom gruppen inte alltid går att sätta fingret på utan att splittra själva gruppen till mindre delar och på så sätt få redan på vad de enskilda individerna tyckte. En otrolig massa studier, praktiker och tekniker gicks igenom för att arbeta fram demokratiska sätt att föra en marxistisk kritik i praktiken. Gruppens arbete sågs som en del i en större helhet och frågor ställdes på alla möjliga nivåer.
Den harklande snubben i exemplet tidigare lyftes fram i ljuset och tystnaden analyserades som ett maktinstrument. Osynliggörandet av det Andra var lätt för feminismen att finna då det ofta är just dessa strategier som möter kvinnan i ett patriarkalt samhälle. Mötets struktur sågs som en spegling av samhället och diskuterades lika livligt.
Idag står vi 5, 10 eller kanske 15 år senare och stampar historielöst inför samma problem som det Feministen förde in i debatten om vår egen organisering. Vi menar, och pekar på, med detta inlägg att vi idag står inför en liknande situation. Vi ser i nästan varje organisatoriskt sammanhang hur det arv som den radikala feminismen lämnade oss spottats på och slängts på historiens sophög.
Separatismens baksida
Hur kunde detta då ske? Var tog den aktiva feminismen vägen från autonoma politiska sammanhang? En förklaring är att separatismen fungerande isolerande och lämnade patriarkala strukturer vind för våg. Det är givetvis inte flickans fel att mannens bastu inte tillåter henne (mer än som sexobjekt då förstås) men en förklaring till varför den starka feministen flydde grabbarnas oroshärdar var just tendens att organisera sig separatistiskt. Vi hyser inga som helst agg kring separatism som politisk strategi men vill påpeka att en anledning till det usla klimatet idag är att feministen flytt fältet.
Och när slagfältet lämnades av feministen tog givetvis det patriarkala och normativa över. Aktivismen ställde sig i frontlinjen för anti-kapitalistiska eller anti-fascistiska kamper och lämnade feminismen till kvinnorna. I bakvattnet efter detta kan saker som då var självklart negativa slinka igenom utan att någon reagerar.
Idag kan åsikter yttras som:
- “Någon som vill göra det här? Nej ok. Då går uppgiften till NN som brukar göra det.”
utan att det ses som problematiskt.
Ingen ställer frågan om varför personen ifråga alltid får göra X eller Y. Det är som om strukturella problem inom grupper fallit i glömska. Givetvis är det enklare att kortsiktigt dela upp arbetsuppgifter efter tidigare erfarenheter men om man vill driva något slags maktkritisk verksamhet måste frågan om arbetsfördelning och vidareutveckling av gruppen ställas. Någon måste ställa sig frågan varför vissa röster låter högre än andra. Om man tror det har med individuella olikheter att göra måste vi ställa frågan om man inte har en liberal grundförståelse av världen. Ur vårt ultravänsterperspektiv kan aldrig gruppen reduceras till individer utan att man gör avkall på radikal förståelse av maktdynamiker.
Att tro att feministen lämnade bastun för att hon inte klarade värmen må vara det enklaste sättet att tänka men det är inte gångbart om man delar en radikal och feministisk syn på hur bastuklubben sattes samman.
Gör det själv!
Men om nu feministen lämnat bastun så hindrar väl det inte grabbarna från att vara feminister?
Nu måste man förstå hur maktfördelning inom grupper fungerar för att kunna komma närmare svaret på den frågan. Om bastuklubbsbesökarna uteslutande består av män så riskerar jargongen inom gruppen att falla tillbaks på gemensamma referensramar. Och när vi nu lever i en patriarkal och liberal diskurs där mannen ses som norm kommer språket inom klubben givetvis att falla tillbaks på samma kurs som den alltid tar utanför. Det personliga är politiskt.
Utan att aktivt motverka den diskurs som råder kommer språk, handling eller andra dynamiker alltid att gå det rådandes ärende. När en grupp människor inte aktivt motverkar strukturer som råder i gällande samhälle kan inte gruppen heller förväntas flyta någon annanstans än medströms. För att motverka strukturella problem på individuell nivå måste alltid en aktiv hållning intas. Inaktivitet eller tystnad är att ge vika för rådande kanon. Liberalens valspråk är exempelvis tanken om det entreprenörsmässiga självet. Man skall vara sin egen dräng! Alla är vi vår egen lyckas smed.
I fallet med feministens exodus till det förlovade landet, den separerade sfären, så kommer männen alltid att falla tillbaks på anti-feministisk jargong om de inte aktivt motverkar denna. Och här menar vi att den autonoma rörelsen har svikit feministen. Mansvarsgrupper eller studiecirklar till trots så har i princip nittiotalets radikala feminism fallet i kollektiv glömska.
Identitetspolitikens tillbakagång
För att förstå hur feministen kan drivas att lämna aktivismen åt ett gäng grabbar med usel analys av maktstrukturer så måste man läsa en historia om hur identitetspolitiken skjutsades ut över avgrunden i glappet mellan olika strömningar inom utomparlamentarisk politik. När feministen tilläts medverka rådde det en våg inom utomparlamentarisk aktivism som kom att kallas livsstilismen. Politik var allt och man levde den! Allt i aktivistens liv handlade om politik och lika mycket inkluderades. Det spelade inte någon roll om det handlade om kultur, jobb eller estetik. Allt kunde inkluderas och bli politiskt. Alla val var politiska val.
Nästa trend blev ett slags anti-livstilism där unga aktivister som gamla hämtade inspiration av fotbollshuliganernas arbetarklassestetik. Arbetet kom först och nu skulle det pratas om klasser igen. Arbetarklassorganisationer blomstrade. Men baksidan av detta brott mot livstilismens munktröjor, punk och ekologisk veganmat blev också att feminismen eftersattes. Arbetarklassens utomfackliga avantgarde hade inte tid med medelklassens teorier om kön, makt eller annan kultur. De sågs som mellanskiktens avartsstudier. De hörde till Akademin och ansågs inte ha fog i verkligheten.
Verkningarna av detta ter sig ju självklara i backspegeln. När feminismen ignorerades så tog givetvis feministen farväl av den autonoma vänsterns machokultur.
Och här står vi alltså idag… mitt i en feministisk backlash där autonoma vänstern har glömt ett ytterst viktigt ben att stå på. Och har vi verkligen råd att alienera oss mot feminismen och finns det något att vinna på denna konflikt?
I praktiken verkar det finnas en tanke om just det. Att feminismen går att bortse från ett tag. Bara tills revolutionen har skett kanske? Men vi vet inte om vi är intresserade av organiserad kamp så länge den autonoma machovänstern inte slänger ut en hand till den bortstötta feministen. Så länge feministen inte ges rum att verka ser vi ingen anledning till organiserat motstånd inom en liberal diskurs. Vi i AK kan inte se någon direkt anledning till revolutionär politisk aktivitet om inte feminismen är en del de motkrafter som är bärande för den samma.
Utan analys av liberala maktstrukturer inom anti-kapitalistisk organisering så tror vi all organisering förstärker liberala och patriarkala strukturer. Och anti-kapitalism kan aldrig föras till sin nödvändiga spets inom ett patriarkalt samhälle. Vår gemensamma aktivitet kräver en aktiv feminism och alla avkall på dessa krav går någon annans ärenden.
Riktigt bra inlägg.
Det är märkligt hur klassperspektivet som nu alla pratar om helt verkar sudda ut någon slags könsperspektiv. Man får väl hoppas att tes-antites kommer bli en bra syntes framöver, tyvärr syns inte de trenderna riktigt.