Det är självklart så att jag som upplever mig själv som avvikare hellre eftersträvar en mer gränslös än en trång och sträng moral, vilket också gör att jag tar ställning när det gäller religion, sexualitet och politisk åskådning för det som stöder den mer gränslösa hållningen. Men å andra sidan kan friheten öka till att skapa egna valda gemenskaper i en för övrigt trång och moraliskt snäv likriktad samhällsnorm. Avvikaren behöver moralisten liksom moralisten behöver avvikaren. Enligt feministen är mannen norm och kvinnan avvikaren, vilket jag som kvinna själv har svårt att acceptera som grundsyn.Själv anser jag mig vara en feminist. Men jag tycker inte att allt är politik. Må jag då sjunka ner i det liberala träsket? Om ett ställningstagande politiskt samtidigt kräver ett ställningstagande för en aktivism känns det för mig som en väldigt smal och trång passage, som det berömda nålsögat. Då tar jag alltså hellre ställning för den mer gränslösa liberalismen. Så olika kan man alltså resonera.

Att feminismen försvann handlar inte bara om ngn inomrörelselogik, även om sånt som separatism o problem i blandade strukturer spelade in, utan i än högre grad att feminismen (och homofrågan) blev etablerade, de gick från att vara konfliktfrågor till att bli överideologi (om än bara läpparnas bekännelse, eller en liberal variant). 90-talsfeminismen fanns knappt utanför anarkafeministerna, maria-pia, kvinnofronten o roks. Nu är den allmängods med ett eget parti (med förtryckssamverkan/intersektionalitet som ideologi), egna unikurser, egna tidningar, egna konstnärer, tusen olika smaker o varianter. Samma öde gick miljörörelsen till möte under 90-talet. Varför komma till oss när det finns ett smörgåsbord med ställen att hänga på nu. Man kan hänga på copacabana, gå till hallongrottan, plugga genus på södertörn, läsa bang och få samma politiska soppa serverad som bara fanns exlusivt på anarkolokaler för 15 år sedan. Nu håller till o med Göran Persson föredrag om Berit Ås härskartekniker. Konflikterna på lärarhögskolan, grälen i feministiskt initativ, anklagelserna i ung vänster… alla klagomål på interna hierarkier som då var exklusivt a-ghettot finns nu i hela den breda vänstern.

då knackade rfsl på vår port och bad oss att samarbeta med dem, nu bannar de oss från pride. då satt vi själva med foucault, nu är foucault självklart på varenda unikurs.

Kriget förlorades, men vanns. När konfliktflaggan försvann, förlorades poängen till att mobilsera kring den.

Tror man måste se aktivistgruppers aversion mot identitetspolitik och intern-hierarki-kritik i det sammanhanget. det som då sågs som radikal politik är idag allmängods. och dessvärre visade det sig att dessa tankar och politik finna sig väl tillrätta i dagens liberala kapitalistiska samhälle. problemen i våra “grupper” finns kvar, men lösningen som förespråkas genom att återvända - är den verkligen en lösning? taktiken testades då, och lyckades inte… vad säger att den ska göra det idag?

Nu missförstod du. De är vanligt sexistiska. Inte ovanligt.

Om man inte tar en anti-patriarkal grundposition inför sexismproblematik riskerar Man återskapa maktstrukter i det lilla sammanhanget som redan missunnat Det Andra i den stora världen.

Det finns inget macho i att vara ett fåtal. Det är inte valet till självaktivitet som gör kampen till sexistisk. Det är hur tankar omsätts i praktiker som gör att stora strukturella problem återspeglar sig i mindre sammanhang.

Problemet handlar inte om hur den ena eller andra organisationen eller sammanhanget konstitueras som strategisk position utan om hur man för en reaktionär hållning inför feministiska frågor.

Vi tror att sexismen aldrig går att besegra utan konflikter eller medveten aktivitet. Andra tror att sexism inte är ett aktivt problem och väljer att bortse från dess svårar frågor. Att tro att tystnad kan bota problematik är en inställning vi inte delar.

Utveckla gärna.

Som Hassan säger är det grymt viktigt att alla inte bara tillåts tala utan att någon faktiskt lyssnar också. Ta vårdstrejken som exempel… det är inte rösterna i sig som spelar roll. Utan vilka krav som förs igenom i komprommissarbetet efter att ropen tystnat. Samma gäller feminismen inom organiserade sammanhang. Vi vill visa på att man inom autonoma organisationers arbeten faktiskt har låtit feminismen falla till föga.

Sen att Hassan är personligt rädd för att “nåra punkbrudar skall få spel” talar väl sitt tydliga språk om hur maktdynamiker spelar mot varandra och hur illa genomtänkt många förment feministiska handlingar kan vara. Att allt arbete i feminismens namn inte går att förena med vårt i grunden marxistiska synsätt på feminismens demokratiska styrkor är ett långt vidare problem än det vi talar om i texten ovan.

Vi är väl medvetna om att självutnämnda Feminister inte alltid har god hand med demokratiska praktiker.

Vi är medvetna om att snubbar känner sig hotade av verbala brudar.

Vi menar också att dåligt revolutionärt självförtroende oftast är ett tydligt tecken på självinsikt.

Med självinsikt, teoretiskt samt praktiskt kunnande och revolutionär blick kan de flesta hinder överbryggas. Det är inte svårare än så.

Vi kan skapa en aktiv feministsk revolutionär praktik. Men arbetet startar med dig. Är du redo?

Det är klart möten ska va så demokratiska som möjligt där alla får yttra sig oavsett kön och ingen hemlig klubb trumfar igenom besluten på förhand. Men det är väl inte världens mest feministiska åsikt va?

Vad jag menar är att det är oerhört jobbigt med det här PK-minfältet där vissa övernitiska brudar (och för all del en del snubbar, dom brukar f ö va dom mest urspårade) sitter med fingret på avtryckaren hela tiden.

Jag har rätt att titta på herrarnas finnkamp men skita i damernas, eller avfärda en film med Julia Roberts i huvudrollen som en tjejfilm, utan att nåra punkbrudar ska få spel och kalla mig mansgris och machoslusk utan empati. Det är sjukt irriterande och hade nån snubbe härjat sådär med mig hade jag dragit på honom en smäll med en gång!!

Arbetarklassens utomfackliga avantgarde? Vårdstrejken?