Autonoma Kärnan

Vi blir förbannade av allt daltande med parlamentarismen i allmänhet och liberaler i synnerhet. Detta är ingen lek och revolutionen är inget caffe latte-kalas. Eller bättre, det är en lek på blodigt allvar.  Foucault sa en gång att det riktats för mycket uppmärksamhet på klass och för lite på kamp i klasskampsbegreppet. Vi håller med. Även om klassanalyser är viktiga får de aldrig ske på bekostnad av den enkla sanningen; vi befinner oss i en konflikt med borgarna och försöker med alla medel bryta kapitalets dialektik (komposition - dekomposition -> rekomposition) och undfly dess kontroll.

Klassanalyser utan konfliktperspektiv blir uppblåsta såpbubblor, en fascinerande yta men helt utan innehåll. Samma sak kan sägas om ekonomiska analyser. Analyser av kapitalismen får aldrig spåra ur i objektivt diagramrunkeri och formelmagi  - diagram och formler får aldrig få ett egenvärde utan har endast existensberättigande genom att föra vår kamp framåt, som subjektiva verktyg i proletariatets kamp mot kapitalets kontroll. Inte vem som har mest rätt eller som kan mäta argument med liberaler. Vem bryr sig? Stackars trottar som fortfarande surfar på sina långa vågor med sin nya ledstjärna Andreas Malm i täten, knaprande på säsongens mandlar. 

Vi har inget att vinna på att mäta argument med liberaler och annat pack eller försöka närma oss “progressiva” grupper. Inte beröringsfobi med allt som kan kallas reformism i gammal fin anarkoanda men inte heller lillgammal marxism i gåbortkostym (för att blidka Vänstern). Vill andra söka allianser med oss, fine, låt dem komma men på våra villkor.