Autonoma Kärnan

Tankesmedjan Dagens Konflikt skriver idag - i en ny serie inlägg kallad Boklådan? - om Magnus Sandelins bok “Extremister“. Recensionen av Sandelins bok tar avstamp i en metakritik kring Sandelins litterära metodologi. Kan man verkligen tolka in sin egna rädslor i ett material och på det sättet förklara världen?

Sandelin skall, enligt Petter, försöka sig på ett klassiskt medströmsliberalt perspektiv där avarter förkastas utifrån ett fullkomligt egocentriskt positionerande i ett samhälleligt centrum.

Jag skriver om hur Sandelin vill kortsluta all analys och förståelse för grupper som vänder sig mot något element av den nuvarande liberala parlamentariska demokratin såsom Sandelin förstår den. Det är en väldigt långtgående inskränkning av den kritiska debatten i samhället men just nu är det inte alls kontroversiellt att påstå sådana saker. På det sättet är det idag i det närmaste konsensus att en grupp som har en annan åsikt om situationen på Kuba inte ska få låna möteslokaler, inte heller en grupp som har inskrivit i sina stadgar att de önskar en revolution, oavsett om de i dagsläget mest sysslar med antirasism och studiecirklar. Jag menar att det finns en väsensskillnad mellan de fenomen som Sandelin beskriver, och jag menar att man måste vara förmögen att göra en sådan analys och sådana distinktioner, men det Sandelin vill förbjuda är t.om. en försök att diskutera sådana skillnader.

antigon - “Om Extremismen”

Magnus Sandelin ingår alltså i ett självutnämt kanon som vill inskränka allt annats röst till att bara låtas ignoreras vart fjärde år i valurnornas tomma skollokaler. Att liberalen eller den diskursiva journalisten sedan länge marknadsanpassats till en polerad nykonservativt och socialliberal smörja smäller väl inte egentligen så djävla högt? Det vet ju alla redan…

Men vad vi däremot vill passa på att lyfta fram är de faktiska likheterna mellan fundamental islam och autonom vänster. Visste ni till exempel att undertecknads organisation hyllar intighetens lov och lånar värderingar från sufiska läror?

Vi tar och citerar från Café Exposés utläggning om Stars Wars och Jedi-riddarnas filosofi.

Den perfekta balansen mellan strid och kontemplation är ett ingenting, varur Allah manifesterar sig då Allah ordagrant betyder ”enheten som blir manifest genom intigheten”. Denna intighet ska inte ses som en ”brist” utan som en varats totalitet i fullständig perfektion. Detta symboliseras av siffran noll, en unik och även i bokstavlig bemärkelse ovärderlig siffra som de sufiska visdomslärarna tidigt var med om att introducera.

Den kamp vi i de autonomas armé hyllar liknar det Gud som manifesterar sig mellan strik och kontemplation. Vi tar avstamp med vårt hyllande av kamp, krig och strid i ett arkeologiskt grävande i en historia med lager av samhälleliga förändringar. Vi menar på fullaste allvar att vi lever i ett permanent krigstillstånd där den enda vägen ur rådande situation till ett negationens intighet går via de två polerna kontemplation och strid.

I vårt fundamentalt säregna synsätt på medelmåttornas samhälle så hamnar vi i en dialektisk situation som lätt görs till att vi kan buntas ihop med alla andra subalterna. Fundamentala islamister, nazister eller autonomister går alla egna vägar och förespråkar ett annorlunda samhälle där rådande kanon inte ljuder som ett ständigt irriterande brus i öronen.

När nuliberaler som journalisten Magnus Sandelin försöker förklara samhället med ett så snävt sinne slutar allt annorlunda givetvis som en kökkenmödding utanför samhällets köksdörr.

Det är tragiskt att en journalist inte kan förstå mer än det lilla rum han verkar i men inte särskilt förvånande. Själva förstår vi inte storheten i bröstoperationer, folksjukdomar eller kungens sommarställen. Storheter som journalister med glädje behärskar och kan navigera sig i.

Om vi… de andra… hellre läser, slåss och förökar oss så borde inte journalisten, nuliberalen eller de förmenta globaldemokraterna (för nu skall ju alla med i det kapitalistiska alltets evighet) försöka maskera deras krig till ett försöka att förstå oss. När man ger sig in i att skriva en bok om extremister eller läser densamma så gör man anspråk på en förståelse som kan verka långt djupare än vad första ansatsen bringar upp till förståndet.

För att ens tro man skall kunna måla upp det andras med en grov pensel så måste man göra vissa begränsningar i sin hermeutiska metod. Inom akademin så finns det till exempel mycket få människor som skulle ge tillkänna att de förstår allt. Att ens försöka sig på att skriva en målande bild av samtidstendenser inom extrema kulturer eller politiska strömningar är ett så abnormt och banalt åtagande att jag undrar om Magnus Sandelin ens avlagt examen. Eller är journalistlinjen så marknadsanpassad att teori och metod-delarna av utbildningen bantats bort?

Sluta försök skriva de andras historia och rikta istället luppen mot er egen miserabla historia. Vi blir så innerligt trötta på försöken att förstå från det mediokras ihärdiga noterier. Är det så otroligt svårt att lyfta på mattan och peta lite i eran egen smuts?