Den borgerliga rättvisan är inte död. Den är inte heller ett skämt eller ens ett ruttnande lik. Den har helt enkelt inte existerat. Den är en bild av det rättvisa utbytet, i detta fall av bevis, som den liberala diskursen projicerar som en del av sin eviga monolog om denna nya sköna värld vi lever i. Parter möts för att göra upp med bevis som vapen där en kompetent och neutral tredje part bestämmer enligt lagens påbud om vem som är skyldig eller oskyldig. Detta är vad liberaler och andra kretiner kallar rättvisa. Hela proceduren är dock en förlängning av skådespelet och den fråga som skär likt Ockhams rakkniv genom allt juridiskt mumbojumbo är: Hur mycket hotar man varuekonomin?
Alla söndermedialiserade Arboga-mord och Engla-män är här ovidkommande – de är bara sätt att underblåsa en av skådespelets främsta vapen: rädslan. De förstoras upp, patologiseras och det ropas efter fler poliser och högre murar. Här krävs inget rävspel eller politiska domar. När det istället kommer till politiska mål där någon haft mage att kritisera kapitalet genom en praktisk kritik slås det på stora Demokrati-trumman. I demokratins namn träs lagbokens gummiparagrafer på likt en kondom innan man rövknullar de åtalade. Se bara på de politiska processerna efter EU-kravallerna 2001 – efter att snuten gått loss med sina batonger och pistoler kom domarna med sina lagböcker. Säkerligen kommer detta tillvägagångssätt drabba Malmö 26 också. Något annat skulle förvåna oss.
Vi har inget att förvänta oss eller att vinna av att använda oss av det borgerliga rättsväsendet. Det är en ahistorisk rättvisa som i sin ideologiska form existerar utanför historien, eller bättre, utanför klasskampens konflikfyllda historia. Bortom skådespelets verkliga bilder är dock domarna och nämndemännens uppdrag främst att, i likhet med polisen, agera den heliga varuformens väktare. Det är dess raison d’Être, det är Moses och profeterna.
”Men vad vill ni ha istället då? Fler kvinnliga domare och nämndemän? Fler bögar och negrer inom rättsväsendet?” undrar den blödige liberalen förvirrat.
Den representationspolitiska diskurs som genomsyrar liberalismen och tyvärr även vissa feminist- och vänstergrupper är här irrelevant (liksom överallt annars). Vi vill inte ha fler domare som heter Stina eller Abdullah och som fortfarande agerar som kapitalets ordförandeklubba. Vad spelar det för roll? Innehållet (vilka domare och nämndemän vi har) ändrar inte den determinerande formen, varuekonomin.
”Moskvarättegångar är vad ni vill ha, era odemokratiska rödingar!” skriker liberalen upprört.
Tja, varför inte?
Eller nej, proletär rättvisa i dess socialistiska former är bara en förlängning av det koncentrerade skådespelets rättsliga excesser. Där har vi inget att hämta förutom embryot till en byråkratisk diktatur. Vi vill ta över domstolsväsendet lika lite som staten i övrigt. Den har ingen plats i proletariatets anti-statliga diktatur. Istället förordar vi en direkt rättvisa i Durruti-kolumnens anda, utan domstolar som säger sig stå för rättvisa men bara förstärker borgarklassens/byråkraternas klassherravälde.
2 Comments
I ett internationellt perspektiv kan det här verka lite som kverulans. Jag stöder absolut strejkvakterna i Malmö, och jag förstår de som varit med om såna här polisiära och rättsliga ingripanden, att det finns anledning att vara arg. Men jag tror på den liberala rättvisan och att den är rätt metod även för arbetarklassen, i själva verket så tror jag att det är just det som den liberala rättvisan är till för. Den här ideologiska åtskillnaden är bara ett hinder både för feminister och arbetare. Tack för ordet, nu ska jag nog hålla tyst, i fortsättningen, tror jag…
Förstår inte hur den liberala rättvisan skulle vara “rätt” metod för arbetarklassen?
Den liberala rättvisan är ytterst till för att bevara kapitalets existens, så vill man ha kvar den så borde man vara en förespråkare av klassystemet och tillhöra gruppen antikommunister.