Autonoma Kärnan

1. Kan man ens tala om kommunism idag?

Många ställer sig idag tveksamma till att överhuvudtaget prata om kommunism. Begreppet ses som blodbesudlat och för evigt förknippat med Sovjets byråkratiska statskapitalism och därmed som totalt oanvändbart. Vi anser att man här låter liberalerna och stalinisterna sätta agendan och anammar deras användning av begreppet. Detta är helt förkastligt då man tillskriver mening till de meningslösa – vi bör aldrig lyssna på våra fienders pladder. Vi måste sätta vår egen dagordning och gjuta eget liv i våra teorier och begrepp. Detta är något vi hoppas göra här idag.

2. Vad kommunismen INTE är

Det är väldigt enkelt att säga vad kommunismen INTE är. Det är inte en statskapitalistisk byråkrati, det är inte ett klasslöst paradis efter socialismens stålbad, den objektiva produkten av vissa motsättningar inom kapitalismen eller något man uppnår efter att man stormat ett Vinterpalats.

Istället kommer vi visa på, med hjälp av den autonoma marxismen, hur kommunismen är något vi måste skapa subjektivt genom vår kamp. Till att börja med kan vår minimidefinition av kommunism vara klasslöshet. Det kommer visa sig att kommunismen är ett väldigt mångfacetterat begrepp som betyder många saker, att det är svårt att säga att kommunism bara är en given sak utan snarare en mångfald betydelser som alla har klasslösheten som gemensam nämnare.

3. Kommunismen som krav och perspektiv

Vi kommer att prata om kommunismen både som ett krav och ett perspektiv. Med krav avser vi en uppsättning praktiker som avser att undfly kapitalets disciplin, stärka proletariatets positioner och skärpa klasskonflikten här och nu, som exempelvis rör kortare arbetsdagar, lathet på jobbet etc. Dessa krav måste hela tiden sättas i ett större teoretiskt och politiskt ramverk som rymmer kritiska analyser och konkreta utopier som rör alternativ till den rådande ordningen. Dessa båda går inte enkelt att dela upp i å ena sidan reformism och den andra revolution.

Istället för att diskutera om vi agerar reformistiskt eller revolutionärt bör vi fråga oss om våra krav stärker proletariatets positioner och skärper klasskonflikten. Dock, för att undvika att bara agera inomkapitalistiskt, bör våra krav hela tiden vara befruktade med målet att skapa en ny värld i den gamla världens aska. Aldrig bör vi formulera våra krav med utgångspunkt i de borgerliga ekonomernas termer såsom effektivitet, samhällsnytta etc.

4. Kapitalism och kommunism

För att överhuvudtaget kunna prata om kommunism måste vi först fastställa vad som egentligen menas med kapitalism. Vad är kapitalismen egentligen? Harry Cleaver hjälper oss här en bit på vägen. Med hjälp av Marx menar han att kapitalismen är ett samhälleligt förhållande, eller mer specifikt ett förhållande av kamp mellan de två klasserna borgarklassen och proletariatet.  Klasskampen handlar om hur kapitalistklassen tvingar människor att sälja delar av sina liv i form av varan ”arbetskraft” för att överleva och få tillgång till samhällelig rikedom. Detta innebär att påtvingat arbete är den grundläggande formen för organisering av samhället – den grundläggande formen av social kontroll. Detta förhållande innebär att det skapas ett proletariat, dvs. de utan resurser som endast kan överleva genom att sälja sitt arbete. Vi kommer lite senare gå in mer på djupet på vad som egentligen menas med proletariat.

Här kan man även nämna att kapitalismen gått in i en fas av reell underordning. Med reell underordning menas att kapitalet inte längre är beroende av långtgående expansionsprocesser och en utsida utan nu fokuseras det istället på arbetets mer intensiva integration i kapitalet och att samhället i allt högre grad formas av kapitalet (den kända sociala fabriken). Här kan vi nämna att i och med den sociala fabrikens uppkomst sprids inte bara kapitalets profithunger över hela samhället utan även klasskampen. Cleaver går så långt att säga att kapitalismen kan definieras som ett system som är baserat på att påföra arbete genom varuformen - dvs. att vi reduceras till arbetskraft som köps och säljs. Här kan man se att den autonoma marxismen definierar kapitalismen annorlunda än t.ex. ortodoxa marxister. Ortodoxa marxister ser den privata egendomen och den fria marknadens anarki som centrala element för kapitalet och accepterar därmed den kapitalistiska disciplinen och lönearbetet där Staten tar över rollen som planerande, kollektiv kapitalist.  

5. Dagens proletariat  

I begreppsmässiga termer kan man, som vi redan varit inne på, definiera proletariat som en social kategori människor som tvingas sälja sig som arbetskraft för att överleva eller med andra ord, vars arbete är underordnat kapitalistiska normer för produktion och reproduktion. Proletariatet är på inget sätt en homogen enhet utan genomkorsad av olika uppdelningar. Vissa arbetare är avlönade, andra inte, vissa arbetar på fabrik, andra på kontor, universitet eller vårdhem, ett visst arbete ses som åtråvärt och högt värderat medan annat arbete tillskrivs minimalt värde.

Här kommer vi in på frågan om medelklass. Detta begrepp är högst omarxistiskt och pekar mer på en liberal sociologisk analys där man delar upp människor i socialgrupper beroende på inkomst, var man bor och vilken kultur man konsumerar än om man tvingas arbeta. Tvingas man arbeta för sin överlevnad är man proletär, har man däremot resurser att klara sig ändå (som VD:ar) tillhör man inte proletariatet. Dock kan man tala om en aristokrati inom proletariatet, eller ett småborgerligt skikt om man så vill, som inte sällan identifierar sig med kapitalet och som har bättre levnadsstandard än andra proletärer.  

En viktig anmärkning om proletariatet är att inom den autonoma marxismen ses detta subjekt som historiens motor, den drivande kraften som kapitalet ständigt måste anpassa sig efter och kontrollera. Kapitalet, enligt autonomisterna, är nöjda med sina ackumulationsregimer och skulle aldrig överge dem om inte arbetarnas kamp skulle tvinga fram en förändring. Man skulle kort sagt kunna säga att motståndet föregår makten. Detta gör att man kan se historien underifrån, från proletariatets perspektiv, och även se konturerna av den kommunism vi själva måste skapa. 

Här kommer vi in på frågan om Marx begrepp arbetarklass-i-sig och arbetarklass-för-sig.  Arbetarklass-i-sig utgörs av alla som måste sälja sig som arbetskraft för att överleva. Arbetarklass-för-sig, klassen definierad politiskt, däremot existerar bara när den hävdar sin autonomi och enighet i kampen mot att reduceras till arbetskraft. Alltså, det är arbetarklassen-för-sig som kan realisera kommunismen. Hit räknas således inte allsköns snutar, kontrollanter och annat löst folk som skyddar varuformen och kapitalet.  

En annan viktig förändring i proletariatets villkor, som springer ur arbetarupproren på 60- och 70-talet och kapitalets behov av motåtgärder, är skiftet från fordism till post-fordism. Fordismen var en ekonomisk doktrin där ekonomin karaktäriserades av långa anställningar, trygghet och det löpande bandet. Post-fordismen däremot präglas av en mer prekär, rörlig och flexibel arbetsmarknad. Den är osäker därför att man som proletär inte erbjuds tillsvidareanställningar, rörlig därför att proletärer får byta mer ofta mellan olika jobb, flexibel därför att man som anställd måste anpassa sig efter många olika uppgifter och krav. Detta är viktigt att ha i åtanke när vi i dagsläget diskuterar kommunismens utformning.  

6. Kampen mot arbetet – kommunismens konturer 

Om man som de autonoma marxisterna ser påtvingandet av arbete som kapitalismens kärna blir kampen mot arbetet nödvändigt för att överhuvudtaget kunna tala om kommunism. Kort sagt, att vägra reduceras till arbetskraft blir det sprängstoff som kan få kapitalismen att explodera inifrån. Den här arbetsvägran kretsar helt enkelt kring att vi vill ha mer – vi vill ha mer tid, frihet och njutning. Antonio Negri menar att det är när våra produktiva förmågor och kreativitet totalt och kompromisslöst frigörs från arbetets bojor som vi kan börja tala om en kommunistisk rörelse. Att vi kollektivt kan producera bortom kapitalistiska begrepp som ”lön”, ”chefer” och ”arbetsvecka”. Vi vill praktiskt och teoretiskt skapa utrymmen och frigöra tid där man kan eftersträva alternativ till den rådande ordningen vilket i sin tur kan leda till skapandet av en ny politisk sammansättning av klassen, eller med andra ord, skapandet av kollektiva subjekt med subversiv potential. Man kan alltså säga att arbetsvägran har två sidor, en negativ där vi vägrar slita för kapitalet och en positiv där vi strävar efter att skapa, med Deleuze och Guattaris ord, ”en ny värld för nya människor.” 

Frågan är bara hur vi ska gå från att vara arbetarklass-i-sig till att politiskt formera oss som arbetarklass-för-sig. Det är denna process som utgör konturerna av den kommunistiska rörelse som kommer gå bortom den kapitalistiska förhistorien. Man kan alltså här se att det är vi, proletariatet, som är den subjektiva kraft som kan realisera kommunismen. Inte någon totalitär stat eller objektiva, historiska lagar. Eller som Antonio Negri säger, ”kommunismen är en konstituerande praktik”.  

En viktig anmärkning är att man måste ha klart för sig att klasslösheten, kommunismen, inte är anti-arbete, eller en total motsats till det existerande samhället (ex. istället för slit – total lättja) utan något radikalt annorlunda. Försöker man hela tiden definiera sig efter vad som redan existerar skapar man bara en inverterad spegelbild av kapitalismen istället för något helt nytt. 

7. Arbetsvägrans negativa sida - exodus, deserteringar och frågan om våld. 

Vi ska kort redogöra för några vägar man kan gå för att dels skärpa klasskonflikten och dels stärka proletariatets positioner i en kommunistisk riktning. För det första kan vägran mot arbetet ta sig uttryck i en desertering, att man istället för en frontalkonflikt väljer en mer sned eller diagonal ståndpunkt där man drar sig undan från kapitalets makt och exploatering. Att man helt enkelt undandrar sig kapitalismens order och disciplin genom en exodus, en massflykt. Att man kanske lyssnar på chefen istället för att spotta honom i ansiktet men ändå snackar ihop sig med sina jobbarkompisar efteråt och tar det lugnt hela dan och går hem tidigt om så är möjligt eller ett annat exempel, om man jobbar på posten och får besked om att man är tvungen att dela ut rasistisk valreklam så istället för att högljutt uttrycka sin vägran kan man i det tysta prata ihop sig och slänga skiten i pappersåtervinningen. På så sätt blir det även svårare för diverse auktoriteter att peka ut högljudda bråkstakar och motståndet blir diffust och som det så fint heter, ansiktslöst. Det blir lättare att få med sig folk då det är svårare att hållas ansvarig och motståndet kan spridas som ringar på vattnet.  

I boken Imperiet pekar Hardt och Negri på hur arbetarnas exodus från den socialistiska disciplinen i Östeuropa spelade en central roll för sovjetblockets fall. Arbetarna vägrade arbeta, drog sig undan och flydde till väst.

Nu behöver man kanske inte vara lika så drastisk men undandragandet, deserteringen, behöver inte innebära en flykt över jordklotet utan även en ontologisk exodus där vi bejakar alla våra begär som vill undandra sig kapitalets krav på underordning och som har svårt att anpassa sig till patriarkalt familjeliv, arbetsetiken, det traditionella sexlivets regler och så vidare.

Kort sagt, alla begär som motsätter sig herravälde och underkastning bör vi uppskatta som gåvor. Här kommer vi osökt in på frågan om våld. Antonio Negri går så långt som att säga att kommunismen kräver våld, om man intar en pacifistisk hållning överlämnar man varje kommunistiskt initiativ bakbundet till kapitalets godtycke. I min mening har han rätt. En exodus har aldrig skett utan att den sittande makten reagerar. Vi som kan vår Bibel minns att judarnas flykt ur Egypten inte gick lugnt och fredligt till väga. Farao ger sig efter judarna och det krävs att tio plågor drabbar Egypten innan han låter dem vara.På samma sätt måste vi fly men medan vi flyr beväpna oss och vara redo att försvara varje millimeter vi lyckas erövra. Man kan säga att våld aldrig lyckas skapa något utan bara kan bevara det man redan uppnått. Vi måste försvara våra mötesplatser mot fascister, försvara demonstrationer mot snuten och våra kamrater i kampen mot arbetsköparna. Där får vi aldrig tveka. Att däremot ta till offensivt våld i form av t.ex. terrorism eller börja slåss med snuten utan egentligt syfte leder bara till en våldsspiral där vi alltid reduceras till glada utmanare som gör bra ifrån sig och sedan skjuts ihjäl eller slås ned. Räknar man gevär för gevär eller batong för batong kommer vi aldrig att vinna. 

8. En konkret utopi – zerowork och klasslöshet. 

I sin bok CyberMarx tar den autonome marxisten Nick Dyer-Witheford upp ett exempel på hur vi kan agera kommunistiskt för att nå total klasslöshet. Här kan vi se kommunismen som krav. Det första gäller zerowork, nollarbete. Han pekar på den åtgärd som Marx såg som grundläggande för proletariatets befrielse, en förkortning av arbetsdagen. Att kräva kortare arbetsdagar utan lägre lön eller intensifierat arbetstempo. Istället för att sikta mot dagens situation där vissa arbetar för mycket och bränner ut sig och andra går fattiga utan arbete vill man ha en situation där alla arbetar men bara lite. Detta gör att solidariteten mellan avlönade och oavlönade arbetare stärks och att det blir svårare för kapitalet att spela ut olika grupper mot varandra.Kombineras denna åtgärd med en garanterad inkomst där lön frikopplas från arbetsprestation angriper man kapitalismen på två fronter i vad autonomisterna kallar ”bad faith reformism”.

Denna senare åtgärd kallas i folkmun för ”medborgarlön” men detta begrepp känns exkluderande och liberalt vilket gör att vi föredrar ”social lön”. I och med att vi lever i en social fabrik där vi alla tvingas arbeta på ett eller annat sätt är det direkt orättvist att det endast är de som är involverade i den direkta produktionen som är avlönade. Denna ”sociala lön” ska vara helt jämlik och kopplas till behov snarare än prestation och erbjudas alla skikt inom proletariatet. Denna hållning kallas ”zerowork”.Dessa krav blir bara tomma fraser om de inte backas upp med hotet om socialt våld och motstånd. Därför är de alldeles för viktiga för att lämna över till parlamentariska grupper såsom Miljöpartiet. 

Nu ska vi avslutningsvis prata om kommunismen som perspektiv, som en konkret utopi som växer fram ur vårt ruttna, kapitalistiska samhälle. Detta blir per definition mer abstrakt. Negri menar att kommunism är att ge begäret full frihet, begär efter kollektivitet och social jämlikhet.  På ett annat ställe skriver han att medan den borgerliga världen är tomhet, alienation och vulgaritet så är kommunismen en uppsjö av olika behov som kan expanderas och tillfredsställas. Här vill vi lägga till att det är en uppsjö olika behov som kan expanderas och tillfredsställas genom att arbetet och varuformen förintats och vi skapar nya bruksvärden bortom bytesvärdet och de kapitalistiska produktionsförhållandena. För att samordna dessa nya bruksvärden kan man skapa en statslös, decentraliserad produktionsform där konsumtionsråd framställer behoven och arbetarråden får i uppdrag att producera varor som bemöter dessa behov. Uppstår det problem och produktionen inte har kapacitet att tillfredsställa behoven får man diskutera hur man bäst löser problemet. Detta kan diskuteras på flera olika nivåer, både i de närmaste kvarteren och på en mer regional och global nivå. Den nya informationstekniken möjliggör demokrati, insyn och arbetarmakt i dessa frågor utan att man behöver delegera allt för mycket makt till representanter eller samlas i otympliga folksamlingar och rösta.