”The ambiguous concept of ‘humanity’ sometimes causes spontaneous revolutions to falter. All too often the desire to make man the heart of a revolutionary programme has been invaded by a paralysing humanism. How many times have revolutionaries spared the lives of their own future firing-squad, how many times have they accepted a truce which meant no more to their enemies than the opportunity of gathering reinforcements? The ideology of humanity is a fine weapon for counter-revolution, one which can justify the most sickening atrocities (the Belgian paras in Stanleyville).
There can be no negotiation with the enemies of freedom, there’s no quarter which can be extended to man’s oppressors. The annihilation of counter-revolutionaries is the only ‘humanitarian’ act which can prevent the ultimate inhumanity of an integrally bureaucratised humanism.”
Detta skrev Raoul Vaneigem på 60-talet och orden ringer lika sanna idag. Alltför ofta har den meshumanistiska demokratidiskursen fått fotfäste inom olika delar av den utomparlamentariska vänstern. Man harvar runt med begrepp som “demokrati” och “dialog” som om de vore skrivna i sten. Därmed agerar de reaktionens förelöpare. Det är egentligen rätt enkelt: ger vi borgarna ett finger käkar de rödingskinka till jul. Exempel på exempel visar detsamma. Exempelvis var det största felet som de spanska anarkisterna gjorde under inbördeskriget att inte fullständigt avskaffa statsmakten i det vad Debord kallar proletariatets antistatliga diktatur. Snack och häng med mingelpoliser resulterar i fler gripna och bättre kontroll. TV-soffor och värdiga meningsutbyten innebär endast ett avtrubbande av vår radikalism - vi pratar inte samma språk som borgarna och för att överhuvudtaget kunna diskutera genomgår vi en metamorfos och blir vänsterpartister. Då är vi med i matchen, om än i olika lag. Vad vi istället behöver göra är att vara huliganerna som bränner arenan. Förebilden borde vara den totala kompromisslöshetens pionjärer, en Jacques Roux eller varför inte en Ravachol.
4 Comments
Marx ägnade ett flertal böcker åt att bemöta argumenten från borgerlig ekonomisk teori, i själva verket var hela hans produktion i sin helhet en kritik av den (borgerliga) politiska ekonomin, på det att arbetare bättre skulle kunna genomskåda de reifierade strukturerna. Lenin bemötte ständigt borgerliga avvikelser såväl inom partiet som inom öppet borgerliga partier, i evig debatt där han var mån om att presentera motståndarens argument i sin starkaste form, för att därefter kunna krossa dem alltmer övertygande. Gramsci skrev banbrytande verk om den funktion av samtycke som han kallade för hegemoni och som existerade ideologiskt (dvs. givetvis materiellt).
Men nu behövs det inte längre. Nu räcker det att säga att borgare är grisar som ska skjutas och presentera deras argument i högljudd parodisk form så att man inte behöver oroa sig om att kunna ta sönder dem. Det är förjävla svagt.
ps. om någon var humanist så var det ju Vaneigem, hela Revolution of everyday life är ju en uppvisning i humanistisk essentialism ds.
Läs om inlägget en gång till, käre Lars. Det är inte kritikens vapen vi kritiserar (vi om några kritiserar åt alla håll samtidigt) utan tron på att man kan vinna något genom att diskutera med borgare. Slå upp Svenska akademins ordlista och se över skillnaderna mellan “kritisera” och “diskutera“.
Ps. Vaneigem var i mångt och mycket en klockren humanist. Dock inte här (det var inte hans humanistiska sidor vi lyfte fram - eller?). Hört talas om selektiv läsning? Deleuze sa en gång ngt i stil med “jag läser inte böcker utan bara delar av böcker.” Tänk på det. Ss.
Bortsett från vad Deleuze nu egentligen tyckte, vad gäller Leibniz så tyckte han tydligen att en läsning av hela författarskapet var själva grunden för en rimlig förståelse, då varje selektiv läsning riskerar att reproducera en föreställning om kunskap man redan har - så kvalificerar han ju påståendet om selektiv läsning, i denna mening, med att man får läsa hur man vill “så länge man kan skapa något intressant”. Deleuze om någon är också medveten om exakt hur svårt det är att skapa något intressant, hur svårt det är att effektuera ett brott med det rådande. (om man läser enbart för citat som passar ens hållning så är väl frågan varför man ska läsa alls?) Det är i det ljuset jag tycker man ska förstå arbetarrörelsens tradition av kritik (kritik i dess ursprungliga betydelse, som ett fullgörande och visande på motsättningar) av det borgerliga tänkandet. Vilka är egentligen borgare i er bemärkelse? Är alla SAP:s väljare borgerliga? Även V:s väljare? Om man är folkpartist men fackligt stridbar? Vilka debatter får man ta? Vad jag förstår så förespråkar ni att ta debatter i sin vardag, eftersom “folket” finns där, men ska man då diskutera med folk som är borgare? Är det deras obejtkiva eller subjektiva position som räknas?
Jag har en känsla av att den nuvarande vänstern, till vilket jag räknar såväl delar av kulturvänstern som extremvänstern, misslyckas lika mycket i detta projekt. Kulturvänstern löser det genom att helt anamma liberala utgångspunkter, kritiken av Stalin/Lenin är förutsättningen för en plats i en spalt, och extremvänstern genom att vägra debattera då de egentligen inte har något att säga eftersom kaderskolning inte är något för myllret.
Ps. I det citatet ni lyfter fram är Vaneigem precis lika mkt humanist som vanligt, det är återupprättandet av den sanna människans frihet som står på spel, som vanligt, mot borgerlighetens falska medvetande och tillvarons alienation. Rubriken på er post “död åt MEShumanismen” antyder ju att ni har samma hållning, mot meshumanismen till försvar för en sannare (tuffare?) humanism? ds.
Lars J: Då den här diskussionen känns lika upphetsande som att runka på ett kallt utedass erkänner vi oss besegrade av dina förnuftiga argument och lovar att härmed (som goda ex-autonomister) återuppliva våra röstkort (objektivt eller subjektivt?) och rösta på V eller kanske SAP.