Autonoma Kärnan

Vi i AK har i omgångar diskuterat arbetsvägran och dess applicerbarhet i dagens produktionsordning med kamrater inom den offentliga sektorn. Man har sagt att arbetsvägran, tolkat som en vägran att vara varan arbetskraft genom abseentism, lathet, sabotage, politisk organisering på arbetstid, vilda strejker etc., inte går att överföra till kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor såsom vården. När man vägrar empati, tid, omvårdnad drabbar det obönhörligen vårdtagarna vilket, menar man, är oförsvarligt. Detta skiljer sig från den arbetsvägran som tvingade Italien på knä under den Heta hösten när arbetsvägran kortslöt den kapitalistiska valoriseringen och endast drabbade kapitalistklassen. Man menar att teoretikerna bakom konceptet arbetsvägran är könsblinda och ser inte hur det endast är applicerbart inom manligt dominerad produktion. Toni Negri d.ä. går längre när han menar att tiden för arbetsvägran och sabotage är över:

”There is no longer the possibility of classic sabotage, or of a Luddite refusal, because we are right inside it. Nowadays workers carry their instruments of labour inside their own heads ”” so how is one to refuse work, or sabotage work? Should one commit suicide? Work is our dignity. The refusal of work was imaginable in a Fordist society, but today it becomes increasingly less thinkable. There is the refusal of command over work, but that is quite another thing.” (http://info.interactivist.net/node/635)

Ja, hur ska vi kunna sabotera och arbetsvägra inom den immateriella produktion vi känner som vården? Lägga häftstift i patienternas sängar? Gömma handkontrollen till TV:n i dagrummet? Slå sönder våra egna knän?

Givetvis inte. Vi menar att både våra kamrater och Negri helt enkelt har fel.

Arbetsköparna räknar med att man ska känna omsorg och göra uppoffringar (stressa, ta kortare raster etc.) för att patienterna ska ha det bra. Istället bör man jobba långsamt, ta långa raster (sova om man kan), undergräva chefens makt genom ständig kritik, stanna länge hos patienter man tycker om och kortare hos idioterna samt påtala behovet av mer personal då nedskärningar och omorganiseringar gjort situationen ohållbar. Och varför inte använda datorerna på jobbet till subversiv verksamhet eller sabotera användandet av nya digitaliserade stämpelkort som nu införts på sina håll? 

Spelar man kapitalet i händerna genom att bejaka sin roll som arbetskraft genom att göra uppoffringar och lägga ned sin själ i sitt arbete för att ingen patient ska lida kommer vi sitta fast i grottekvarnen tills det att vi dör. Men som en mustaschprydd man en gång sa så för att göra en omelett måste man knäcka några ägg. Visst, patienterna kan komma i kläm men de kommer de alltid göra i händelse av en konflikt när vården bara är ännu en vara. Patienter kan dö när deras operationer skjuts upp pga. (vilda) strejker eller få mindre omvårdnad när man arbetsvägrar på andra sätt. Det är ingen anledning att inte arbetsvägra – en tredje part kan alltid hamna i kläm i en specifik klasskonflikt (busschaufförer arbetsvägrar – vanliga hederliga knegare som inte har råd med bil kan inte längre ta sig någonstans, kravaller kostar staten en massa pengar i form av snutbevakning vilket ger mindre pengar till dagis etc.). Tänker man alltid på konsekvenserna för en tredje part leder det till handlingsförlamning.

Toni Negri då? Vi erkänner att vi i mångt och mycket håller med vad han skriver i vanliga fall men på senare år har han ibland börjat visa tecken på åldersdemens. Aspekter av tesen om den sociale arbetaren är till exempel problematiska. Detta då han tycks mena att den sociale arbetaren är autonomt produktivt, att vi producerar med hjälp av våra egna förmågor och inte längre är i behov av det sociala kapitalets produktionsmedel. ”We don´t need a capitalist to come and give us the instruments, the hammer. The instruments are in our anthropology, our brain is the instrument that constitutes wealth” (http://www.generation-online.org/t/Contro-impero.htm)

Han menar rentav att den sociale arbetarens arbete är aktualiserad kommunism. ”The socialized worker is a kind of actualization of communism, its developed condition. The boss, by contrast, is no longer even a necessary condition for capitalism”. (The Politics of Subversion, s. 81).  Kapitalisterna reduceras till parasiter som endast kontrollerar vårt arbete, eller bättre, mer eller mindre låter oss producera under fria former och sedan stjäl frukten av vårt arbete. Detta arbete som är uttryck för autonom, kommunistisk produktivitet. Arbetet i sig är inte längre ett kontrollmedel och en exploatering (vilket ju Harry Cleaver alltid hävdat med rätta – att arbete är kontroll). Med detta i åtanke blir ju klassiskt sabotage där man slår sönder produktionsmedel, kapar sladdar, kastar in en sten bland kugghjulen etc. otänkbart.

Men finns det någon som inte är beroende av det sociala kapitalets produktionsmedel? En jobbdator, ett vårdhem, ett café, en skollokal, verktygslådor? Tesen verkar sakna förankring i verkligheten. Visst, produktionen har blivit mer immateriell och våra känslor, tankar, språk etc. har intagit en hegemonisk position inom produktionen men de klarar inte av att existera helt självständigt som en autonom kraft. De behöver kopplas upp mot kapitalets hårdvara – en hårdvara vi inte äger. Precis som när det under det industriella arbetets hegemoni krävdes fabriker och maskiner för att arbetarna skulle kunna producera värde. Vad det handlar om är en ny klassammansättning dominerad av den sociale arbetaren, inte en komplett brytning i postmoderniteten där vi plötsligt är autonoma producenter som äger alla våra produktionsmedel (vi delar alltså inte helt Negris analys av den sociale arbetaren utan menar att han helt enkelt avvikit för mycket från den autonoma marxismens skinande stig). Att sabotera jobbdatorer, stjäla, göra sönder espressomaskiner eller låta cement stelna i förtid så att man inte kan jobba är alla exempel på sabotage som är fullkomligt applicerbara idag. Vi kan arbetsvägra genom att vägra sälja våra själar till kapitalet när vi förväntas sälja med ett leende inom serviceyrkena eller vägra vara medlidande och käckt glada med korkade patienter. Här behövs inga dramatiska självmord. Eller som Nicholas Thoburn säger i sin eminenta bok Deleuze, Marx and politics:

”(…) the refusal of work is a cramping mechanism for the refusal of workers’ plenitude and a compulsion to political activity immanent to capitalist configurations, not a simple ‘Luddism’, or a refusal of ‘command’ (as something exterior to work itself). The refusal of work in an age of … the social individual when, for some, affect, communicational competence, and technical expertise have come to the fore would not be a ’suicidal’ self-destruction, but a critical engagement with the axiomatizing relations immanent to these formations as they are born of, and functional to, capital. There is no reason that the refusal of work is not still valid for this configuration”.