I en radiointervju med Joan as police woman kommer det fram att hon gjort ett stödframträdande för USA:s motsvarighet till Nyamko Sabuni, Barack Obama. På frågan om hennes musik är politisk säger hon att uttrycka sina känslor också är politik så visst är hennes musik politisk. Uuuääärrkk säger vi. Att lalla runt och uttrycka sin olyckliga kärlek, menlösa betraktelser om livet, tonårsångest eller inre kval i största allmänhet är INTE politik. Det kan få politiska implikationer om någon inspireras av något i musiken till att kasta en sten på en gris men i sig är sådan musik inte politisk. I sann liberal anda rövknullar man istället feminismens devis ”Det personliga är politiskt” och gör om den till det idealistiska ”Det privata är politiskt”. På så sätt urvattnas begreppet till att omfatta allt (jag har inga vänner - buhu) och blir lika upphetsande som kallt tévatten. Man riktar sig innåt, blir introvert och uppmärksammar artisten som en nyborgerlig variant av den lidande konstnären och allt som uttrycks av denna vackra (och ofta trasiga) själ blir då politik (det är ju politik för mig!). Att den härskande klassens tankar är de dominerande tankarna i ett samhälle är inget att fästa vikt vid – förändring börjar ju faktiskt i huvudet (eller hur var det nu?).
Att däremot som Bruce Springsteen framföra sin låt American skin (41 shots) i New York i trots mot NYPD, det är politik. Att som Sinead O’Connor trots en buande publik och i ren ilska börja sjunga sin Bob Marley-cover med udden riktad mot påven. Politisk musik kräver mod, något som visar på en ilska mot rådande maktasymmetrier och/eller kärlek till den kommande världsrevolutionen- inte vardagligt, kvasipsykologiskt navelskåderi.
