“Vi har också arbetat med ett koncept som placerar den kapitalistiska utvecklingen först, och arbetarnas i andra hand. Det är ett misstag. Så därför måste vi vända problemet upp och ner, kasta om polariteten, och början om från början: och denna början är arbetarklassens klasskamp. På det socialt utvecklade kapitalets nivå blir den kapitalistiska utvecklingen underordnad arbetarnas klasskamp …”
- Mario Tronti, Lenin i England
Alla har vi någon gång stött på Trontis kända citat om att ställa problemet på huvudet och istället för kapitalets logik fokusera på arbetarnas klasskamp. Men vad innebär den här omkastningen av invanda perspektiv egentligen? Det är något vi ska titta lite närmare på.
Här kommer vi till det som Yann Moulier kallar “en copernikansk inversion av marxismen”. Istället för att stirra oss blinda på det kapitalistiska Mordors allsmäktighet upptäcker vi vår egen förmåga till kamp, vår egen inverkan på kapitalets utveckling. Med andra ord, hur kapitalet ständigt tvingas parera och infånga proletarietats kamper och dess vägran att reduceras till varan arbetskraft. Att det är klasskampen som styr den historiska utvecklingen. Detta gör proletariatet till historiens motor, dess skapande kraft. Men proletariatet är inget rent subjekt som ställs upp på ett slagfält under smattrande röda stormfanor mot kapitalets horder utan dess styrka bygger på dess roll som en del av kapitalet. Med andra ord, man kan här se att proletariatets styrka bygger på dess roll inom kapitalet, dess värdeskapande produktion som kapitalet är beroende av, och dess strävan att lämna kapitalismens domäner.
Man kan tycka att detta är självklarheter för oss inom den autonoma vänstern. Varför kämpa överhuvudtaget om vår kamp inte gör någon skillnad? Om vi bara är offer som kämpar en förlorande strid mot övermäktiga styrkor och ekonomiska naturlagar för att om möjligt kunna ta till offensiven när kapitalismen når en av sina kriser (vilken den gör lika objektivt som solen går ned)?
Till en början kan vi presentera olika mer eller mindre ortodoxa marxismers syn på proletariatet för att klargöra de skillnader som finns. I dessa modeller och analyser, som till ytan kan se olika ut, finns en gemensam nämnare: proletariatets passivitet. När vi som klass överhuvudtaget nämns gör vi det som en utomstående kraft, ett offer som hela tiden får huka sig för det allsmäktiga kapitalets attacker. Med Harry Cleavers ord kan man säga att kategorierna i dessa analyser (oavsett om det gäller profitkvotens fallande tendens eller kapitalistiska kriser) är “reifierade”; att de reduceras till ting inom kapitalet skilda från samhälleliga relationer mellan klasser. Impulserna till förändring, innovation och expansion hittas inom kapitalet självt (ofta som ett blint uttryck för kapitalistisk konkurrens). Man kan kalla detta kapitallogik eller “kapitalets autonoma självaktiverande utveckling” (Cleaver) om man så vill. Proletariatet lyser med sin frånvaro (och gör sig i kulisserna sig redo att utagera den blonda kvinnans roll i en skräckfilm).
För att fördjupa oss och exemplifiera, och dessutom ta upp en kritik direkt riktad mot den autonoma marxismen, kan vi titta närmare på vår Hizbollahkramande favorit Andreas Malm. I sin bok När kapitalet tar till vapen försöker han lägga fram en ny teori om den (post)moderna imperialismen. För att nå fram till ett teoretiskt bygge som kan stå på egna ben försöker han avfärda Antonio Negri och Michael Hardts Imperiet, och den autonoma marxismens ådra i detta verk. Den autonoma marxismen, menar Malm, är alldeles för subjektivistisk och verklighetsfrånvänd. Det är inte till proletariatets klasskamp man ska vända sig för att förstå historien utan till kapitalets ekonomiska lagar.
Med stöd hos Marx teori i första bandet av Kapitalet lägger Malm istället fram sin dödfödda, kapitallogiska teori om kapitalistisk utveckling. Han menar att det är kapitalisternas interna konkurrens som står för produktionens utveckling. För att citera Malm själv:
”Om en kapitalist tar fram en maskin som gör att hans vara kan tillverkas på kortare tid än genomsnittet i branschen kommer han över en extraprofit, och det är denna morot – att ligga ett steg före alla andra i produktivitet – som ständigt driver kapitalisterna till att förfina sina produktionsmetoder. Det är den horisontella konkurrensen mellan dem, kapitalackumulationens egen inneboende logik, som får dem att försöka överträffa varandra.”
(Andreas Hamas, När kapitalet tar till vapen, s.97).
Man kan fråga sig var klasskampen tagit vägen i den här kapitallogiken? Den kanske hör hemma på museer eller entimmesprogram på History Channel?
Nej, läser man vidare säger den gode Malm emot sig själv. Det är inte alls kapitalismens interna konkurrens som är primär utan kapitalackumulationen ”får nytt liv genom strider av kött och blod, genom upphetsade röster på gatorna, stormiga omröstningar i kamrarna, konflikter på arbetsplatsernas golv.” (Malm, s.171).
Det verkar lovande men kan velpellen bestämma sig? Självklart inte. Med stöd i gammeltrotten Ernest Mandels teorier om ”kapitalismens långa vågor” menar Malm att kapitalismens utveckling går som i vågor och där profiten är primär för utvecklingen. Profiten, tolkad som ett socialt förhållande, en relation mellan människor. I samma andetag säger han att en ny ”våg” börjar när kapitalisterna når ”en drastisk höjning av profitnivån” och bryter den tidigare vågens stagnation. Hur görs då detta? Detta görs genom att suga ut arbetarna hårdare och med dessa extra profiter ta hjälp av den teknologiska utvecklingens pilotprojekt. Man vill ligga i framkanten, före sina konkurrenter (konkurrensen är Moses och profeterna!) och kunna utnyttja ny teknologi till fullo. Malm använder sig av ett exempel med en cykelfabrik där man genom att datorisera produktionen kan producera fler cyklar på kortare tid = mer mervärde. En ny våg tar fart.
Den kapitallogiske teknologdeterministen står där avklädd utan några nya kläder (eller han kanske alltid var naken?).
Det kämpande proletariatet är ett helt främmande element i denna analys och ses endast som ett offer. Kan man rentav säga att proletariatet fullständigt saknas? Nej, så långt vill inte Andreas Malm gå. När den nya ”vågen” skjuter fart ökar sysselsättningen och arbetskraftsreserven töms. ”Den uppdrivna efterfrågan på arbetskraft är en objektiv möjlighet”(s.179) där proletariatet subjektivt kan träda in på den historiska scenen genom organisering och kamp. Detta var vad som hände i skiftet mellan 1960-1970-tal. Det gäller alltså att försvara sig bäst man kan tills den objektiva möjligheten presenterar sig genom gudarnas, den höjda profitens och teknikens försyn. Då jävlar! Sitt bara med tummarna i röven lite till tills det gyllene tillfället kan ge klasskampen dess jungfrufödsel!
Vi i AK anser att denna soppa, kokad på en skinntorr gammeltrotskist, är en ortodox marxism som piffats upp med subjektiva inslag för att likt en sminkat lik ges drag av liv. Det är inte kapitalisternas interna konkurrens (som mer har karaktären av familjegräl än blodtörstig kamp) som styr historiens utveckling. Det är proletariatets ständiga kamp, dess hat mot lönearbete och underordning, som tvingar kapitalet till ständiga omorganiseringar av produktionen, teknologiska vinningar för att splittra problematiska arbetarkollektiv (som t.ex. genom datoriseringen och automatiseringen av fabriksarbetet) och som därmed förändrar klassammansättningen. (Kom här ihåg Harry Cleavers ord om att kapitalets behov och krav på valorisering och kontroll är ett och samma - det abstrakta arbetet är måttet på värde och arbete är kontroll). Kapitalet i sig självt skulle aldrig överge sina ackumulationsregimer utan tryck från arbetarnas kommunistiska rörelse inom-men-bortom kapitalismen. Hardt och Negri uttrycker denna tankegång glasklart:
”Historien om kapitalismens former är med nödvändighet alltid en reaktiv historia: kapitalet skulle aldrig på eget bevåg överge en vinstgivande ordning. Med andra ord genomgår kapitalismen systematiska omvandlingar endast då den tvingas till det och när dess rådande ordning inte längre är hållbar.” (Imperiet, s.228).
Att vända på perspektiven är därmed att se historien underifrån, ifrån en proletär klasståndpunkt, där man ser en oändlig horisont av möjligheter att tvinga kapitalet på knä istället för att reduceras till dess knähundar.
8 Comments
Ni verkar ha nån inställning som gör att varje ord i titeln får stor bokstav, ungefär som amerikanska filmer, det ser för taskigt ut.
Artikeln va bra men lite väl kategorisk kanske - kan det inte va så att tekniska innovationer mm införs för att splittra arbetarna OCH för att maxa profiten?
Reeperbahn: Ang. kategoriskheten tackar vi för anmärkningen och har nu utvecklat inlägget något.
Ni anför ju inga som helst belägg för att den autonoma marxismens analysen är korrekt. Istället radar ni bara upp påståenden och halvlögner som att mer klassiska marxister i Mandels stil skulle skriva bort proletariatet som aktivt subjekt. Angående de långa vågorna så existerar de objektivt, oavsett vad ni tycker om saken.
Det genomgående temat i er text är helt enkelt att den autonoma marxismen måste ju ha rätt för annars vore ju världen fel. Idealism utan någon som helst empiri. Precis som Imperiet.
Jag är inte helt negativt inställd till autonom marxism som skolbildning men jag ser också stora problem med den. Det största rent politiska problemet jag ser med den autonoma marxismen är att den tenderar att leda till defaitism, ni berör detta endast i ett kort stycke. Jag ser denna tendens som värd bra mycket mer plats än så. Om man på allvar vill problematiserar kring AM.
Personpåhopp känns också skitfresh, nästan lika fresh som att hylla Imperiet 5 år för sent.
Var skriver dom att automarxismen leder till defeatism? Det är ju din ortodoxa marxism som dom skriver leder till defeatism och passivitet.
Det är väldigt svårt att förstå vad du menar.
Du beskyller t ex AK för “idealism utan någon som helst empiri.”
Om man ö h t ska svänga sig med såna ord (vilket jag inte tycker, men OK) - om man asså ändå vill göra det, då ska man skriva exakt VAD som är “idealism” (och samtidigt ge den, som man själv då tycker, korrekta materialistiska förklaringen), man måste skriva VILKEN empiri som saknas, VAR den ska in, VARFÖR den är viktig. Hajar du?
Det hjälper inte att stapla högskoleprovet-ord som på skithuset, här är det tvåvägskommunikation på den proletära våglängden som gäller.
Kenta
Du har en poäng i att jag formulerat mig överdrivet akademiskt. Jag var kanske för inspirerad av språkstilen som Autonoma Kärnan använder sig av. (Begrepp som “det kapitalistiska Mordor” och “copernikansk är ju minst sagt akademiska”) Icke desto mindre håller jag helt med om att man om möjligt skall formulera sig så enkelt som möjligt. Så till kritiken av AK-texten.
För det första så skulle jag inte beteckna mig som ortodox marxist i den mening som AK och none syftar på. I Lukasc mening är jag iofs. ortodox marxist, dvs. att jag inte kompromissar med den marxska metoden. Det som jag antar var grunden för nones kritik var att jag skrev att de långa vågorna existerar. Vilket dom gör, rent statistiskt och vetenskapligt sett, sen kan man ju förstås diskutera huruvida de är relevanta eller inte och vad dem beror på.
Vad gäller kopplingen mellan defaitism (modlöshet, i det här fallet uppfattningen att kamp är meningslös) och autonom marxism så menar jag att en teori som säger att att kapitalets utveckling beror på enbart arbetarklassens kamp mot kapitalet lätt leder in till ett synsätt där kamp blir meningslös. Kampen leder ju bara till attkapitalet starkare och mer utvecklat, och inte att vi når kommunismen. Detta är ett problem som bör diskuteras.
forts. följer
Att det som none kallar för ortodox marxism kan leda fram till defaitism och passitivitet är ju uppenbart och historiskt sant (med Kautsky som tydligast exempel) dock får man komma ihåg att även Lenin (som i mångt och mycket var kautskyan) och Bolsjevikerna till stora delar använde sig av en ortodox marxism. I bolsjevikernas fall ledde inte ortodoxin till handlingsförlamning, tvärtom uppfattningen om att revolutionen måste komma, att den kommer komma och att de var deras historiska uppgift att föra den iland var tvärtom något som gjorde Bolsjevikerna såpass aktiva och drivande att man lyckades ta makten och behålla den. (Sen kan man ju diskutera vad de gjorde med den, men det hör inte till ämnet, jag tog bolsjevikerna enbart som ett exempel på att ortodoxi inte behöver leda till passivitet)
När det gäller faktaunderlag (empiri) så handlade min kritik som jag tidigare sa att både AK och många autonoma marxister gör fel i det att man först sätter upp en bild av hur samhället borde se ut, eller borde vara, eller hur man tycker att det verkar, för att sen bygga en teori runt detta.
Låt mig utveckla. Visst vill man som kommunist och arbetare att det ska vara så att det enbart är arbetarklassens klasskamp som utvecklar kapitalet. Det är en fet idé och det ger något slags självförtroende. Men bara för att man tror eller vill att en sak ska se ut på ett visst sätt behöver det inte vara så att det faktiskt ÄR så. För att ta ett kanske löjligt exempel, jag älskar godis och därför skulle jag vilja att godis var det mest nyttiga man kan äta. Nu är det ju dock så att så inte är fallet. Jag jämför inte autonom marxism som skolbildning med en såpass löjlig liknelse utan jag använder liknelse för att förklara mitt resonemag.
För att formulera en teori som är så sann och användbar som möjligt (dvs. att den funkar… och i slutändan leder till kommunismen) bör jag istället undersöka hur verkligheten ser ut. Så gjorde Marx och så gjorde Mandel, det är även detta som Andreas Malm försöker göra (med ett gott resultat tycker jag). AK och Hardt och Negri gör det inte. Och det är här man brister. Flera delar av Imperietteorin är redan motbevisade av vår samtid (ex. är Irakkriget ytterst svårt att få ihop med att USA inte skulle ha någon ledande roll). Empirin är viktig därför att utan empiri kan jag påstå vad som helst om vad som helst. En teori som inte stämmer hjälper inte oss i klasskampen.
AK argumentera i väldigt stor utsträckning genom att förlöjliga istället för att motbevisa jag vill å andra sidan ha en öppen diskussion om problemen med alla marxistiska skolor, svårt att få plats med här förstås men ändå. =)
Benke: Det finns en hel del rena felaktigheter i dina inlägg (vi besparar oss utläggningar t.ex. kring frågan om Tolkiens Mordor är ett akademiskt ord) utan besvarar istället din kritik, både med hänvisning till Boken och andra källor. Vi kan genast reservera oss mot all bokstavstrogenhet (vi har en del kritik att rikta mot Hardt och Negri) utan vår Imperiet-fundamentalism är ironisk. Analyserna i den boken är till stor del korrekta men i vår mening framför allt användbara. Givetvis finns det även svagheter, något vi får återkomma till.
För det första börjar vårt svar med en fråga: på vilket sätt, förutom på de sätt vi har redogjort för, ses proletariatet som ett aktivt subjekt i Mandels och hans likasinnades analyser? När kommer klasskampen in i bilden förutom i efterhand (när kapitallogiken haft sin gång)? Skulle vara intressant att höra.
benke: Det genomgående temat i er text är helt enkelt att den autonoma marxismen måste ju ha rätt för annars vore ju världen fel. Idealism utan någon som helst empiri. Precis som Imperiet.
Det verkar som om du gjort en väldigt selektiv läsning av Imperiet. Ett tips är att läsa om avsnitt 3.2 och framförallt 3.3 där Hardt och Negri diskuterar historiska förändringar under 1900-talet. Här ges empiriska exempel (som i diskussionen kring the New deal, upprorens utseende under 60-talet och uppkomsten av Bretton Woods-systemet) och man menar att det är proletariatets ackumulation av olika kamper, både i Nord och Syd, som drivit kapitalismen in i dess kris. Att det är arbetarnas och böndernas och feministernas och fragglarnas olika kamper som tillsammans ackumuleras och tvingar kapitalismen in i en kris (och sedermera en omstruktureringsprocess). Idealism? Nej. Empiri? Ja. Hardt o Negri tvingar alltså inte teorin på verkligheten, som du verkar mena, utan tar teorin ur verkligheten och bygger upp den med analyser och fakta.
Man kan läsa mellan raderna på dina inlägg att du menar att det finns en objektiv och korrekt analys som ställer alla andra i skuggan. Vi däremot ser sanningen som ett konfliktområde, objektivitet som ett resultat av maktrelationer och konflikter (ta exemplet demokrati - det är “sant” att vi lever i en demokrati men denna “sanning” bygger på att borgarklassens tankar är de härskande tankarna i vårt samhälle). Vi är inte intresserade av att likt matematiker försöka räkna ut den mest korrekta, objektiva formen av pi utan vi använder de teoretiska verktyg som är mest adekvata i vår kamp. Ok, proletariatets klasskamp är inte Moses och profeterna och skriven i sten (andra faktorer kan spela in) men klasskampen är alltid primär i relation till dessa andra faktorer. Det är i vår mening en av den autonoma marxismens grundpelare.
benke: Det som jag antar var grunden för nones kritik var att jag skrev att de långa vågorna existerar. Vilket dom gör, rent statistiskt och vetenskapligt sett, sen kan man ju förstås diskutera huruvida de är relevanta eller inte och vad dem beror på.
Vi delar inte den analysen. Visst, kapitalismen genomgick förändringar men inte av de orsaker och former som Mandel mfl. för fram. Istället menar vi att konceptet kampcykel är betydligt mer fruktbart för en militant kommunist att använda sig av i sin förståelse av kapitalismens kriser och utveckling. Se även Sergio Bolognas text om klassammansättning i början av 1900-talet för lite empiri samt kapitlet On historical method i Negris Reflections on Empire. Där redogör han på ett förtjänstfullt, och empiriskt grundat, sätt för den autonoma marxismens syn på historisk förändring.
Benke: Flera delar av Imperietteorin är redan motbevisade av vår samtid (ex. är Irakkriget ytterst svårt att få ihop med att USA inte skulle ha någon ledande roll).
En vanlig misstolkning av Imperiet-teorin är att USA inte längre spelar någon roll eller intar en ledarposition i de globala makthierarkierna. Detta har Hardt o Negri aldrig hävdat. Däremot har de hävdat att USA inte är en imperialistisk makt av gammalt, hederligt snitt som kan agera på egen hand, eller unilateralt för ordrunkare, utan som ingår som en mäktig makt i en global maktpyramid (denna pyramid består i en vulgärtolkning av tre lager: monarkin (framför allt USA), aristokratin (multisarna + G8) samt folket (NGO:s, nationalstater)). USA kan inte agera utan att ta hjälp och hänsyn till aristokratin och folket. Dess försök efter 11 september 2001 att begå en statskupp (och få bestämma helt själva på gammalt vis) inom imperiet har misslyckats katastrofalt (en tanke som Hardt och Negri utvecklar i Multituden).
Detta börjar bli ett långt inlägg men vi ska svara på ett påstående till:
benke: Vad gäller kopplingen mellan defaitism (modlöshet, i det här fallet uppfattningen att kamp är meningslös) och autonom marxism så menar jag att en teori som säger att att kapitalets utveckling beror på enbart arbetarklassens kamp mot kapitalet lätt leder in till ett synsätt där kamp blir meningslös. Kampen leder ju bara till attkapitalet starkare och mer utvecklat, och inte att vi når kommunismen. Detta är ett problem som bör diskuteras.
Här kommer vi in på en viktig fråga. Klasskampen är kapitalismens motor som ständigt tvingar kapitalet till omstruktureringar och omorganisationer av produktionen. Man kan säga att kapitalet använder proletariatets kamp för att dialektiskt utvecklas. Det är denna dialektik vi måste bryta (tes: komposition / antites: dekomposition = syntes: rekomposition). Vi vill inte ständigt kämpa, och som du säger, göra kapitalet starkare och mer utvecklat. Men att ge kampcyklerna färdiga slut (kapitalet vinner alltid i slutändan) är att “få det mänskliga handlandet att dansa till de cykliska strukturernas rytm”. (Imperiet, s. 204). Det är defaitism om något. Istället vill vi inte längre dansa med utan istället dra oss undan den kapitalistiska valoriseringen och därmed dess dialektik. Det är därför vår kamp tar sig uttryck i arbetsvägran, deserteringar och exodus från kapitalet.
/Ishackor åt folket!