För det första börjar vårt svar med en fråga: på vilket sätt, förutom på de sätt vi har redogjort för, ses proletariatet som ett aktivt subjekt i Mandels och hans likasinnades analyser? När kommer klasskampen in i bilden förutom i efterhand (när kapitallogiken haft sin gång)? Skulle vara intressant att höra.

benke: Det genomgående temat i er text är helt enkelt att den autonoma marxismen måste ju ha rätt för annars vore ju världen fel. Idealism utan någon som helst empiri. Precis som Imperiet.

Det verkar som om du gjort en väldigt selektiv läsning av Imperiet. Ett tips är att läsa om avsnitt 3.2 och framförallt 3.3 där Hardt och Negri diskuterar historiska förändringar under 1900-talet. Här ges empiriska exempel (som i diskussionen kring the New deal, upprorens utseende under 60-talet och uppkomsten av Bretton Woods-systemet) och man menar att det är proletariatets ackumulation av olika kamper, både i Nord och Syd, som drivit kapitalismen in i dess kris. Att det är arbetarnas och böndernas och feministernas och fragglarnas olika kamper som tillsammans ackumuleras och tvingar kapitalismen in i en kris (och sedermera en omstruktureringsprocess). Idealism? Nej. Empiri? Ja. Hardt o Negri tvingar alltså inte teorin på verkligheten, som du verkar mena, utan tar teorin ur verkligheten och bygger upp den med analyser och fakta.

Man kan läsa mellan raderna på dina inlägg att du menar att det finns en objektiv och korrekt analys som ställer alla andra i skuggan. Vi däremot ser sanningen som ett konfliktområde, objektivitet som ett resultat av maktrelationer och konflikter (ta exemplet demokrati – det är ”sant” att vi lever i en demokrati men denna ”sanning” bygger på att borgarklassens tankar är de härskande tankarna i vårt samhälle). Vi är inte intresserade av att likt matematiker försöka räkna ut den mest korrekta, objektiva formen av pi utan vi använder de teoretiska verktyg som är mest adekvata i vår kamp. Ok, proletariatets klasskamp är inte Moses och profeterna och skriven i sten (andra faktorer kan spela in) men klasskampen är alltid primär i relation till dessa andra faktorer. Det är i vår mening en av den autonoma marxismens grundpelare.

benke: Det som jag antar var grunden för nones kritik var att jag skrev att de långa vågorna existerar. Vilket dom gör, rent statistiskt och vetenskapligt sett, sen kan man ju förstås diskutera huruvida de är relevanta eller inte och vad dem beror på.

Vi delar inte den analysen. Visst, kapitalismen genomgick förändringar men inte av de orsaker och former som Mandel mfl. för fram. Istället menar vi att konceptet kampcykel är betydligt mer fruktbart för en militant kommunist att använda sig av i sin förståelse av kapitalismens kriser och utveckling. Se även Sergio Bolognas text om klassammansättning i början av 1900-talet för lite empiri samt kapitlet On historical method i Negris Reflections on Empire. Där redogör han på ett förtjänstfullt, och empiriskt grundat, sätt för den autonoma marxismens syn på historisk förändring.

Benke: Flera delar av Imperietteorin är redan motbevisade av vår samtid (ex. är Irakkriget ytterst svårt att få ihop med att USA inte skulle ha någon ledande roll).

En vanlig misstolkning av Imperiet-teorin är att USA inte längre spelar någon roll eller intar en ledarposition i de globala makthierarkierna. Detta har Hardt o Negri aldrig hävdat. Däremot har de hävdat att USA inte är en imperialistisk makt av gammalt, hederligt snitt som kan agera på egen hand, eller unilateralt för ordrunkare, utan som ingår som en mäktig makt i en global maktpyramid (denna pyramid består i en vulgärtolkning av tre lager: monarkin (framför allt USA), aristokratin (multisarna + G8) samt folket (NGO:s, nationalstater)). USA kan inte agera utan att ta hjälp och hänsyn till aristokratin och folket. Dess försök efter 11 september 2001 att begå en statskupp (och få bestämma helt själva på gammalt vis) inom imperiet har misslyckats katastrofalt (en tanke som Hardt och Negri utvecklar i Multituden).

Detta börjar bli ett långt inlägg men vi ska svara på ett påstående till:
benke: Vad gäller kopplingen mellan defaitism (modlöshet, i det här fallet uppfattningen att kamp är meningslös) och autonom marxism så menar jag att en teori som säger att att kapitalets utveckling beror på enbart arbetarklassens kamp mot kapitalet lätt leder in till ett synsätt där kamp blir meningslös. Kampen leder ju bara till attkapitalet starkare och mer utvecklat, och inte att vi når kommunismen. Detta är ett problem som bör diskuteras.

Här kommer vi in på en viktig fråga. Klasskampen är kapitalismens motor som ständigt tvingar kapitalet till omstruktureringar och omorganisationer av produktionen. Man kan säga att kapitalet använder proletariatets kamp för att dialektiskt utvecklas. Det är denna dialektik vi måste bryta (tes: komposition / antites: dekomposition = syntes: rekomposition). Vi vill inte ständigt kämpa, och som du säger, göra kapitalet starkare och mer utvecklat. Men att ge kampcyklerna färdiga slut (kapitalet vinner alltid i slutändan) är att ”få det mänskliga handlandet att dansa till de cykliska strukturernas rytm”. (Imperiet, s. 204). Det är defaitism om något. Istället vill vi inte längre dansa med utan istället dra oss undan den kapitalistiska valoriseringen och därmed dess dialektik. Det är därför vår kamp tar sig uttryck i arbetsvägran, deserteringar och exodus från kapitalet.

/Ishackor åt folket!

När det gäller faktaunderlag (empiri) så handlade min kritik som jag tidigare sa att både AK och många autonoma marxister gör fel i det att man först sätter upp en bild av hur samhället borde se ut, eller borde vara, eller hur man tycker att det verkar, för att sen bygga en teori runt detta.
Låt mig utveckla. Visst vill man som kommunist och arbetare att det ska vara så att det enbart är arbetarklassens klasskamp som utvecklar kapitalet. Det är en fet idé och det ger något slags självförtroende. Men bara för att man tror eller vill att en sak ska se ut på ett visst sätt behöver det inte vara så att det faktiskt ÄR så. För att ta ett kanske löjligt exempel, jag älskar godis och därför skulle jag vilja att godis var det mest nyttiga man kan äta. Nu är det ju dock så att så inte är fallet. Jag jämför inte autonom marxism som skolbildning med en såpass löjlig liknelse utan jag använder liknelse för att förklara mitt resonemag.

För att formulera en teori som är så sann och användbar som möjligt (dvs. att den funkar… och i slutändan leder till kommunismen) bör jag istället undersöka hur verkligheten ser ut. Så gjorde Marx och så gjorde Mandel, det är även detta som Andreas Malm försöker göra (med ett gott resultat tycker jag). AK och Hardt och Negri gör det inte. Och det är här man brister. Flera delar av Imperietteorin är redan motbevisade av vår samtid (ex. är Irakkriget ytterst svårt att få ihop med att USA inte skulle ha någon ledande roll). Empirin är viktig därför att utan empiri kan jag påstå vad som helst om vad som helst. En teori som inte stämmer hjälper inte oss i klasskampen.

AK argumentera i väldigt stor utsträckning genom att förlöjliga istället för att motbevisa jag vill å andra sidan ha en öppen diskussion om problemen med alla marxistiska skolor, svårt att få plats med här förstås men ändå. =)

Du har en poäng i att jag formulerat mig överdrivet akademiskt. Jag var kanske för inspirerad av språkstilen som Autonoma Kärnan använder sig av. (Begrepp som ”det kapitalistiska Mordor” och ”copernikansk är ju minst sagt akademiska”) Icke desto mindre håller jag helt med om att man om möjligt skall formulera sig så enkelt som möjligt. Så till kritiken av AK-texten.

För det första så skulle jag inte beteckna mig som ortodox marxist i den mening som AK och none syftar på. I Lukasc mening är jag iofs. ortodox marxist, dvs. att jag inte kompromissar med den marxska metoden. Det som jag antar var grunden för nones kritik var att jag skrev att de långa vågorna existerar. Vilket dom gör, rent statistiskt och vetenskapligt sett, sen kan man ju förstås diskutera huruvida de är relevanta eller inte och vad dem beror på.

Vad gäller kopplingen mellan defaitism (modlöshet, i det här fallet uppfattningen att kamp är meningslös) och autonom marxism så menar jag att en teori som säger att att kapitalets utveckling beror på enbart arbetarklassens kamp mot kapitalet lätt leder in till ett synsätt där kamp blir meningslös. Kampen leder ju bara till attkapitalet starkare och mer utvecklat, och inte att vi når kommunismen. Detta är ett problem som bör diskuteras.

forts. följer

Du beskyller t ex AK för ”idealism utan någon som helst empiri.”

Om man ö h t ska svänga sig med såna ord (vilket jag inte tycker, men OK) – om man asså ändå vill göra det, då ska man skriva exakt VAD som är ”idealism” (och samtidigt ge den, som man själv då tycker, korrekta materialistiska förklaringen), man måste skriva VILKEN empiri som saknas, VAR den ska in, VARFÖR den är viktig. Hajar du?

Det hjälper inte att stapla högskoleprovet-ord som på skithuset, här är det tvåvägskommunikation på den proletära våglängden som gäller.

Det genomgående temat i er text är helt enkelt att den autonoma marxismen måste ju ha rätt för annars vore ju världen fel. Idealism utan någon som helst empiri. Precis som Imperiet.

Jag är inte helt negativt inställd till autonom marxism som skolbildning men jag ser också stora problem med den. Det största rent politiska problemet jag ser med den autonoma marxismen är att den tenderar att leda till defaitism, ni berör detta endast i ett kort stycke. Jag ser denna tendens som värd bra mycket mer plats än så. Om man på allvar vill problematiserar kring AM.

Personpåhopp känns också skitfresh, nästan lika fresh som att hylla Imperiet 5 år för sent.

Artikeln va bra men lite väl kategorisk kanske – kan det inte va så att tekniska innovationer mm införs för att splittra arbetarna OCH för att maxa profiten?