“The polemicist [...] proceeds encased in privileges that he possesses in advance and will never agree to question. On principle, he possesses rights authorizing him to wage war and making that struggle a just undertaking; the person he confronts is not a partner in search for the truth but an adversary, an enemy who is wrong, who is armful, and whose very existence constitutes a threat. For him, then the game consists not of recognizing this person as a subject having the right to speak but of abolishing him as interlocutor, from any possible dialogue; and his final objective will be not to come as close as possible to a difficult truth but to bring about the triumph of the just cause he has been manifestly upholding from the beginning. The polemicist relies on a legitimacy that his adversary is by definition denied.”
-Michel Foucault, Polemics, Politics and Problematizations
Foucault har i vår mening rätt när han kritiserar polemiken och understryker vikten av den givande, politiska diskussionen. Men på vilket sätt har han rätt? Har AK slutligen sossefierats och avsagt sig sina förlöjliganden, giftiga kommentarer och plumpa förolämpningar?. Svaret är nej.
Vi håller med till en viss del (de liberala undertonerna om det schyssta samtalet i jakten på sanning oavsett vem som diskuterar, som visar tydligt på franskbögens liberala vändning under 80-talet, förkastar vi givetvis). Vi menar (iaf den kristna fraktionen that is), efter en tid av eftertanke och självrannsakan, att vår bitska stil ska rikta in sig på de som verkligen förtjänar det. Ni vet vilka vi menar; liberaler, socialister (läs: statskapitalismens tillskyndare), poststrukturalistiska sossar etc. Med andra ord, alla de som kämpar för att hålla oss nere i ett permanent tillstånd av tristess, exploatering och alienation. I relation till kamrater, dvs. alla de som hatar staten och kapitalet oavsett om de är rådisar, anarkister eller småbögiga syndikalister, bör tonen vara en annan. Detta för att främja diskussionen kring klasskampens riktning och former.
I exemplet med ESF har tonen från en del håll, oss inkluderade, antagit karaktären av ett tröttsamt positionskrig istället för ett fruktsamt samtal kring själva sakfrågan. Polemiken har fått husera fritt och tonen varit hård och vi menar att denna polemik inom den radikala vänstern (nej, trottar hör inte hit då de är lika radikala som fesljummet té) bör tonas ned och man bör istället fokusera på våra gemensamma intressen (även om vi inte är vänner är vi kamrater - det är lätt att glömma). Eller för att tala med filosofernas högtravande språk, vi är alla singulariteter (dvs. sociala subjekt vars skillnad inte kan reduceras till en uniform likhet) inom ramen för ett kollektivt, kommunistiskt projekt. Glöm inte det (och mest av allt en påminnelse till oss själva).
2 Comments
Hehe, vilka är de “poststrukturalistiska sossarna”? Låter ju lite som Negri & Hardt och grabbarna?
Med de poststrukturalistiska sossarna avses Laclau & Mouffe + andra “radikaldemokrater” med en upphottad men ack så trist sossig politik.