Autonoma Kärnan

Alienationen är vår nation. Men vad betyder detta? Kan man ens tala om alienation nuförtiden (efter Människans död)? Detta är ett par frågor vi kommer försöka att reda ut här. Vi kommer starkt argumentera för att vi fortfarande kan tala om alienation utan att bli myshumanister för det.

Den vanliga definitionen av alienation är att vi som enskilda personer förfrämligas från vårt arbete, varandra och oss själva genom förmedlingen av lönearbetet och varuekonomin. (Kolla här för en mer utförlig definition). De mer humanistiska sinnade menar att alienationen i grunden är ett förfrämligande från oss själva, från vårt riktiga ”jag”. Kommunismen innebär således att avskaffa lönearbetets förmedling så att man kan stå i direkt kontakt med sitt autentiska, skapande själv. Eller som står i Aktipedias definition: ”Kommunismen innebär upphävandes av det privata ägandet, lönearbetet och den mänskliga alienationen. Därigenom förverkligas det mänskliga väsen – det för och genom människan. (vår kursivering)”

Vad detta innebär i mer utförliga termer är att man menar att i ett kommunistiskt samhälle skulle man ha en direkt och icke-alienerad relation till frukten av vårt arbete. T.ex. den humanistiske marxisten David McLellan betonar vikten av att producera nyttigheter, istället för överflödiga varor att sälja på en marknad. Med andra ord ser man begreppsparen bruksvärden-bytesvärden och nyttigt arbete-abstrakt arbete som dikotomier där man ser de förra som bra och de senare som dåligt. Detta är en fattig och ganska farlig förenkling (det kan sluta i statskapitalistiska, arbetshyllande excesser). Bruksvärden och nyttigt arbete är inga externa ståndpunkter varifrån man oproblematiskt kan kritisera kapitalet.

För att citera Harry Cleaver kan man säga att nyttigt arbete ”alltid [är], oavsett under vilken period det sker, utformat efter kapitalets behov av att kontrollera arbetarklassen. Eftersom nyttigt arbete därmed producerar såväl värde och kontroll som bruksvärden, kan det inte heller ”befrias”. Det måste krossas i sina rådande former på det att också värdet ska kunna krossas (vår kursivering).”

Alltså, man kan inte bara ta över produktionen, fokusera på nyttigt arbete och tro att bruksvärdenas lysande stig ska leda oss till kommunismens paradis. Produktionen av bruksvärden och det nyttiga arbetet måste i grunden förändras, krossas i sina rådande kapitalistiska former (genom att avskaffa chefer, löner och arbetsdagar), med målet ”att reducera detta nödvändiga arbete till ett minimum” (Marx). Vi måste bekämpa både lönearbetets kvalitativa (ex. arbetsdelning) såväl som kvantitativa (arbetstid) aspekter för att komma till rätta med alienationen.

Men återigen, vad menas egentligen med alienation? Vi vill nu visa på att begreppet inte behöver bära på humanistiska konnotationer (där vi ska förverkliga våra äkta, rena själar, eller om man är mer kollektivistiskt lagd, den mänskliga arten). Alienation för oss är inte att vi som individer (eller som art) är förfrämligade från vår arbetsprodukt och samhället via lönearbetet (för en utförlig diskussion och kritik av den individbaserade, humanistiska marxismens syn på alienation, se Kathi Weeks The refusal of work as demand and perspective i The philosophy of Antonio Negri).

Istället menar vi att vad vi alienerats ifrån är, för att tala med Deleuze, den kritiska friheten. Att vi, som en proletär mångfald, förvägras ”the freedom to transgress the limits of what one is presently capable of being or doing, rather than just the freedom to be or do those things” (Paul Patton, Deleuze and the political). Att vi, genom varuekonomins strypgrepp, tvingas leva ett liv I tristess, exploatering och bestämda tider istället för att, med situationisternas terminologi, njuta av ett permanent äventyr där vi hela tiden skjuter fram gränserna för det vi kallar Möjligt. (Kommunismen är antingen full av möjligheter och förändringar, eller stalinistiskt sterildöd). Med andra ord, att vi delas upp, segmenteras, hierarkiseras och alieneras från vår gemensamma strävan efter kommunism genom varuekonomins exploatering och dess förmedlingar av mänskliga relationer.

Att vi, som en mångfald, individualiseras framför våra TV-apparater, i våra spårvagnssäten och bankomatköer, istället för att skapa kommunismen gemensamt genom våra produktiva förmågor. Vad vi alieneras ifrån är sålunda inte någon lika lycklig som tidlös mänsklig gemenskap utan en immanent, världsomstörtande praktik som rör sig inifrån-och-ut.  Kämpar vi inte tillsammans är vi ingenting, eller bättre, alienerade från oss själva på ett kollektivt plan. Alienationens produkt blir den lydige medborgaren, liberala individen, ensamvargen, som fruktar varandra, begår självmord av tristess och saknar kontaktytor.