Vi kan genast börja med att be kamraterna i Jönköping om ursäkt. Det här inlägget kommer att bli teoretiskt. Som de flesta vet brukar vi runka till Imperiet och titta på A revolt that never ends tills våra ögon gråter blod. Men, men, men… det finns även problem med våra landsfäders analyser. Se inte detta problematiserande som ännu ett angrepp (som ex. Hans “Jag luktar inkontinent gubbe” Abrahamsson som kallade Michael Hardt för “vänsterns tomte” till sin polare under föredraget under ESF) utan snarare som ett kritiskt och engagerat försök att göra en radikal analys än mer radikal. Målet med teori måste alltid vara att komma med den radikalaste kritiken mot den rådande ordningen. Teorin är revolutionär eller inget alls.
Vi kommer att diskutera de problematiska aspekterna av Michael Hardt och Toni Negris analyser i Imperiet och Multituden. De problem vi har är kopplade till begreppen “det gemensamma” och vad vi, tillsammans med andra, menar markerar en brytning med den autonoma marxismen (här menar vi den tradition av heterodox marxism som springer ur operaismos analyser) as we know it. Det finns dock två tendenser inom dessa verk, en som är mer radikal och en som är betydligt mer problematisk. Vi kommer att börja med den mer problematiska.
Problemen springer ur Negris analyser av “den sociale arbetaren” (något vi skrivit om på annat håll). I en vulgärtolkad, kortkort version menar Negri att den nya klassammansättningen är präglad av det immateriella arbetet (där kommunikation(steknologi), känslor och samarbete är centrala begrepp - att vår kommunikation, våra känslor och vårt samarbete har blivit produktivt) . Negri menar att denna tendens mot ett produktivt, kommunikativt (sam)arbete (som de i Imperiet och Multituden kallar biopolitiskt) pekar mot en framväxande frihet. I Imperiet går de så långt som att säga att arbetskraften inte längre är variabelt kapital, dvs. arbete som aktiveras och sätts in i sitt sammanhang av kapitalet. Här tycks de mena att arbetet inte längre är dominerat av varuformen utan av potentiellt autonoma producenter vars (sam)arbete som bara kontrolleras från en parasitisk utsida. Arbetet blir “alltmer gemensamt genom att cirkulera i sociala nätverk. De centrala formerna för produktivt samarbete skapas inte längre av kapitalisten utan uppstår tvärtom ur arbetskraftens egna produktiva energier. [...] Produktionen av kommunikation, affektiva relationer och kunskap kan, till skillnad från tillverkningen av bilar eller skrivmaskiner, på ett direkt sätt utvidga gränserna för det som vi har gemensamt.” (Multituden, s. 143f.). Att vi producerar “det gemensamma” genom vårt språk, känslor och samarbete i en produktiv autonomi som kommer att spränga kapitalismens ramar.
Här ser vi en brytning med centrala teman hos den autonoma marxismen. Panzieri och Tronti förkastade den relativa autonomin hos det tekniska, sociala och politiska sfärerna och menade att hela samhället genomsyras av den kapitalistiska valoriseringen i vad de kallade den sociala fabriken. Negri & Hardt påtalar inte längre arbetsvägran som en fruktbar strategi (i böckerna i varje fall) utan att man snarare hamnar i en rådskommunistisk position där man istället för att krossa bruksvärdena som de nu produceras, endast har att befria dem från deras kapitalistiska bojor.
Gilles Deleuze, å sin sida, menar dock att den nya kommunikationen är “genomsyrad av pengar - och inte av en händelse utan genom dess själva natur”. Den nya tidens kommunikationsteknologi och språkutveckling är inget annat än nya former för kontroll. Eller som han säger i en intervju med Negri: “The quest for ‘universals of communication’ ought to make us shudder.” Vi håller med. Det immateriella arbetets hegemoni är, som vi redan påpekat på annat håll, ingen definitiv brytning där vi genom historiens nyck kastats tillbaka till den professionella arbetarens tidevarv där vi bara har att bejaka våra produktiva förmågor och göra oss av med de fetsugna fästingar vi kallar kapitalister. Arbetsvägran är en lika central del av vår kamp idag som på 60-talet, om än mer radikal då vi även måste vägra utsugningen av våra känslor och vårt kommunikativa samarbete. Vägra vara en självuppoffrande vårdarbetare som alltid sätter patienten i fokus, en smilande servitris som ler åt korkade kunder, den självutnämnde ledaren som peppar, entusiasmerar och drar i en arbetsgrupps “teamwork” eller en övernitisk kontorsnisse som sitter fängslad framför monitorn.
9 Comments
Vem skriver ni för egentligen?
Martin: Revolutionärer som inser att teori och praktik är två sidor av samma mynt.
Kan inte undgå att känna att det kanske inte funkar helt att låta teorinivån ligga på en sån här akademisk nivå. Man exkluderar flertalet läsare. Jag vågar påstå att jag inte är dummare än gemene man men fattar ändå inte alls vad ni menar i ett gäng inlägg.
Hej Martin. Nivån på bloggen vad gäller teori är som du nog märkt ganska skiftande. Det beror lite på humör och vem som skriver.
Vi skriver dels såklart för oss själva och för varandra kring saker som vi tycker är intressanta, peppande, osv men vi använder också bloggen som megafon utåt kring hur vi tänker att”politik” ska drivas och förstås. Även fast Negri med flera kan bli rätt tunga att läsa så är det relevant att försöka hitta en möjlig väg att faktiskt bryta med kapitalismen och att läsa och kritisera Negri kan ge oss ledtrådar kring hur detta skall gå till.
Men jag håller med om att vi borde kunna varva de mer “akademiska” texterna med lite lättare introduktioner och förklaringar.
Jag tänkte publicera en sammanfattande ganska enkel genomgång av Imperiet som AK skriv för några år sedan, tyvärr har jag den bara i tryckt form så det tar nog någon/några veckor innan jag hunnit skriva av den.
Sedan skall den mer ideologiskt oskolade delen av AK (exempelvis jag) komma igång och skriva lite flera mer banala och pubertala texter i sann AK stil och anda.
Motsatsen till akademiska texter behöver absolut inte vara banala och pubertala texter!
Nej och det var inte min mening att man skulle uppfatta det så
Observera att nu använder vi ordet “akademisk” i dess negativa bemärkelse dvs massa jonglerade med svåra ord i “smarta” ämnen, allt för att tillfredsställa sitt eget sköra ego och impa på andra i en liten klick för inbördes beundran.
Det finns ett positivt “akademiskt” också, dvs alla begrepp ska vara definierade, formell ton, arbetet ska underställas granskning, utsagor ska kunna verifieras, osv.
Men från det ena till det andra…
Om jag får önska, skriv texter om hur kapitalismen påverkar människors liv. Vi kan ta mig själv som exempel. Jag blir vräkt om 30 dar för nya ägarn ska renovera hela kåken (och, antar jag, hyra ut för dubbla hyran). Sånt händer många, hela tiden. Så varför inte skriva om det? Nu var det här bara ett exempel, fast ett jävligt bra sådant. Svara på frågan “Varför är kapitalismen dålig FÖR MIG?” så blir det kanon ska ni se! Enskilda händelser -> förklara varför dom inträffar -> kritik av kapitalismen -> medvetandehöjning…
Vi skriver om hur kapitalismen påverkar oss i livet på väldigt många ställen, förstår inte den kritiken. Exempelvis visade vi på hur den av kapitalismen skapade stressen påverkar vårat mående. Sedan har vi skrivit om alienation, personer som fått sparken om folk som strejkar och fightas. Dock är det inget som säger att vi inte kommer att skriva mer om hur olika enskilda arbetares jobb förpestar deras liv och hur det kommer sig. Framförallt skulle jag tycka det vara intressant att titta på hur olika arbetare hittar strategier för att minska chefers kontroll och ta kontroll över sitt arbete.
Men däremot, teori, filosofi och såna saker. Kan nån förklara för mig, varför ska man överhuvudtaget hålla på med det? Jag tycker det enbart är självonanistiskt. (Och här finns det betydligt mörkare arselhål än AK! men eftersom AK är bäst, ska man väl ställa dom högsta kraven på AK?)
Du menar att vi skall ha en kommunistisk rörelse utan teori? För mig låter det som politiskt självmord. Klart vi är bäst:)
Om man ska hålla på med sånt, teori mm, måste det va extremt konkreta frågor: Vad är polisen? Vad är kriminalitet? Vad är arbetslöshet? Vad är rikedom? etc. Sånt skulle va intressant att fördjupa sig i. Det som däremot är totalt ointressant och dessutom motbjudande självonanistiskt är meningslöst blaha blaha om långa vågor, kapitalismens utsida, undandragandets estetik och vafan man kan läsa om. Sluta med det, det är bara pinsamt.
Ja det är intressant att fördjupa sig i. Men hur skall vi förstå polisen om vi inte förstår kapitalismen? Hur skall vi förstå kriminalitet?
Att sitta och förstå kapitalismen och aldrig kommunicera sin kunskap eller för den delen praktisera den är såklart helt meningslöst för en revolutionär.
Vad vi borde fråga oss är hur kan vi sprida den kunskap vi besitter och hur vi kan använda den i samhällsomstörtande verksamhet att gå andra vägen där teori jämställs med kolera vore ett förödande misstag.
Jo jag vet att ni gjort det men jag vill se ännu mer sånt och framförallt ännu mer jordnära. Nöj er inte med “det är samhällets/kapitalismens fel”, förklara varför kapitalismens logik leder fram till såna saker (va det nu kan va) och varför vissa tjänar på det medan dom flesta förlorar. Mitt inlägg kanske verkade väldigt kritiskt men det var det inte - jag vill bara pusha för mer vardagsnära ämnen och mindre böcker, filosofer, etc. Om vi tar ett exempel från mina idoler bolsjevikerna så var dom mycket intresserade av teori och det hände t o m att ledande kamrater hamnade i handgemäng över nån teoretisk fråga. DOCK ska man komma ihåg att Lenins i princip oläsliga (för mig iaf) skrifter i första hand var riktade mot dom intellektuella i exil - på hemmaplan, i ryska riket, underjordiskt då, pumpade bolsjevikerna ut dagstidningar i alla länder, alla städer, alla regioner, på alla språk (Ryssland är ju jävligt mixat), och det va politiskt ABC (mycket rudimentärt, enkelt språk, ofta liknelser från religion/gamla sagor osv) + en jävla massa klasshat! Min chef är ett svin, min bror dog i en olycka, mitt hus är ett ruckel, kapitalisterna tjänar pengar, så här gör vi livet surt för dom…! (Det här gäller asså bara propagandan, dom gjorde en massa annat också.) Jag tycker, det är min åsikt som jag iofs står för 100% men det är valfritt att hålla med, att propagandan/journalistiken i Sverige (inkl. Flamman, Arbetaren, m.fl. men också många bloggar, dom riktiga teoretikerna ska vi bara inte tala om) är alldeles för “leninistisk” och för lite “bolsjevikisk”. Jag har respekt för att ni vill delta i den svenska/europeiska vänsterdebatten men, frågan är om den är så mycket att ha egentligen.
Jävlar vad folk ska skriva långa inlägg då.
Jag stör mig lite på att det skulle vara nån tvåvals-pryl med politiska texter, antingen ska det vara på en nästintill oläslig akademisk nivå eller “banala eller pubertala”. Varför kan inte en komplicerad idé förklaras på ett enkelt sätt? Det är ju bara frågan om pedagogik.
Rimligen så om inte rörelsen (eller vad man nu vill kalla det) lyckats göra sig förstådd med var man tycker och vill uppnå så är det ett misslyckande.
+ att det antagligen avskräcker ganska många intresserade
Vi anser att en del skeenden är komplicerade (som den nya globala ekonomin och arbetets omorganisering) och behöver en del teoretisk tyngd för att förklaras. Negri kan här hjälpa till för att få saker att klarna. Men visst, vi kan bli bättre på att förklara begrepp och inte anta en alltför abstrakt nivå (och förankra det i dagsfrågor). Filosofi-i-sig som akademiskt hokuspokus är alltid dåligt, filosofi-för-sig från en proletär klasståndpunkt är alltid bra.
Kommersialiseringen av känslor är problematisk. Men, det som påkallas i slutet av inlägget sker nog mer ofta än vad man kan tro, här i mer organiserad form. Men sen ska det vara till för ett mål, då avsikten från början var att dupera omgivningen genom påklistrade känslor.