Vi ska kort redogöra för några vägar man kan gå för att dels skärpa klasskonflikten och dels stärka proletariatets positioner i en kommunistisk riktning. För det första kan vägran mot arbetet ta sig uttryck i en desertering, att man istället för en frontalkonflikt väljer en mer sned eller diagonal ståndpunkt där man drar sig undan från kapitalets makt och exploatering. Att man helt enkelt undandrar sig kapitalismens order och disciplin genom en exodus, en massflykt. Att man kanske lyssnar på chefen istället för att spotta honom i ansiktet men ändå snackar ihop sig med sina jobbarkompisar efteråt och tar det lugnt hela dan och går hem tidigt om så är möjligt eller ett annat exempel, om man jobbar på posten och får besked om att man är tvungen att dela ut rasistisk valreklam så istället för att högljutt uttrycka sin vägran kan man i det tysta prata ihop sig och slänga skiten i pappersåtervinningen. På så sätt blir det även svårare för diverse auktoriteter att peka ut högljudda bråkstakar och motståndet blir diffust och som det så fint heter, ansiktslöst. Det blir lättare att få med sig folk då det är svårare att hållas ansvarig och motståndet kan spridas som ringar på vattnet.
I boken Imperiet pekar Hardt och Negri på hur arbetarnas exodus från den socialistiska disciplinen i Östeuropa spelade en central roll för sovjetblockets fall. Arbetarna vägrade arbeta, drog sig undan och flydde till väst.
Nu behöver man kanske inte vara lika så drastisk men undandragandet, deserteringen, behöver inte innebära en flykt över jordklotet utan även en ontologisk exodus där vi bejakar alla våra begär som vill undandra sig kapitalets krav på underordning och som har svårt att anpassa sig till patriarkalt familjeliv, arbetsetiken, det traditionella sexlivets regler och så vidare.
Kort sagt, alla begär som motsätter sig herravälde och underkastning bör vi uppskatta som gåvor. Här kommer vi osökt in på frågan om våld. Antonio Negri går så långt som att säga att kommunismen kräver våld, om man intar en pacifistisk hållning överlämnar man varje kommunistiskt initiativ bakbundet till kapitalets godtycke. I min mening har han rätt. En exodus har aldrig skett utan att den sittande makten reagerar. Vi som kan vår Bibel minns att judarnas flykt ur Egypten inte gick lugnt och fredligt till väga. Farao ger sig efter judarna och det krävs att tio plågor drabbar Egypten innan han låter dem vara.På samma sätt måste vi fly men medan vi flyr beväpna oss och vara redo att försvara varje millimeter vi lyckas erövra. Man kan säga att våld aldrig lyckas skapa något utan bara kan bevara det man redan uppnått. Vi måste försvara våra mötesplatser mot fascister, försvara demonstrationer mot snuten och våra kamrater i kampen mot arbetsköparna. Där får vi aldrig tveka. Att däremot ta till offensivt våld i form av t.ex. terrorism eller börja slåss med snuten utan egentligt syfte leder bara till en våldsspiral där vi alltid reduceras till glada utmanare som gör bra ifrån sig och sedan skjuts ihjäl eller slås ned. Räknar man gevär för gevär eller batong för batong kommer vi aldrig att vinna.
22 Comments
Jag tror ni har fel. Våld i form av till exempel kravaller kan öppna upp ytor och skapa dynamik bland deltagarna där nya världar och relationer kan uppstå. Frågan är inte om vi kan mäta oss med staten “gevär för gevär” - det kan vi naturligtvis inte - utan hur väl det sprider sig. Kampen, även den våldsamma, måste alltid vara social.
Jon: Vad vi menar är att det inte finns ett egenvärde i att alltid söka en konfrontation med snuten. Kravaller är oftast underbara om de har ett syfte - som att stoppa ett toppmöte, försvara ett socialt center, plundra varor eller protestera mot segregation (som i fallet med de brinnande bilarna i Frankrike). Men man får aldrig förväxla radikalitet med våld - ett misstag många revolutionärer ofta gjort. Våldsamma metoder kan vara radikala men de behöver inte per definition vara det.
Jävla analytiker, jag har ju sagt till dig!!!! Vi behöver tusen revolutionärer som kan avrätta de 500 mest inflytelserika samt agera för att den financiella krisen ska utvidgas så är saken biff. Sluta läs, börja hugga skjuta eller va just du nu tycker om!!!
Leve RAF (även om vi skulle få skjuta stalinistjävlarna när vi vunnit :))
Jönköping. Där har du ett våld med ett klart mål. Fram med morakniven så köttar vi.
Ni har en konstig uppdelning mellan metoderna och syftet. Jag tror att det är mer organiskt än vad ni får det att framstå. Men visst, självklart är det inte rätt att alltid använda samma verktyg hela tiden. Men det gäller ju allt.
Det viktiga är väl att inte fastna i nåt moral/ideologiskt fack? En rörelse som faktiskt rör på sig kan aldrig vara ensidigt pacifistisk eller våldsromantisk. Metoden måste alltid tillämpas taktiskt, fint exempel är ju Brigate Rosse som sabbade hela Autonomia-rörelsen.
Lite roligt att ni refererar till judarnas flykt från Egypten. En historia som aldrig bekräftats från vetenskapligt håll.
Nä men sanningshalten är faktiskt inte så relevant här heller
Ska ni nu göra en poäng kan ni väl undvika att blanda in religiös smörja.
Jag tror ingen tar oss för kristna. Men poängerna bli så mycket roligare om man kan referera det till kända historier, särskilt en så absurd historia som den i exodus där Moses hugger ner en egyptier och Gud genom terror och folkmord får sin vilja fram…. och ja vi likt judar i bibeln längtar efter att lämna kapitalismen och mörda våra herrar. Här finns många möjligheter för befrielseteologerna att göra radikala tolkningar.
(och nej, jag tror inte att ni är kristna för det)
Nä vi tror lika mycket på bibel som silmarillion (Världens skapelse i Tolkiens värld). Bådas världar och historier är välkända och passar utmärkt att referera till.
A: det håller jag självklart med om. Men varför blanda ihop olika våldsamma metoder? Kravaller och terroristdåd är ju knappast samma sak.
Judarnas flykt och sedan återtåg med hjälp av guds vilja låter mer som högerkonservativ retorik än underjordiskt passivt motstånd i mina öron.
Pacifist bör man vara i ordets rätta betydelse, krig kan inte vara någon lösning på någonting för om det är en lösning så handlar man enbart under krigets förtryckande logik, det går inte att bygga upp någonting ifrån det.
Klasskriget handlar mycket riktigt mer om dessertering än beväpning även om konfrontation givetvis kan vara nödvändigt.
Jo, det fattar jag också, men det blir ganska märkligt om man refererar till en saga istället för att hitta en historisk situation.
Jon:
Absolut. Men i min mening tenderar just kravallerna att misslyckas med legitimeringen av sig själva som kampform. Kan man finna en tydligare dynamik mellan aktionsformerna tror jag att fler kommer att förstå och stödja våldets avsikt.
Min poäng; antagonismen och radikaliteten kan, i en syfteslös kravall, av icke-aktivister framstå som terrorism, vilket för en rörelse som vill växa inte är särskilt effektivt.
Hahaha typiskt vänsterister att inte klara en liknelse bara för att källan inte är strikt konform med vad dom anser är kosher (oj jag sa nåt med religiös bakgrund nejnej vad ska dom andra medlemmarna i bokstavskombon tycka nu?).
Exodus är ju för faen en berättelse som (undantaget hur mycket sanning det ligger i att Moses delade havet och allt övrigt) är en välkänd berättelse och därför kan tjäna som liknelse.
A: Jag blir så trött på masslinjemyten. Olika delar av klassen deltar vid olika tidpunkter i olika sorters kamp emot kapitalet. Man ska inte behöva ta hänsyn till vad andra delar av klassen tycker för att kunna göra det som man tycker är nödvändigt för att uppnå resultat/sina behov/begär. Speciellt inte om andra delar av klassen är direkt fientligt inställda till den egna kampen. Rörelsen kan inte “bygga på evig tillväxt och försvar mot exploatörernas attacker. Relationen måste ha en mer reducerad och specifik form, en form som klart och tydligt bygger på attack”, som ett gammalt skägg sade.
Ordets rätta betydelse är ju en moralisk förpliktelse att avvika från våld. Å ett klassperspektiv är alltså pacifism bland det mest naiva som finns. Nej, självklart är inte kriget lösningen, men vem har påstått det? Våldet är en kampform som i större eller mindre grad är ett medel för att nå lösningen - kommunismen.
det svaret förstod jag inte mycket av. Men vi säger så.
@: Utveckla gärna. Vi förstod inte vad du ville ha sagt. Vi har väl aldrig påstått att alla ska röra sig i samma takt och ha någon absolut konsesus kring valet av metoder? En “masslinje” är verkligen inte vår melodi. Vi, som klass och kommunistisk rörelse, är ju en mångfald som använder sig av en mängd olika kampmetoder som springer ur just den egna, specifika kampsituationen. Våld passar vissa, pacifism andra beroende på situation och deltagare. Ingendera får skrivas i sten (att sedan pacifister ofta är patologiska, reaktionära rättshaverister är en annan sak).
Och vad menas med “Relationen måste ha en mer reducerad och specifik form, en form som klart och tydligt bygger på attack”… vi tolkar det som att du öppnar upp för valet av terrorism som kampform.
Terrorism i mångas ögon en häftig (men på det politiska planet självförintande) illusion. Terrorism, och tanken på att krossa Staten eller döda/kidnappa en eller annan företagshöjdare, är antaganden som vilar på rent ut sagt skitkassa analyser. Staten kan inte krossas med våld, den kan bara undermineras av vårt aktiva tillbakadragande. Makt, och i synnerhet biomakt, är inte en enkel relation som vilar på våld och som man kan krossa med våld. Den måste aktivt omstörtas genom att man drar undan piedestalen som den står på, inte att man försöker hugga huvudet av den.
Och att kidnappa/döda företagsledare missar helt Marx poäng med att kapitalet är en social relation, där den enskilde kapitalisten bara är en utkristalliserad form av kapitalistklassen som helhet, eller det sociala kapitalet om man så vill. Det finns alltid en ny som kan ta dennes plats. Det enda man uppnår är en negativ, repressiv spiral i formen av ett terrorskådespel där de flesta utan de hårdaste av de hårda reduceras till åskådare.
Att sedan försvara sig mot arbetsköparnas attacker med lågskaligt, diffust våld, som de röda näsdukarna (”fazzoletti rossi“) i Italien gjorde, är en helt annan sak.
@
Haha det förstår jag. Svaret var skrivet innan din post uppdaterats och var förstås riktat till Dawwe.
Jag förstår din kritik och skyller den delvis på lite klantiga ordval. Att jag propagerar för någon form av masslinje håller jag dock inte med om. Det jag ville ha sagt var att jag anser att den utomparlamentariska vänstern marginaliserar sig själv genom de brister som finns i taktiken. Att du sedan använder just detta skäggcitat finner jag lite lustigt att applicera på den utomparlamentariska kampen - en rörelse som både har behov och potential att växa. Men jag anar att våra skillnader bottnar i att jag lite konservativt fortfarande lägger betydande vikt vid medvetandet och du vid spontaniteten. En kombination vore nog det bästa.
Dessutom anser jag att citatet - ryckt ur sitt sammanhang - lätt kan tolkas som avantgardistiskt, sekteristiskt och som en given punkt i skrivbordsradikalernas (läs RKU:s) principprogram.
Autonomak: Nej det öppnar inte upp för terrorism. Jag är inte för terrorism.
A: det är en falsk motsättning att ställa “medvetande” emot “spontanitet”/aktion. Det ena är beroende av det andra, och tvärtom. Jag tror att autonomas marginalisering beror på mycket mer komplicerade saker än kravaller.
Ohyra
Allvarligt talat, tveksamt om jag nån jag känner skulle se mig som nån “vänsterist”, men jag tycker bara det är tveksamt om man måste leta i en saga som är ett par tusen år gammal för att hitta en situation som liknar det man pratar om.
Och jag är tacksam om du inte tillskriver mig egenskaper
Förlåt om jag överanvänder ordet tveksamt.
autonomak
“Det enda man uppnår är en negativ, repressiv spiral i formen av ett terrorskådespel där de flesta utan de hårdaste av de hårda reduceras till åskådare”.
Klockrent, men tror ni inte att samma resonemang kan användas på en syfteslös kravall? Att konsekvenserna inte leder till samma grad av reducering förstår jag men att det principiellt kan bli ett liknande resultat?