Klockrent, men tror ni inte att samma resonemang kan användas på en syfteslös kravall? Att konsekvenserna inte leder till samma grad av reducering förstår jag men att det principiellt kan bli ett liknande resultat?

Allvarligt talat, tveksamt om jag nån jag känner skulle se mig som nån ”vänsterist”, men jag tycker bara det är tveksamt om man måste leta i en saga som är ett par tusen år gammal för att hitta en situation som liknar det man pratar om.

Och jag är tacksam om du inte tillskriver mig egenskaper

A: det är en falsk motsättning att ställa ”medvetande” emot ”spontanitet”/aktion. Det ena är beroende av det andra, och tvärtom. Jag tror att autonomas marginalisering beror på mycket mer komplicerade saker än kravaller.

Och vad menas med ”Relationen måste ha en mer reducerad och specifik form, en form som klart och tydligt bygger på attack”… vi tolkar det som att du öppnar upp för valet av terrorism som kampform.
Terrorism i mångas ögon en häftig (men på det politiska planet självförintande) illusion. Terrorism, och tanken på att krossa Staten eller döda/kidnappa en eller annan företagshöjdare, är antaganden som vilar på rent ut sagt skitkassa analyser. Staten kan inte krossas med våld, den kan bara undermineras av vårt aktiva tillbakadragande. Makt, och i synnerhet biomakt, är inte en enkel relation som vilar på våld och som man kan krossa med våld. Den måste aktivt omstörtas genom att man drar undan piedestalen som den står på, inte att man försöker hugga huvudet av den.

Och att kidnappa/döda företagsledare missar helt Marx poäng med att kapitalet är en social relation, där den enskilde kapitalisten bara är en utkristalliserad form av kapitalistklassen som helhet, eller det sociala kapitalet om man så vill. Det finns alltid en ny som kan ta dennes plats. Det enda man uppnår är en negativ, repressiv spiral i formen av ett terrorskådespel där de flesta utan de hårdaste av de hårda reduceras till åskådare.
Att sedan försvara sig mot arbetsköparnas attacker med lågskaligt, diffust våld, som de röda näsdukarna (”fazzoletti rossi”) i Italien gjorde, är en helt annan sak.