Autonoma Kärnan

Vad är kommunism egentligen? Det kommer vi att försöka klargöra något nu.

Vi kommer att prata om kommunismen både som ett krav och ett perspektiv. Med krav avser vi en uppsättning praktiker som avser att undfly kapitalets disciplin, stärka proletariatets positioner och skärpa klasskonflikten här och nu, som exempelvis rör kortare arbetsdagar, lathet på jobbet etc. vilket sker här och nu. Dessa krav måste hela tiden sättas i ett större teoretiskt och politiskt ramverk som rymmer kritiska analyser och konkreta utopier som rör alternativ till den rådande ordningen. Dessa båda går inte enkelt att dela upp i å ena sidan reformism och den andra revolution. Istället för att diskutera om vi agerar reformistiskt eller revolutionärt bör vi fråga oss om våra krav stärker proletariatets positioner och skärper klasskonflikten. Dock, för att undvika att bara agera inomkapitalistiskt, bör våra krav hela tiden vara befruktade med målet att skapa en ny värld i den gamla världens aska. Aldrig bör vi formulera våra krav med utgångspunkt i de borgerliga ekonomernas termer såsom effektivitet, samhällsnytta etc.

I sin bok CyberMarx tar den autonome marxisten Nick Dyer-Witheford upp ett exempel på hur vi kan agera kommunistiskt för att nå total klasslöshet. Här kan vi se kommunismen som krav. Det första gäller zerowork, nollarbete. Han pekar på den åtgärd som Marx såg som grundläggande för proletariatets befrielse, en förkortning av arbetsdagen. Att kräva kortare arbetsdagar utan lägre lön eller intensifierat arbetstempo. Istället för att sikta mot dagens situation där vissa arbetar för mycket och bränner ut sig och andra går fattiga utan arbete vill man ha en situation där alla arbetar men bara lite. Detta gör att solidariteten mellan avlönade och oavlönade arbetare stärks och att det blir svårare för kapitalet att spela ut olika grupper mot varandra.

Kombineras denna åtgärd med en garanterad inkomst där lön frikopplas från arbetsprestation angriper man kapitalismen på två fronter i vad autonomisterna kallar ”bad faith reformism”.

Denna senare åtgärd kallas i folkmun för ”medborgarlön” men detta begrepp känns exkluderande och liberalt vilket gör att vi föredrar ”social lön”. I och med att vi lever i en social fabrik där vi alla tvingas arbeta på ett eller annat sätt är det direkt orättvist att det endast är de som är involverade i vad som traditionellt kallas den direkta produktionen som är avlönade. Denna ”sociala lön” kan förstås på två sätt enligt Antonio Negri. Han menar att den kan förstås på ett reaktionärt vis, som ett medel för kapitalistisk utveckling. Att kapitalisterna förstått produktionens sociala dimension och kopplar den sociala lönen till underkastelse och en reproduktion av lönerelationen. En mer radikal förståelse av den ”sociala lönen ” ser den som  helt jämlik och att den kopplas till behov snarare än prestation och erbjuds alla skikt inom proletariatet. Denna hållning, parat med reduktionen av arbetsdagen, kallas ”zerowork”.

Dessa krav blir bara tomma fraser om de inte backas upp med hotet om socialt våld och motstånd. Därför är de alldeles för viktiga för att lämna över till parlamentariska grupper såsom Miljöpartiet.

Nu ska vi avslutningsvis prata om kommunismen som perspektiv, som en konkret utopi som växer fram ur vårt ruttna, kapitalistiska samhälle. Detta blir per definition mer abstrakt. Negri menar att kommunism är att ge begäret full frihet, begär efter kollektivitet och social jämlikhet.  På ett annat ställe skriver han att medan den borgerliga världen är tomhet, alienation och vulgaritet så är kommunismen en uppsjö av olika behov som kan expanderas och tillfredsställas. Här vill vi lägga till att det är en uppsjö olika behov som kan expanderas och tillfredsställas genom att arbetet och varuformen förintats och vi skapar nya bruksvärden bortom bytesvärdet och de kapitalistiska produktionsförhållandena. För att samordna dessa nya bruksvärden kan man skapa en statslös, decentraliserad produktionsform där konsumtionsråd framställer behoven och arbetarråden får i uppdrag att producera varor som bemöter dessa behov. Uppstår det problem och produktionen inte har kapacitet att tillfredsställa behoven får man diskutera hur man bäst löser problemet. Detta kan diskuteras på flera olika nivåer, både i de närmaste kvarteren och på en mer regional och global nivå. Den nya informationstekniken möjliggör demokrati, insyn och arbetarmakt i dessa frågor utan att man behöver delegera allt för mycket makt till representanter eller samlas i otympliga folksamlingar och rösta. Med andra ord, kommunismen behöver inte ta för många kvällar i veckan.