Autonoma Kärnan

I begreppsmässiga termer kan man definiera proletariat som en social klass människor som tvingas sälja sig som arbetskraft för att överleva eller med andra ord, vars liv är underordnat påtvingande kapitalistiska normer för produktion och reproduktion. Proletariatet är på inget sätt en homogen enhet utan genomkorsad av olika uppdelningar. Vissa arbetare är avlönade, andra inte, vissa arbetar på fabrik, andra på kontor, universitet eller vårdhem, vissa producerar materiella varor, andra immateriella ting såsom idéer, omvårdnad etc., ett visst arbete ses som åtråvärt och högt värderat medan annat arbete tillskrivs minimalt värde.

Här kommer vi in på frågan om medelklass. Detta begrepp är högst omarxistiskt och pekar mer på en liberal sociologisk analys där man delar upp människor i socialgrupper beroende på inkomst, var man bor och vilken kultur man konsumerar än om man tvingas arbeta. Tvingas man arbeta för sin överlevnad är man proletär, har man däremot resurser att klara sig ändå (som VD:ar) tillhör man inte proletariatet. Dock kan man tala om en aristokrati inom proletariatet, eller ett småborgerligt mellanskikt om man så vill, som inte sällan identifierar sig med sitt arbete och kapitalet och som har bättre levnadsstandard än andra proletärer.

En viktig anmärkning om proletariatet är att inom den autonoma marxismen ses detta subjekt som historiens motor, den drivande kraften som kapitalet ständigt måste anpassa sig efter och kontrollera. Kapitalet, enligt autonomisterna, är nöjda med sina ackumulationsregimer och skulle aldrig överge dem om inte arbetarnas kamp skulle tvinga fram en förändring.

Man skulle kort sagt kunna säga att motståndet föregår makten. Detta gör att man kan se historien underifrån, från proletariatets perspektiv, och även se konturerna av den kommunism vi själva måste skapa.

Här kommer vi in på frågan om Marx begrepp arbetarklass-i-sig och arbetarklass-för-sig.  Arbetarklass-i-sig utgörs av alla som måste sälja sig som arbetskraft för att överleva. Arbetarklass-för-sig, klassen definierad politiskt, däremot existerar bara när den hävdar sin autonomi och enighet i kampen mot att reduceras till arbetskraft. Alltså, det är arbetarklassen-för-sig som kan realisera kommunismen. Hit räknas således inte allsköns snutar, kontrollanter och annat löst folk som skyddar varuformen och kapitalet.

Proletariatets utseende har också förändrats över tid. Det har alltid funnits en dominerande typ av arbete och arbetare inom klassen, en hegemonisk figur. Antonio Negri menar att den hegemoniska figuren massarbetaren (en arbetare som arbetade i fabriker vid det löpande bandet utan speciell utbildning och som det krävdes oerhört många av och där alla var utbytbara) ersatts av den samhällelige arbetaren. Fabrikerna automatiserades i stor utsträckning efter upproren under 60-70-talen vilket dekomponerade de stridbara arbetarna vid det löpande bandet. Klassenheten upplöstes och kampviljan avtog. 

Denna dekomponering, eller splittring, går att se i skiftet från fordism till post-fordism som ägde rum efter arbetarupproren under 60-70-talen. Fordismen var en ekonomisk doktrin där ekonomin karaktäriserades av långa anställningar, trygghet och det löpande bandet. Post-fordismen däremot präglas av en mer prekär, rörlig och flexibel arbetsmarknad.  Den är osäker därför att man som proletär inte erbjuds tillsvidareanställningar, rörlig därför att proletärer får byta mer ofta mellan olika jobb, flexibel därför att man som anställd måste vara duktig på att kommunicera och kunna anpassa sig efter många olika uppgifter och krav. Man kan säga att den samhällelige arbetaren är ett resultat av post-fordismen, en ny flexibel, rörlig arbetare som är duktig på att kommunicera och som framför allt arbetar med att producera immateriella varor (en god service på McJobs, omvårdnad, datorrelaterat arbete, kreativitet och idéer i teamworks etc.)  Detta gjorde alltså kapitalet som en åtgärd för att krossa de organiserade massarbetarnas fabrikskollektiv. Med detta sagt har givetvis inte den materiella produktionen försvunnit utan vi talar, precis som med Marx, om en historisk tendens där det immateriella produktionen intagit en hegemonisk position och vars praktiker de andra produktionsformerna tvingas efterlikna. Negri menar alltså att den samhällelige arbetaren tagit massarbetarens plats som dominerande figur inom proletariatet, att klassen ändrat utseende.

Detta är viktigt att ha i åtanke när vi i dagsläget diskuterar proletariatets sammansättning. Tiden har inte stått stilla (även om många mossiga gammelmarxister tror/önskar det).