Efter vårt senaste inlägg om klassanalys har vi fått en del kritik från allsköns gnällrövar för att vi inte explicit skiljt mellan begreppen ”arbetarklass” och ”proletariat”. Det borde vi kanske gjort då många fortfarande sätter likhetstecken mellan arbetarklass och fabriksarbetare (eller än värre, de som har skitjobb). Vi föredrar givetvis begreppet proletariat framför arbetarklass, då det förra är mer inkluderande och inte bär på en massa historisk dödvikt. Här kommer vi även in på vad som egentligen menas med ”multitud”.
I vår tolkning avses ett klasskoncept, ett nytt proletariat, med fokus på klassens mångfald och förmåga att agera samfällt trots sitt mångfacetterade utseende. För oss är proletariat och multitud synonymer. Till skillnad från ”folk” behöver man inte enas till En vilja för att kunna agera politiskt – dvs. kamper behöver inte underordnas någon meta-paroll utan kapitalet kan angripas på flera fronter samtidigt och oberoende av varandra. Alla behöver inte marschera i samma takt. Vi är en brokig skara bråkmakare (blodröda kommunister, husockuperande crustare, radikala (ej liberala) queerfeminister, hemlösa som längtar efter att bränna ned Lidl, arbetströtta proletärer som hatar att arbeta i största allmänhet etc. – exempel utan klara gränsdragningar som ofta går in i varandra) som kan kämpa under en mängd paroller. Den röda tråd som förenar oss och som gör att vi kan agera tillsammans är inte bara vår gemensamma situation i det att vi tvingas jobba, alieneras och underkastas kapitalets exploatering utan att vi hatar det är. Ska vi alla tvingas in i en standardiserad form (Här sysslar vi bara med seriös klasskamp!) som knappt passar in på någon dör vi alla snart i den tristessfyllda, grå stalinistdöden. Däremot knäfaller vi inte inför spontaniteten utan multituden-i-sig måste formera sig till en multitud-för-sig, skapa ett gemensamt självvaloriserande projekt som tillåter samordnad autonomi för olika kamper och som både negerar sig som arbetskraft och positivt skapar den kommunism vi bär i våra hjärtan. Ett osynligt, mångfacetterat arbetarparti mot arbete och för kommunism.
Till skillnad från ”arbetarklass” menar vi att multituden inkluderar alla dem som implicit faller utanför ramen. Arbetarklass fastnar ofta i det sociologiska träsket och avser i sin bredaste form de som jobbar med något skitjobb (men exkluderar alla arbetslösa, de som av liberaler kallas ”medelklass” etc.). Dessa skikt av klassen ses som en naturlig del av proletariatet/multituden då vi alla tvingas jobba, oavsett om det är för en a-kassa, lön, socialbidrag etc. Här kommer vi även ifrån den stalinistiska definitionen av ”produktivt” och ”improduktivt arbete” som så ofta slutar med meningslösa positionskrig inom klassen. Då vi alla arbetar och bidrar till produktionen av värde – definierat som ett samhälleligt genomsnitt vad gäller arbetets kvalitet (abstrakt arbete) och kvantitet (tid) – kan vi komma bortom denna stelbenhet. Som Harry Cleaver säger: ”Mätandet av abstrakt arbetstid kan bara ske inom ramarna för den totala summan av homogen, abstrakt arbetstid som avtvingats arbetarna.” Alltså, värdet sker inte genom en magisk process där bara det arbete som vidrör/utför varan räknas utan det sociala sammanhanget och alla de aktiviteter som bidrar till produktionen. Det finns olika typer av arbete men alla hjälper till att skapa det samhälleliga genomsnitt vi känner som värde. Därmed inte sagt att vi faller i Negri d.ä. fälla där själva livet är produktivt och alla distinktioner suddas ut mellan reproduktion, produktion etc. och värdet inte längre är giltigt då det är bortom alla mått.
8 Comments
Fan AK, senaste posterna är riktigt bra, fortsätt så!
Egocentrisk som jag är känner jag mig lite träffad när epiteten gnällröv kommer på tal. Och eftersom jag inte uttalat kritiken på något konstruktivt sätt (eftersom jag själv inte känner mig helt trygg med den) så förstår jag att detta svar inte kan vara ett direkt svar på den kritik som jag yttrat tidigare.
Jag ställer mig kritisk till vad jag upplever ett försök att identifiera Proletariatet som en främst partikulär klass. Även om ni pratar om den utifrån ett mångfald av sociala situationer/utseenden. Att denna klass identifieras utav dess position i en ekonomisk relation. Eller som Jared Woodard skriver ang. debatten mellan Laclau och Zizek:
”There has been a tendency within orthodox Marxism to restrict the proletariat to the class of workers, of persons who sell their labor power, and this tendency must be reassessed.”
Marx skriver om Proletariatet som en främst universiell klass. Han skriver att ”the wrong it suffers is not a particular wrong but wrong in general”. Rosa Luxemburg gick vidare och förklarade att proletariatet endast kunde identifieras utifrån den revolutionära akten i sig själv, till skillnad ifrån arbetarklassen som får sin enighet genom de förhållanden som uppkommer i kapitalismens utveckling (Race, nation, class – Etienne Balibar).
Därför tycker jag att det är ointressant att hävda att ”vi alla arbetar och bidrar till produktionen av värde” när man försöker definiera proletariatet (det kan vara intressant om man försöker identifiera arbetarklasen, även om jag tycker att citatet i sin helhet är falskt). För där finns åter igen risken att man försöker beskriva proletariatet som en främst partikulär klass.
Det finns en stor risk att jag helt missförstår det ni skriver. Jag upplever de senaste två texterna som väldigt förvirrande, pga. allt svammel. Och jag är inte helt säker på att jag helt misstycker er position.
Men jag tycker att man skall vara väldigt tydlig när man handskas med Marxistiska kategorier och inte röra sig klumpigt mellan abstraktionsnivåer. Det är också därför jag tycker man skall använda ord som Proletariat (som Marx själv ytterst sällan använde) med största respekt.
jesper: Förklara gärna vad som menas med universell klass och hur i din mening en klassanalys bör se ut. Ursäkta svamlet.
autonomak : Som jag förstår Marx användning, utifrån Balibars läsning, konstituerar sig proletariatet utifrån universellt transformativa handlingar. Det är en klass som inte har några partikulära intressen att försvara och därför endast kan bedriva en fullt samhällsomstörtande kamp. Vilket gör den universell då varje enskild individs intressen sammanfaller med alla individers gemensamma intressen.
Detta är, så vitt jag förstår Marx, en klass som konstituerar sig ur kapitalismens yttersta utvecklingsfas.
Jag vill poängtera att jag inte alls är trygg med denna läsning. Men för att förstå hur proletariatet konstituerar sig så tror jag att det är lättast att börja med en negativ definition.
Jared Woodard i sin tur använder arbetslösa för att göra denna negativa definition. Då kapitalets har en inneboende lag som garanterar en reservarmé av arbetslösa, kan vi konstatera att det ständigt kommer finnas ett segment som upplever kapitalismen som ”wrong in general” trots att de aldrig kommer träda in på arbetsmarknaden. På samma sätt kommer det finnas segment som upplever sig ha partikulära intressen av kapitalismens fortlevnad trots att de befinner sig i en lönerelation.
I skuggan av att det finns en tradition inom Marxismen att sätta likhetstecken mellan proletariat och arbetarklass menar t.ex. Jared att distinktionen mellan arbetarklass och proletariat inte bara är möjlig utan också viktig för att förstå Proletariatet.
Att redogöra för hur en klassanalys (vilken sådan ni nu menar (sociala/biologiska/ekonomiska/potentiella klasser?)) skall se ut vet jag inte om jag öht. är kapabel att avgöra. Och framför allt inte som en kommentar på en blogg.
PS. För att förtydliga sista stycket. Det enda jag ägnar mig åt är att försöka förstå Marx kategorier så gott jag kan, utifrån hans texter. Sedan kan man ju diskutera hurvida dessa kategorier är användbara eller ej. DS.
Vi får helt enkelt ta och läsa den där Babar och återkomma. Och med klassanalys menar vi så klart analyser av socioekonomiska klasser. Varken mer eller mindre.
Intressant text där jag håller med om mycket, men jag har några funderingar kring det klassbegrepp ni diskuterar, skillnaden proletariat/arbetarklass/multitud.
Såväl arbetarklassen/proletariatet som tex bondeklassen är underkastade kapitalrelationen (direkt eller indirekt) men skillnaden är att AK/P befinner sig i hjärtat av kapitalismen. Det är AK/P som producerar mervärden, som kan strejka och ta över sin fabrik (ett exempel för enkelhetens skull). Det är därför Marx tillkänner just arbetarklassen och ingen annan klass positionen som den revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället.
Så vilka tillhör då arbetarklassen förutom arbetarna? De arbetslösa, sjuka, arbetsofögmögna, barn till arbetare till hör arbetarklassen. Som ni nämner finns det även skikt inom klassen som självklart tillhör klassen: mellanskiktet och trasproletariatet. Vilka tillhör inte arbetarklassen? Kapitalistklassen gör det inte. Bondeklassen gör det inte heller, trots att man är underkastad kapitalrelationen.
När Marx talar om arbetarklassen gör han det INTE för att skilja de arbetande proletärerna från de arbetslösa proletärerna, utan för att skilja arbetarklassen från andra klasser. Schablonbilden av arbetaren som en fabriksarbetande man är felaktig, men det betyder inte att begreppet arbetarklass som en marxistisk kategori kan kastas överbord.
Att prata om multitud är att överge arbetarklassen som det revolutionära subjektet (obs! Klassen, inte Partiet) och ställer det sida vid sida med tex ursprungsfolk som kämpar för rätten till land, fattiga bönder, Green Peaceaktivister, HBT-rörelsen osv. Dessa är bra och viktigt kamper, men det är inte rörelser som kan skapa kommunismen.
Det känns som att ni argumenterar mot ett vulgärstalinistiskt arbetarklassbegrepp som är helt irrelevant då ingen använder det, och mot detta ställer ”proletariatet” som, enligt mig, i stora drag är identiskt med en traditionell (vissa skulle kalla det ortodox) definition av arbetarklassbegreppet.
Intressanta tankar men vår första fråga blir: vilken bondeklass? Den bondeklass Marx skrev om har nu nästintill helt bleknat bort och hamnat på historiens skräphög. Mot de mellanbönder (för att använda Maos terminologi och ta det skikt som oftast får definiera bondebefolkningen: självförsörjande och småbrukande jordbruksproducenter) som slentrianmässigt kallas bondeklass har kapitalismen gått hårt fram: småbruket har ansetts vara en ekonomiskt efterbliven produktionsform – inte bara pga. dess ineffektivitet utan även pga. dess utbytesrelationer och som ett resultat av detta har en proletarisering av den agrara sektorn ägt rum.
Detta var något som redan Lenin började greppa. Den tendens som drabbat bondevärlden med en stark urbanisering, radikal koncentration av ägandet till stora farmer, mekanisering av jordbruket etc. fick familjegårdarna och självständiga jordbruksproducenter átt gå upp i rök. Samma sak skedde i USA och Europa under 1900-talet även om det på den europeiska kontinenten sträckte sig över en längre period och varierade i intensitet. I (de gamla) kolonierna berövades de självägande bönderna systematiskt sin mark vilken togs över av godsägare eller multinationella bolag. De reducerades till fattiga lantarbetare eller marginaliserades till än fattigare arbetslösa. För att citera Hardt & Negri i Multituden:
Bonden är alltså en gestalt som tynat bort över hela jorden och istället lämnat plats åt ett ekonomiskt jordbrukslandskap befolkat av enorma företag, lantarbetare och en alltmer desperat grupp av fattiga.
Poängen? Den är att de som arbetar inom jordbruket inte är men separat bondeklass utan i högsta grad en del av proletariatet. Behovet av att definiera ”arbetarklass” i relation till andra arbetande klasser existerar helt enkelt inte längre. Det finns bara One Big Proletariat.
Eller multitud om man så vill. Radikala ekologiska kamper och hbt-frågor är i högsta grad en del av kampen för kommunism – som en självvaloriserande strävan efter ett klasslöst samhälle som existerar i harmoni med naturen och där kön inte längre spelar någon roll. Kommunismen är en rikedom av möjligheter, flyktlinjer, bastarder och mutationer eller ingenting alls.
Uppdelningen i ”ekonomiska”, ”ekologiska” och ”sociala” frågor etc. har blivit allt mer diffus i samhällsfabriken där det påtvingade arbetet och den samhälleliga exploateringen spelar nyckelroller. Att kämpa mot miljöförstöring med udden riktad mot kapitalet eller bekämpa homofobi som ett led i självvaloriseringen, ”to elaborate alternative autonomous projects which constitute the only possible source of self-constituting alternative to capitalism” (Harry Cleaver) är också klasskamp, om än inte ortodoxt reducerad till arbetsplatsfrågor. Det queeriga slagordet ”Vi vill ha sex – och ingen jävla arbetsdag” är bland det mest radikala som hörts på länge.