Autonoma Kärnan

Dagens inlägg handlar om kommunism. Men för att överhuvudtaget kunna prata om kommunism måste vi först fastställa vad som egentligen menas med kapitalism. Vad är kapitalismen egentligen?

Harry Cleaver hjälper oss här en bit på vägen. Med hjälp av Marx menar han att kapitalismen är ett samhälleligt förhållande, eller mer specifikt ett förhållande av kamp mellan de två klasserna borgarklassen och proletariatet.  Klasskampen handlar om hur kapitalistklassen tvingar människor att sälja delar av sina liv i form av varan ”arbetskraft” för att överleva och få tillgång till samhällelig rikedom - oavsett om det är i form av en lön, social bidrag, studielån (det absurda i att betala för att tvingas jobba), a-kassa eller indirekt genom reproduktivt arbete (hemmafruar/män som får lön via sin maka/e) . Detta innebär att påtvingat arbete är den grundläggande formen för organisering av samhället – den grundläggande formen av social kontroll. Detta förhållande innebär att det skapas ett proletariat, dvs. de utan resurser som endast kan överleva genom att sälja sitt arbete. 

Cleaver går så långt att säga att kapitalismen kan definieras som ett system som är baserat på att påföra arbete genom varuformen - dvs. att vi reduceras till arbetskraft som köps och säljs.

Här kan man se att den autonoma marxismen definierar kapitalismen annorlunda än t.ex. ortodoxa marxister. Ortodoxa marxister ser den privata egendomen och den fria marknadens anarki som centrala element för kapitalet och accepterar därmed den kapitalistiska disciplinen och lönearbetet där Staten tar över rollen som planerande, kollektiv kapitalist.

Om man som de autonoma marxisterna ser påtvingandet av arbete som kapitalismens kärna blir kampen mot arbetet nödvändigt för att överhuvudtaget kunna tala om kommunism. Kort sagt, att vägra reduceras till arbetskraft blir det sprängstoff som kan få kapitalismen att explodera inifrån. Arbetsvägran kretsar helt enkelt kring att vi vill ha mer – vi vill ha mer tid, frihet och njutning. Antonio Negri menar att det är när våra produktiva förmågor och kreativitet totalt och kompromisslöst frigörs från arbetets bojor som vi kan börja tala om en kommunistisk rörelse. Att vi kollektivt kan producera bortom kapitalistiska begrepp som ”lön”, ”chefer” och ”arbetsvecka”.

Vi vill praktiskt och teoretiskt skapa utrymmen och frigöra tid där man kan eftersträva alternativ till den rådande ordningen vilket i sin tur kan leda till skapandet av en ny politisk sammansättning av klassen, eller med andra ord, skapandet av kollektiva subjekt som bygger en ny framtid i nuet.

Man kan alltså säga att arbetsvägran har två sidor, en negativ där vi vägrar slita för kapitalet och en positiv där vi självvaloriserar dvs. strävar efter att skapa, med Deleuze och Guattaris ord, ”en ny värld för nya människor.”

Frågan är bara hur vi ska gå från att vara proletariatet-i-sig till att politiskt formera oss som proletariatet-för-sig. Det är denna process som utgör konturerna av den kommunistiska rörelse som kommer gå bortom den kapitalistiska förhistorien. Man kan alltså här se att det är vi, proletariatet, som är den subjektiva kraft som kan realisera kommunismen genom vår självvalorisering. Inte någon totalitär stat eller objektiva, historiska lagar. Eller som Antonio Negri säger, ”kommunismen är en konstituerande praktik”.

En viktig anmärkning är att man måste ha klart för sig att klasslösheten, kommunismen, inte är anti-arbete, eller en total motsats till det existerande samhället (ex. istället för slit – total lättja) utan något radikalt annorlunda. Försöker man hela tiden definiera sig efter vad som redan existerar skapar man bara en inverterad spegelbild av kapitalismen istället för något helt nytt.