Autonoma Kärnan

Den hippieanstrukna websidan Yelah.net har i en serie artiklar börjat granska fenomenet ”machovänstern”. Med detta menas en vänster som ”har [...]stora interna problem med förtryckande mönster och normer.” Att det är tuffhet, gatstenskastning och grabbighet som värderas högt medan ”alla mjuka värden som står dagens kvinnliga genus nära” ständigt nedvärderas och förlöjligas. Tjejer tillåts inte ta plats utan killarna breder ut sig och suger åt sig allt utrymme. Revolutionära Fronten ger svar på tal och menar att:

”Kvinnor är människor och ställd i en konflikt med den härskande klassen är kvinnor revolutionärer. Det verkar inte Yelah kunna acceptera, utan envisas med att tillskriva kvinnor diverse ”mjuka och fina” egenskaper. Det finns inte manliga och kvinnliga egenskaper, och har man inte insett det än så är man mer sexist än hela ”machovänstern” tillsammans.”

Hur ställer sig AK i denna storm i det träskiga vattenglaset? Skulle vi tvingas välja mellan RF och Yelah skulle vi välja RF tio av tio gånger men detta innebär inte att vi tycker att endera sida har rätt i den här frågan.

Yelah har fulltständigt rätt i att det existerar problem med sexistiska praktiker och machoideal inom den utomparlamentariska vänstern. Framförallt texten Politiskt korrekt tjatsex sätter fingret på ett riktigt varigt sår som existerar hos oss – problemet med killar som inte fattar att sex innebär ett direkt ja, inte tjat eller frånvaron av ett nej. Det är något att uppmärksamma och diskutera – på samma sätt som det är viktigt att ha i åtanke hur mycket utrymme tjejer får i våra olika organisationer. Vem har inte varit på möten där högljudda killar snackar för mycket om allt möjlig skit och avbryter och är allmänt störiga på det där gamla, hederliga sexistiska sättet vi känner igen så väl? Att diskutera den interna strukturen är viktigt men det får aldrig bli förlamande navelskåderi (som t.ex. var fallet under tidigt 2000-tal).

Men sedan går vi skiljda vägar. Att Yelah har mage att publicera En revolution mot Kvinnan, en psykobabblande text som dryper av lika delar socialdeterminism (nej, han är inte biologist – han skriver faktiskt genus och inte kön) och liberal idealism är helt fucking otroligt. Revolutionen är ingen tebjudning och klasskampen är fylld av ”krig, svärta, enhet, våld, vrede, kamp, förstörelse, hat, fientlighet, hårdhet.” Att tro något annat är att sticka strutshuvudet allt för långt ner i Chai latte-muggen. Vad den texten gör är att den ställer motsatsparet man (hårdhet) – kvinna (mjukhet) på huvudet i ett försök att vara progressiv och sedan i god idealistisk anda svartmålar en rad uttryck för klasskamp (som pirater och rövare – den historielöse skribenten borde verkligen läsa klasskampseposet The many headed Hydra).  Och, som RF redan påpekat,  dessutom nedvärderar alla de radikala kvinnor som kämpat genom historien utan att leva upp till kvinnorollens mjuka värden. Men världen blir inte bättre för att man vänder den upp och ned – utan för att man gör något annorlunda. På frågan: ”krig, svärta, enhet, våld, vrede, kamp, förstörelse, hat, fientlighet, hårdhet” eller ”demokrati, mångfald, tolerans och jämlikhet” kan vi bara svara: ja tack!

Man får inte heller som RF, blunda inför de faktiska problem som finns bara för att kritiken formulerades på ett klumpigt och oartikulerat sätt. Det finns problem med machotendenser inom den utomparlamentariska vänstern och en dyrkan av våldet som metod. Med andra ord, den permanenta konflikten får inte göras till en fetisch där radikalitet likställs med hemlighetsmakeri, tuffhet och våld. Klasshatet och det sociala våldet är inte tillräckliga i sig själva utan måste befruktas med kärleken till kommunismen, med ”demokrati, mångfald, tolerans och jämlikhet” då vi är en kämpande mångfald, en samordnad autonomi med en uppsjö metoder och praktiker som är inriktade på kapitalismens störtande. Organisationer eller sektorer av klassen kommer att välja kampmetoder utifrån vad de anser är rimligt i deras situation – det finns ingen allmän, lysande stig till klasslösheten som kan gälla alla. Vi får aldrig urarta till att dyrka och idealisera stenhårda kravallrobotar utan en lika viktig del som klasshatet är våra andra känslor och att vi måste ta hand om varandra. Att snacka om ens känslor inför tuffa situationer får aldrig likställas med mesighet eller att man inte klarar trycket. Istället är det kanske just det som gör att man pallar – den kollektiva kärleken kamrater emellan.