Vi hade lika gärna kunnat kalla det här inlägget ”Heeere’s Johnny!” Hur gärna vi än trodde att vi för alltid stängt dörren om den banala 90-talsanarkismen (förutom i Malmö då – staden som Tiden (Gud?) glömde) hugger den sig tillbaka in. Yxbladet har nu tagit sig formen av den nya skriftserien Anarkism. Vi ska inte stoppa ord i munnen på dessa tidsresenärer utan låter dem komma till tals:
”Temat är ”organisering” – något som många tror att anarkister motsätter sig. Denna bok pekar på vikten av anarkistisk organisering och vill få igång en diskussion om frågan.
Bland annat skildras det självförvaltade kulturhuset Cyklopen i Högdalen, ockuperade fabriker och arbetarstyre i Argentina samt makhnovisterna som under ryska revolutionen kämpade både mot den sovjetiska röda armén och mot den störtade tsarens styrkor. Läsaren får svar på frågor som: Hur ordnades vardagen under spanska inbördeskriget? Vad är Registret? Och hur fungerar egentligen konsensus?”
Anarkismen med stort A (eller den rena frihetens ideologi som Debord skulle säga) visar sitt fula tryne. Missförstå oss rätt nu – vi är inga haters utan marxistiska vänner av anarkismen som teori men inte som ideologi. Kärnan i all anarkism, hatet mot auktoriteter, ligger oss varmt om hjärtat. Men att kapsla in den kärnan i banaliteter, tredjevärldenism och idealism gör oss trötta och förbannade. Vi hade verkligen hoppats att 90-talet var förbi (vi ger inte upp hoppet om Malmö än).
Helt utan att beakta kampcykler, klassammansättning och historisk förändring försöker skriften Anarkism till största delen dra värdefulla organisatoriska tips från ett ärorikt förflutet (som den eviga referensen DEN SPANSKA REVOLUTIONEN eller Makhno). Om man inte blickar bakåt blickar man utåt, mot kamper förda i en helt annan kontext än vår (som exemplet med den lilla argentinska byn Uratari och de antropologiska exemplen i texten Det jämlika samhället finns redan). Istället för att fokusera på den reella klasskamp som förs både i det globala Nord och Syd, med dess uppsving och dalar, försöker man underbygga sin anarkism med spridda exempel på anarkistiska kolonier från världens alla hörn (bland annat från Högdalen!!!).
Problem och teorier kopplade till vår konkreta kamp som proletärer i en kapitalism dominerad av immateriellt arbete lyser med sin frånvaro. Hur ska vi organisera oss för att på bästa sätt formera oss som en politisk klassammansättning, eller med andra ord, som en klass-för-sig? Vilka organisationsformer är mest adekvata i dagsläget? Detta är frågor som en skrift ämnad åt organisering borde ägna sig åt, oavsett om man kallar sig anarkister eller kommunister eller smurfar eller frimurare. Men vi skulle gissa att de renläriga anarkisterna skulle hävda att vi är mossiga/auktoritära/ensidiga/förtryckande marxister och inte räknas. Varför komplicera saker och ting och befläcka den rena friheten med krångliga ord och marxistiskt idégods?
Vill man läsa anarkistisk teori förordar vi hellre tidningen Dissident - bättre på alla håll och kanter. Men som sagts på annat håll kanske det är väl hårt att döma ut en skriftserie efter ett nummer. Precis som med en kass skräckfilm som man somnar till så kanske uppföljarna blir bättre än del ett? Vem vet?
11 Comments
Please, ge inte upp Malmö än! Rewoke, revoke… ah, playing with wurrds!
Ey yo, dissa inte Malatesta! Han var bra..
Vi dissar inte Malatesta – utan ideologin Anarkism.
Men to be fair, marxism som ideologi är inte mycket bättre än anarkism. Kanske vore bra att framföra det?
Du md du har inte hajat mycket va?
Tack för den här posten. Ni har ju faktiskt rätt.
Nej kanske inte det. Men det vore ändå roligt om man fick svar från AK .
Det här handlar inte om en diss av hela det anarkistiska tankegodset. Mycket gott har kommit från Kropotkin och hans efterföljande anarkistiska kommunister. För oss handlar det inte om att hela tiden behöva peka ut vad som skulle vara bättre eller sämre med anarkism eller marxism utan att finna vägar och strategier för att kämpa och förhoppningsvis utrota kapitalismen.
Det skumma med Malmö är ju att det blev en tidskapsel tillbaks till den uppsvenska (kanske mest Sthlms-centrerade, även om jag minns många härliga dreadstyper från GBG också) 90-talsanarkismen någon gång på tidigt 2000-tal. Kanske har det att göra med det lämmeltåg av konstnärssjälar och blödande hjärtan till härligt exotiska möllan som inleddes när högskolan öppnades. Vad vet jag. Men när Malmös autonoma mest kom från Malmö med omnejd (och inte från blekinge eller östra småland) var det minsann ett fäste av vettighet under 90-talet. Sådeså!
Att se anarkism som något som en ”ideologi” är en underdrift och samtidigt nästan nedlåtande. Anarkism är inte mycket mer än ett följdriktligt stöd av icke aggressions principen (dvs ett förakt mot tvång, hot och våld – metoderna som signifierar etatism, motsatsen till volontärism) samt erkännandet av motsägelser gentemot denna princip i samtliga andra politiska filosofier. Denna detaljskillnad i förhållande till volontärismen är ett så signifikant inslag i den slutgiltiga individuella friheten samt individens suveränitet så att många anarkister tyvärr redan nu tar den debatten med sina Marxistbröder, precis som man redan nu, anarkister sinsemellan, diskuterar personliga preferenser i det anarkistiska samhället som är långt ifrån uppnått. Varför detta slöseri av energi och tid?
Anarkisters förakt mot Marxister är fullt förståeligt, men att gå in på denna detaljnivå redan nu är inte alls lika förståeligt – näst intill idiotiskt. Är det en fråga om skillnad i revolutionära idéer så kan man ju dra det uppenbara exemplet att de även skiljer sig bland anarkister.
Splittringen mellan anarkister och kommunister var väl egentligen en organiseringsfråga för en jävla massa år sedan. Sen hände en väldans massa skit och för runt 30-40 år sedan så började en massa jävla hippies och konstnärer att kalla sig för anarkister och påstå att deras självterapi och hobbies var politik. Det hela hade sin kulmen någon gång under nittiotalet, antagligen för att den göddes av ett generell nyliberal explosion i hela samhället, ungefär som en algblomning i Östersjön.