Autonoma Kärnan

Vi hade lika gärna kunnat kalla det här inlägget “Heeere’s Johnny!” Hur gärna vi än trodde att vi för alltid stängt dörren om den banala 90-talsanarkismen (förutom i Malmö då - staden som Tiden (Gud?) glömde) hugger den sig tillbaka in. Yxbladet har nu tagit sig formen av den nya skriftserien Anarkism. Vi ska inte stoppa ord i munnen på dessa tidsresenärer utan låter dem komma till tals:

“Temat är “organisering” - något som många tror att anarkister motsätter sig. Denna bok pekar på vikten av anarkistisk organisering och vill få igång en diskussion om frågan.
Bland annat skildras det självförvaltade kulturhuset Cyklopen i Högdalen, ockuperade fabriker och arbetarstyre i Argentina samt makhnovisterna som under ryska revolutionen kämpade både mot den sovjetiska röda armén och mot den störtade tsarens styrkor. Läsaren får svar på frågor som: Hur ordnades vardagen under spanska inbördeskriget? Vad är Registret? Och hur fungerar egentligen konsensus?”

Anarkismen med stort A (eller den rena frihetens ideologi som Debord skulle säga) visar sitt fula tryne. Missförstå oss rätt nu - vi är inga haters utan marxistiska vänner av anarkismen som teori men inte som ideologi. Kärnan i all anarkism, hatet mot auktoriteter, ligger oss varmt om hjärtat. Men att kapsla in den kärnan i banaliteter, tredjevärldenism och idealism gör oss trötta och förbannade. Vi hade verkligen hoppats att 90-talet var förbi (vi ger inte upp hoppet om Malmö än).

Helt utan att beakta kampcykler, klassammansättning och historisk förändring försöker skriften Anarkism till största delen dra värdefulla organisatoriska tips från ett ärorikt förflutet (som den eviga referensen DEN SPANSKA REVOLUTIONEN eller Makhno).  Om man inte blickar bakåt blickar man utåt, mot kamper förda i en helt annan kontext än vår (som exemplet med den lilla argentinska byn Uratari och de antropologiska exemplen i texten Det jämlika samhället finns redan). Istället för att fokusera på den reella klasskamp som förs både i det globala Nord och Syd, med dess uppsving och dalar, försöker man underbygga sin anarkism med spridda exempel på anarkistiska kolonier från världens alla hörn (bland annat från Högdalen!!!).

Problem och teorier kopplade till vår konkreta kamp som proletärer i en kapitalism dominerad av immateriellt arbete lyser med sin frånvaro. Hur ska vi organisera oss för att på bästa sätt formera oss som en politisk klassammansättning, eller med andra ord, som en klass-för-sig? Vilka organisationsformer är mest adekvata i dagsläget? Detta är frågor som en skrift ämnad åt organisering borde ägna sig åt, oavsett om man kallar sig anarkister eller kommunister eller smurfar eller frimurare. Men vi skulle gissa att de renläriga anarkisterna skulle hävda att vi är mossiga/auktoritära/ensidiga/förtryckande marxister och inte räknas. Varför komplicera saker och ting och befläcka den rena friheten med krångliga ord och marxistiskt idégods?

Vill man läsa anarkistisk teori förordar vi hellre tidningen Dissident - bättre på alla håll och kanter. Men som sagts på annat håll kanske det är väl hårt att döma ut en skriftserie efter ett nummer. Precis som med en kass skräckfilm som man somnar till så kanske uppföljarna blir bättre än del ett? Vem vet?