Vi kommer i detta inlägg diskutera hur proletariatets utseende har förändrats över tid. Det har alltid funnits en dominerande typ av arbete och arbetare inom klassens sammansättning, en hegemonisk figur som arbetar inom produktionens dominerande sektor.
Under slutet av artonhundratalet kom proletariatets sammansättning att domineras av vad autonomisterna kallar yrkesarbetaren. Klassen dominerades då av arbetare som fortfarande var del av en hantverkartradition, dvs. arbetare som hade kontroll över produktionsprocessen och hade en stor hantverksskicklighet. Yrkesarbetarens kamper och politiska klassammansättning med krav på självförvaltning, vilket rimmade väl med deras yrkesskicklighet och koll på produktionen, kulminerade vid slutet av nittonhundratiotalet med revolutioner runtom i Europa.
Kapitalets svar på dessa kamper blev att splittra yrkesarbetarna genom att införa icke-kvalificerat arbete i fabrikerna samt införa taylorism och fordism. Taylorism var en teori som syftade till att maximera produktiviteten. Detta gjorde man genom att arbetsuppgifterna bröts ned i komponenter och därefter återskapades arbetet som det borde utföras. Man tog helt enkelt tid på olika arbetsmoment och försökte minimera ”onödiga” rörelser och mikropauser. Man framhöll planeringens betydelse och betoningen av ”materiella incitament” (t ex individuella ackord) som motivation för att arbeta hårdare. Fordismen var en ekonomisk doktrin där ekonomin karaktäriserades av långa anställningar, trygghet och det löpande bandet.
För proletariatets nya sammansättning innebar detta att en ny hegemonisk figur steg fram, nämligen massarbetaren. Detta var en arbetare som arbetade i fabriker vid det löpande bandet utan speciell utbildning och som det krävdes oerhört många av och där alla var utbytbara. Denna nya klassammansättning fann snart sitt samordnade, politiska uttryck i arbetsvägran mot det själsdödande fabriksarbetet. Man ville inte ta över fabrikerna och driva dem själva under samma principer utan krossa det kapitalistiska arbetet i grunden.
Våldsamma kamper skakade kapitalismen under 1960-70-talen när studenter och arbetare genom arbetsvägran, kravaller och vilda strejker slogs mot kapitalet i metropolerna och väpnade kamper mot kolonialmakterna utspelades i kolonierna. Kapitalet tvingades än en gång på defensiven och såg sig tvungen omstrukturera produktionen för att göra sig av med massarbetarna. Fabrikerna automatiserades i stor utsträckning efter upproren under 1960–70-talen vilket dekomponerade de stridbara arbetarna vid det löpande bandet. Klassenheten upplöstes och kampviljan avtog.
Denna dekomponering, eller splittring, går att se i skiftet från fordism till post-fordism som ägde rum efter arbetarupproren under 60–70-talen. Fordismen var som sagt en ekonomisk doktrin där ekonomin karaktäriserades av långa anställningar, trygghet och det löpande bandet. Post-fordismen däremot präglas av en mer prekär, rörlig och flexibel arbetsmarknad. Den är osäker därför att man som proletär inte erbjuds tillsvidareanställningar, rörlig därför att proletärer får byta mer ofta mellan olika jobb, flexibel därför att man som anställd måste vara duktig på att kommunicera och kunna anpassa sig efter många olika uppgifter och krav. Antonio Negri menar att den hegemoniska figuren massarbetaren här ersatts av den samhälleliga arbetaren. Man kan säga att den samhälleliga arbetaren är ett resultat av post-fordismen, en ny flexibel, rörlig arbetare som är duktig på att kommunicera och som framför allt arbetar med att producera immateriella varor.
Det är nu vi kommer in på det immateriella arbetet, den typ av arbete som dominerar dagens kapitalistiska produktion. Vi kan dela in det i två grundläggande former.
Den första formen är det intellektuella och kommunikativa arbetet, dvs. arbete som producerar kommunikation, idéer, bilder, texter etc. Här kan nämnas arbete som involverar datorer, såsom logistiskt arbete inom transport- och kommunikationssektorn, på reklambyråer, sekreterare, webdesigners etc. Datoriseringen har påverkat alla områden i olika grad från affärer till fabriker. Datorn har blivit det universella verktyget som all verksamhet måste passera igenom.
Den andra formen kan vi kalla ”affektivt arbete” dvs. arbete vars syfte är att skapa en känsla av god hälsa, välmående, passion, tillfredsställelse. Hit kan vi räkna McJobs (ni vet dåligt betalade arbeten inom snabbmatsindustrin eller liknande) där man förväntas smila mot kunder, butiksbiträden och arbete inom vården.
En indikation att det affektiva arbetet blir allt viktigare, i alla fall i de dominerande länderna, är tendensen hos arbetsköparna att efterfråga utbildning, karaktär, positiv inställning, sociala talanger etc. hos sina anställda.
Detta gjorde alltså kapitalet som en åtgärd för att krossa de organiserade massarbetarnas fabrikskollektiv. Med detta sagt har givetvis inte den materiella produktionen försvunnit utan vi talar, precis som med Marx, om en historisk tendens där den immateriella produktionen intagit en hegemonisk position och vars praktiker de andra produktionsformerna tvingas efterlikna. Alltså precis samma effekt som industrin hade på sin tid på t.ex. jordbruk och gruvnäring.
Negri menar alltså att den samhälleliga arbetaren tagit massarbetarens plats som dominerande figur inom proletariatet, att klassen ändrat utseende. Han menar att den nya politiska klassammansättningen återigen ska grundas på självförvaltning då det immateriella arbetet, såsom kommunikation, omvårdnad etc. alltid produceras gemensamt och som kapitalet bara kan försöka kontrollera utifrån. Denna tes har varit ganska omstridd ska sägas och en hel del kritik har riktats mot Negri. Man menar t.ex. att det immateriella arbetets roll är överdriven och att arbetet fortfarande är själsdödande och bör bemötas med arbetsvägran. Vi håller med om den kritiken och alla som jobbat som servitör eller fundraiser, i butik eller inom vården vet att det inte bara är kapitalets kontroll som är problemet utan arbetet självt, det ständiga smilandet, tålamodet med jobbiga patienter eller kunder och den ständiga, själsliga prostitutionen. Själva arbetet, både det nyttiga och det abstrakta, måste krossas i grunden och omformuleras till en fri, skapande aktivitet. I vår mening har inte den samhälleliga arbetaren formulerat sig med en ny, politisk klassammansättning än.
En annan viktig sak vi vill tillägga är att dessa hegemoniska figurer inte ska ses som de enda som kan bedriva kamp, såsom stalinisterna alltid tolkat saken. Till exempel under yrkesarbetarnas tidevarv var ofta grovarbetarnas kamp, dvs. yrkesarbetarnas assistenter, som utförde det tunga kroppsarbetet, att lyfta, skjuta, forsla, hissa och kärra råmaterial från en process till en annan, lika intensiv som yrkesarbetarnas, och ofta mer radikal, och tvingade kapitalet till motdrag och repression. Vad man vill ha sagt med de olika hegemoniska figurerna är att peka på hur proletariatets utseende skiftat genom historien och var tyngdpunkten inom klassen legat vid en given tidpunkt. Därmed innebär det dock inte att andra sektorers kamp inte är viktiga utan de är lika viktiga men kampen inom de centrala produktionspunkterna, eller noderna, får en extra tyngd. När strejker och olika typer av kamper besegras beror det ofta på att noderna inte involverats.
Men som sagt, man ska inte som i gamla tider blunda för den egna situationen och stå utanför fabriksportarna därför ”det är där den verkliga kampen förs” utan det gäller istället att få kamper att cirkulera, att länkas samman, utifrån de egna arbetsvillkoren oavsett om man t.ex. går i skolan, jobbar på McDonalds, inom vården eller delar ut post.
Idag verkar det som om det är logistiksektorn, med kommunikation och transporter, som är nyckeln till en lyckad kamp mot kapitalismen. När produktionen ska gå snabbt med just-in-time-produktion och snabb service är det är lätt att kasta in grus i maskineriet. Det är därför viktigt att våra kamper cirkulerar och kopplas samman med kamper som förs inom denna sektor av lastbilschaufförer, brevbärare, lokförare, lastare i hamnar och lastbilscentraler, kontorsslavar inom de olika logistikföretagen etc.
