som Kapten Lundgren sa…

Jag tar, måste jag dock erkänna, hellre ordföranden för Hemlösas förening i Stockholm framför både Marx och Lenin. Den ene har sen länge passerat bäst-före i sin taktik och den försnämnde har vi redan rätt gott av (tackar som frågar).
En snabb titt på Hemlösa Förening och man ser snabbt en klar bild av vad extraparlamentarisk borde innefatta. Att oproblematiskt glida från reform till radikal utan gnissel i det teoretiska maskineriet boprde väl vara skolexemplet för alla (ungefär som Plankas exemplariska och likartade aktioner).

Sen så är jag inte säker på att Marx och Delueze-boken är rakt upp i min allé men jag önskar mig gärna en sammanfattning alá ”Imperietsammanfattningen” som var helt värd läsning.

God Jul hursom… Många kramar

Johan: Då vi aldrig varit speciellt intresserade av Deleuze-runkande (i vår mening gör sig poststrukturalismen sig bäst som en krydda och inte som en huvudingrediens – tänk Nick Dyer-Witheford) hade vi aldrig ägnat Deleuze, Marx and politics en andra blick om nämnda onani varit bokens huvudinnehåll. Styrkan ligger inte de kapitel som mer eller mindre uteslutande ägnas åt Deleuze utan de avsnitt där de autonomistiska teorierna har en framträdande roll. Speciellt intressanta är kapitel 4 och 5 (men även det avslutande kapitlet har sina intressanta delar). Ska man ta ett axplock av vad man kan vaska fram kan nämnas den intressanta diskussionen om ”the reversal of perspective” eller kritiken av Negri och hur Nicholas Thoburn (det är väl en snubbe som skrivit den och inte två..?) visar på hur Negris senare verk och hans multitud-begrepp bryter med många av operaismens mer framträdande ståndpunkter (bl.a. genom exemplet med synen på arbetsvägran eller där han lyfter fram Negris intervju med Deleuze och deras skilda åsikter om ”kommunikation”).

Sedan undrar vi vad du egentligen vill säga med din lika bullrande som substanslösa kritik (som en dålig Aufheben-recension, typ). På vilket sätt är ”Marx, Deleuze and politics … en av de sämsta böcker om autonomia som skrivits och hyggligt värdelös vad det gäller dess läsning av Deleuze”?. Den kritik du framför grundas på att det känns som om det är två trädkramarhippies som skrivit den och att de misslyckats med att sammanfoga en Deleuze-läsning med den autonomistiska teoritraditionen. Men du förklarar aldrig på vilka sättde misslyckas eller varför det är ”en av de sämsta böcker om autonomia som skrivits”. Utveckla gärna. Att det handlar om ”ganska långsökt och tråkmarxistiskt testuggande” håller vi inte med om – vi hittar massor av intressanta, Deleuze-ekande ingångar till delar av den autonomistiska strömningen som bidrar till att slipa på den kommunistiska kritiken.

Gillar man Deleuze är ju stora bitar av ATP inte speciellt svåläst och Nietzsche-boken en riktig solsemesterrysare (för att inte tala om Communistis like us där Guattari och Negri går loss, eller Chaosmosis där Guattari själv härjar på rätt friskt. Molecular revolutions har jag inte hunnit läsa klart än, men den verkar ju mycket lovande!). Tycker mest det känns som två sega före detta aktivister (av den där brittiskt veka sorten, ni vet anarkist-anarkister som gillar att bygga trädkojor och tycker att aaaaalt som ”ifrågasätter” är motstånd mot kapitalismen, typ) som försöker sammanfoga två perspektiv men inte alls lyckas och mest skapar ett radikalt alibi för Deleuze-runkande. De har ju en del poänger här och där (och de försöker ju i alla fall, vilket faktiskt är nått), men det mesta känns ganska långsökt och tråkmarxistiskt testuggande, fast såklart med lite nya poststrukturalistiska texter att citera.

Men, visst, om det ger er något så är det fine. Frågan jag inte greppar är VAD? I’m all ears.

Ödmjukast,