Autonoma Kärnan

AK var i dagarna och kollade på Lukas Moodysons senaste film Mammut (SPOILER VARNING!!!). I korthet går plotten ut på att en överklassman som är kapitalist inom dataspelsbranschen och hans läkarfru har ett sjuårigt barn. De bor i en fancy lägenhet med uteplats i New York. Då de arbetar väldigt mycket har de inte tid för barnet utan får hyra en nanny från Filippinerna som i sin tur får lämna sina egna barn för att ta hand om överklassbarnet. Allt ställs på sin spets när mannen reser till Thailand för att ragga investeringar och mest sitter uttråkad på hotellrum, kvinnan kan inte sova och känner sig som en dålig mamma då hon aldrig träffar sin dotter samt att nannyn råkar illa ut.

Åsikterna efter filmen skiljde sig åt och det uppstod snabbt två fraktioner. En fraktion menade att filmen var en enda lång orgie i överklassångest. Oj, vad det är synd om stackars kapitalistmig som sitter på ett tråkigt lyxigt hotellrum och väntar på att förhandlingarna om investeringar i mitt nästa projekt ska bli klara. Oj, stackars läkarmig som jobbar natt och inte kan sova på dagarna och aldrig har tid för mitt barn då jag jobbar så mkt. En lektion i hur överklassen upplever ångest och tristess som ett resultat av själva det system de drar nytta av och njuter av (vem fan har jobbat ihop alla pengar som gör att ni har råd med en lägenhet i New York för X antal miljoner?). Filmen var kass och helt utan någon form av konfliktperspektiv mer än att det är synd om barn i Filippinerna som måste sälja analsex till äckliga gubbar eller leta mat på soptippar.

En annan åsikt framkom som försökte vara något mer nyanserad. Istället för att stirra sig blinda på de två huvudpersonernas ytliga problem som sådana kan man se vilka konsekvenser deras problem får för andra. Hur deras leverne och triviala problem får vittgående konsekvenser för proletärer. Detta kan man se representeras i resan till Thailand där överklassmannens kumpan förväntar sig och får gratisknull men där överklassmannen först vägrar ha sex med prostituerade som den fina ståndaktiga person han är men ändå sedan faller till föga då han ju trots allt är i drömmarnas Thailand – what happens in Thailand stays in Thailand. Ett annat talande exempel är hur nannyn får lämna sina egna barn för att resa klotet runt för att serva en sjuårig unge som de rika föräldrarna inte prioriterar nog för att ta hand om utan istället skickar i famnen på en piga. Hjärtslitande samtal hem där hennes barn gråter och vill att hon ska komma hem varvas med New York-vardagens vardagsproblem där överklasskvinnan inte vill att hennes barn ska lära sig filippinska då det tar för mycket tid av den lilla tid som hon vill lägga på sitt barn.

Alltså, man kan se filmen som ett inlägg som visar på hur den globala överklassens leverne och köpta föräldraskap kommer till ett högt pris för proletariatet som tvingas sälja sina kroppar (till sexturister och äckelkapitalister) och sina känslor (som extraförälder).

AK är i denna fråga, som i alla andra, en mångfald som drar åt samma håll (kommunismen), eller för att ta ett ngt redigerat Bibel-citat:  AK är mitt namn, för ty vi äro många.