Autonoma Kärnan

Vänsterister är upprörda över polisens rasistiska utrop under Rosengårdskravallerna och händelsen har fått stort utrymme i den liberala fulmedia.  Att man inte borde bli så förvånad över det här kommenterar acidtrunk förträffligt här men man blir ännu mindre förvånad när man kan läsa att alla ”utredningar” läggs ner i frågan. Om polisen är ett skämt är åklagarna som ska utreda dem tio gånger värre. De böjer alla paragrafer och kör apimitationen för att kunna fria alla våra riddare i blått som stolt står upp mot buset. Precis som vid EU-toppmötet 2001 och alla andra händelser där invandrarkids, alkisar, strejkande arbetare och/eller aktivister på något mystiskt vis översköljs med svordomar, pepparsprej och batongslag. Här brukar vänsterister och goda liberaler gråta krokodiltårar över att sådant inte får ske i en demokratisk rättsstat. Men vad är en rättsstat egentligen bortom alla liberala drömmerier och normativa luftslott? Det är borgerskapets rätt att lagföra sin ordning som naturlig där vi tvingas hora ihop en lön för att klara livhanken och njuta av lite vardagslyx. Polisens uppgift är att se till vi håller oss i skinnet och pinnar på i råttracet utan att vilja ta några genvägar, organisera oss utanför ”de demokratiska spelreglerna” eller vräka skiten över ända. Att de då behandlar oss som skit och kallar oss apor och kommunisthoror är inte konstigt – det är det vi är i deras ögon. Vi avviker från den borgerliga ordningens skinande stig och då krävs det hårda tag – och det är fullt naturligt att den borgerliga, demokratiska staten anser att sådant språkbruk och sådan våldsanvändning är legitim och icke åtalbar. Rättstaten som sådan är ju byggd på klasskampens grund, eller bättre, politik, juridik och ekonomi har med klasskampen som nav smält samman där rättstatens huvudsakliga mål är att skydda profiten bakom juridikens krumbukter från klasshatande och arbetsvägrande proletärer.