Autonoma Kärnan

Den ensamstående mamman i förorten

En riktig vänster är den som organiserar de ensamstående mammor i förorten. De är det ultimata politiska subjektet. Ingen kan misstänkliggöra en sådan grupp med epitet som medelklass och man kan slå Internethögern på fingrarna när man sitter på Flashback och diskuterar med idioter om vilka de där AFA är. Alla drömmer vi om dom. Tänk att ha ett gäng sådana att visa upp framför kameran i det ockuperade huset eller om de skulle vara i majoritet på nästa Vår Makt.

Även om man i grunden vill bryta med vänstern i allmänhet och syntesorganisering i synnerhet så ligger det sociologiska klassbegreppet hela tiden i bakgrunden och spökar. Ändlösa diskussioner om vilka vi är, vilka vi organiserar, vilka vi borde organiserar osv osv är något som alla grupper inom vänstern tycks sysselsätta sig med. Vi borde ha en organisering där ensamstående mammor känner sig välkomna, det ockuperade huset var så fullt med punkare så vanligt folk kände sig exkluderade osv osv. Diskussioner som gått i rundgång och som varje aktivistgenration sysselsätter sig med. Internethögern vill framställa oss som medelklass och vi går direkt i fällan och försvarar oss med att vi har en stor del medlemmar med industrijobb.

Det har funnits och finns en arbetarrörelse som har använt en definition av klass som vi till stora delar motsätter oss. Det vill säga en klassdefinition som i grund och botten vilar hur en arbetare säljer sitt arbete och vars fokus inte ligger på att vi måste göra det. Det sociologiska klassbegreppet har i princip en hegemonisk makt över bilden av vad arbetarklass är.  Denna exakta definitionen har till viss del skiftat från synonymt med industriarbete till synonymt med fattigdom. Vi läser och inspireras av skildringar av kämpande arbetarkollektiv som använder denna bild av klass som kuliss för sitt berättande. Det historiska arvet för klassorganisering bygger också ofta på bilden av industriarbetaren. Och visst är det så att många av de segrar, ikoner och myter som rör klassorganisering kommer från det  skikt som rör industriell produktion i en eller annan form. Vi vill  känna en samhörighet och gemenskap med tidigare genrationer kämpande arbetarkollektiv.

Men arvet blir samtidigt problematiskt då det ofta tenderar att göra klass till statiskt och objektivt som hela tiden blir en ram för jämförelser och inte så mycket mer.

Väldigt mycket av den statistik som finns att tillgå för att påvisa hur samhället är strukturerat och vad ens yrke för med sig för konsekvenser för tex hälsa och tillgång till universitets studier använder en klassdefinition som bygger på parametrar som Facklig tillhörighet (LO eller TCO) och definitioner som arbetare respektive tjänsteman.
Klass blir i den allmänna debatten något som i bästa fall används för att påvisa orättvisor i samhället och i sämsta fall generella fördomsfulla åsikter om kulturella preferenser. Detta även inom vänstern som ofta förhåller sig till klass som något objektivt. Den egna rollen, begären och situationen förminskas till något ickebefinntligt  och arbetarklass blir till något som likt minkar i burar ska fritas.

Men samtidigt är det viktigt att betona ödmjukheten. Vänstern tenderar att prata över huvudet på folk och ofta hamna i objektivitetens fälla.  Vi är olika  privilegierade och har olika förutsättningar. Klass är ett laddat begrepp som handlar väldigt mycket om identitet. Att fordonseleverna slängde muttrar på samhällseleverna på min gymnasieskola är också ett klasshat som inte ska underskattas. Men vi kan inte kapitulera över att det är svårt. För trots allt vill vi något radikalt annorlunda.

Med eller utan högskolepoäng så är vi är inte tillfredsställda.

Våra begär här och nu.

/AK