Autonoma Kärnan

Ingen har väl missat helgens tennismatch mellan Sverige och Israel. Det har anordnats protester och demonstrationer vilka ”urartat”. Vi kan genast reservera oss och säga att vi följt skeendet via andrahandskällor såsom motkraft, socialism.nu och fulmedia. Man frågar sig nu om det hela var en framgång eller inte. Vi menar att det var både och.

Det var en seger i det att så många deltog i demon (6000 pers) och att man faktiskt gjorde slag i saken och angrep de grisar som försvarade den tillställning som behövde stoppas. Samförståndet bröts och det är alltid en (liten) vinst i sig. Israels militära mördarmaskin får aldrig erhålla legitimitet via tennismatcher eller nåt annat – så enkelt är det. Hade det hela reducerats till en ”folkfest” (som det var tal om från demoledningens sida – att huvuddemonstrationen inte hade några riktiga intentioner att stoppa matchen utan att man skulle ha en folkfest) hade det varit helt meningslöst och i det närmaste barockt. Det handlar om fruktansvärda övergrepp på palestinier – hur fan kan man snacka om fest då???

Det har från vänsterhåll framförts kritik mot att de autonoma anser sig självtillräckliga och att man inte accepterar att ”folk” inte vill veta av några våldsamheter. Det utgår från en förlegad idé om folket och majoritetens järnvilja. Istället handlar det om att vi, som ett kämpande proletärt kollektiv, även är en mångfald där det måste finnas utrymme för olika taktiker och organisationsformer – både legala och illegala. Varken pacifism eller våldsdyrkan får skrivas i sten om vi ska lyckas. Om alla ska gå i samma takt och använda samma metoder (läs: följa den präktiga partilinjen), eller bättre, reduceras till ”ett folk med en vilja”, kommer vi aldrig någon vart. Det har partibyggare aldrig fattat – vi måste vara en mångfald som drar åt samma håll utan att för den skull reduceras till en enhet. Vi har ”valt kampens väg” och borgerligheten och dess tillskyndare i den ruttnande arbetarrörelsen kommer alltid bespotta oss och kalla oss både det ena och det andra. Det ligger i sakens natur då vi 1) går på kollisionskurs med det kapitalistiska systemet 2) kortsluter de parlamentariska (vänster)partiernas förmedlingar.

Nu till det problematiska. Hur mycket vi än gillar angrepp på snuten och stenar i luften och annat trevligt undrar oss om man hade något klart syfte med framstormningen? Det verkade som om man nöjde sig med att kasta lite sten och sparka på snutbilarna – det hade kunnat vara så mycket bättre. I våra ögon låg det hela farligt nära ett illasmakande skådespel där mediahororna med sina kameror pilskt klättrade på varandra för att ta bild efter bild på våldsamma, svartklädda aktivister som slåss mot stillastående snutbilar. Dock roligt att höra att praktiska allianser upprättats med kidsen från Rosengård. Men vad hände med kritiken mot svarta blocket och aktivistidentiteten? Som vi fattade det underlättade BB-taktiken snutens försök att identifiera palestinska (omaskerade) ungdomar som deltog i konfrontationen? Vi gillar inte trottar men Revolution sammanfattar ändå vår syn väl: ”Man hade inte gjort mycket på förhand för att vinna massan för idén om att genom kollektiva massaktioner, med en gemensam ledning och kollektivt självförsvar, bryta sig in på Baltiska hallen”. Det hade varit en bättre taktik.

För att använda sig av Lenins metafor kan man säga att det gäller att inte falla för locksångerna hos dem som valt träskets försonande väg (snacka om folkfest och applådera snuten? verkligen?) eller isolera sig själva på den branta och mödosamma vägen i tron att man i sig själva räcker till som svartklädda superhjältar. Vi, avgrundsvänstern, är en mångfald som behöver organiseras och stadigt förankras och slå rot i proletariatet. Vi är proletärer och behöver näring från övriga delar från klassen om vi inte ska vittra bort som isolerade, skrumpnade organisationer redo för historiens skräphög. Vi är en del av ett kämpande proletärt kollektiv eller inget alls. Alltså, vad som krävs är en mångfacetterad massorganisering utan att reduceras till ett jämnt lunkande folk.