Det uppkommer ibland diskussioner inom ”den autonoma vänstern” om interna normer. Vissa menar att de behövs för att kunna agera kollektivt medan andra menar att de är begränsande och för
kastliga då man inte ska uppfostra varandra.
Vi i AK menar att normer är ett måste för att man ska kunna föra en vettig politik bortom all (anti)identitetspolitik. De normer vi strävar efter i en radikal kamp måste grunda sig på en kollektiv etik. Med detta menas att vi som organiserar oss för ett klasslöst samhälle borde stödja oss på riktlinjer som främjar vår kollektiva styrka och neutraliserar söndring, som att t.ex. inte våldta och inte slåss fysiskt inbördes. Däremot ska man inte luta sig mot en individualistisk moral (”jag är en bättre vegan än du då jag inte äter E120″ eller ”jag är en bättre kvinna än du då jag inte knullar med män”- som det sas när det begav sig). Att säga att vad man har för sig (oavsett om det gäller att gilla att våldta eller deala knark) är upp till var och en är en högst liberal tanke om individens ansvar och snuddar vid en vulgärtolkning av multituden (att vi är en samling icke-reducerbara stjärnor som kan röra oss framåt utan politisk organisering). Vad vi gör har återverkningar för andra som en del av samma kämpande kollektiv. Här är frågan om legalitet/illegalitet ett bra exempel – hur antifascister väljer att föra (ut) sin kamp får efterverkningar för alla inom den radikala vänstermiljön – ifråga om gratis köttben till borgardreven, repression etc. Vi är inga vackra, unika snöflingor som kan göra precis som vi vill (iaf inte om den där förbannade kommunismen ska bli mer än ett ord).
Det handlar inte om kamratuppfostran på individbasis utan om att vi är en kämpande, proletär mångfald (det måste finnas utrymme för en hel flora av organisationsformer och kampmetoder) som, återigen, måste grundas på en lika kollektiv etik – vars själva syfte är att underlätta politisk organisering och kamp. Inte att försöka navelskåda interna hierarkier (”motverka förtryck”) och utröna vem som är kungen av de autonoma eller för den delen ha en lika liberal som strikt anti-moralistisk laissez-faire-attityd (”låt folk vara som dom är!”). Observera att vi inte avser en stenhård partilinje som påtvingas ovanifrån utan etiska riktlinjer som växer fram i själva det organisatoriska samarbetet och kampen.
One Comment
Och med detta vill ni ha sagt vad? Känns som att poängen inte kommer fram. Är det att ni tycker att det är ”identitetspolitik” att peka på självutnämnda ledare? Och be de tagga ner ifall andra också vill vara med och bestämma? Eller ska strukturlöshetens tyranni vinna?