Det har uppstått en viss debatt inom den utomparlamentariska (nåja…) vänstern om teori och praktik eller proletariatets bildning om man så vill.
Krastavac inledde det hela och andra bloggare har hakat på i denna diskussion. AK vill lägga fram sin modesta åsikt i frågan.
Till att börja med vill vi säga att vi fullständigt håller med
Krastavac om att all revolutionär politik måste utgå från vardagslivets misär och glädjeämnen. Alla världens storslagna begrepp och revolutionära teorier är luft värda om de inte blåses liv i dem med proletariatets vardag. Svarta pantrarna hade fattat den här grejen:
”Svinen frågar negern: ‘Stöder du kommunismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stödjer du socialismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stöder du BPPs program för gratis frukost?’. ‘Ja herre, och jag är beredd att dö för att försvara den’. ‘Förstår du inte att detta program är kommunistiskt?’. Negern tänker efter och säger sedan: ‘Det kan vara så att jag inte vet så bra vad kommunism och socialism är. Men jag säger dig en sak, din skithög: Om du rör dessa program, ska jag sätta ett nackskott i din jävla skalle.’” (Fred Hampton, ledare för BPP i Chicago, 1947-1969).
Vidare håller vi med om att man inte är vidare sugen på att läsa Spinoza när man kommer hem från jobbet och mest längtar efter ett nedladdat Criminal Minds-avsnitt. De som verkligen orkar sätta sig in i tyngre grejer får helt enkelt göra politiska läsningar i Harry Cleavers anda för att påtala teoriernas relevans för vår klasskamp och kamp mot arbetet. En autonomistisk kunskapsutjämning värd namnet således. Filosofi och marxistiska hårklyverier utan denna proletära, arbetshatande klasståndpunkt är totalt meningslösa i vår mening.
Men sedan uppstår problem. Det finns strömningar av präktig arbetarromantik (som bl.a. framkommer på
soc.nu) där man ställer taggarna utåt mot all mer avancerad teoribildning och där man verkar sätta ett värde i att vara obeläst. Istället för längre resonemang och svåra begrepp bör man helt sonika förenkla så ”vanliga” jobbare förstår.
Problemet när man alltid vill förenkla är att man lätt skapar stråfigurer av komplicerade sammanhang – kapitalismen är ett komplicerat samhällssystem och det funkar inte riktigt att förenkla alltför mycket utan att förstå vad vi egentligen slåss emot och än mindre för. En förenkling av slaget att arbetarklass och borgerskap = fattiga och rika är på ett väldigt generellt och vulgärtolkat plan sant men när man börjar fingranska det hela hamnar man lätt i tröttsamma diskussioner om vad som är en riktig arbetare (hur fattigt och eländigt måste man ha det för att inte stämplas som ”medelklass”?) istället för att faktiskt analysera hur produktionen i dagsläget är organiserad och hur klassen kan formera sig politiskt utifrån denna produktionsordning. Det förra är meningslös sociologi och det senare marxism. Därför är olika bildningsträffar som försöker fördjupa analyserna viktiga – som politisk skolning av oss revolutionärer.
Givetvis är det viktigt att ha i åtanke att man inte alltid kan köra på samma teoretiska växel – man får anpassa sig efter vad man vill ha sagt, till vem och i vilket format (att dra in Imperiet-analysen i ett flygblad är exempelvis inte helt lysande). Vissa bildningsträffar borde vara av praktisk art och där man har föreläsningar om och diskuterar en aktuell sakfråga (t.ex. kamp mot nedskärningar eller sex timmars arbetsdag) medan man ibland behöver lyfta blicken och diskutera komplicerade analyser av kapitalismen som en social relation och dess undergång.
Redudans, en part debatten, menar att ”organiserade socialisters största uppgift inte är att utbilda arbetarklassen utan bilda partier som förmår skapa utrymme för arbetarklassen att bilda sig själv”. Vi håller fullständigt med men kanske inte på det sättet han menar. Med revolutionärer, som vi nämnde ovan, menar vi att vi, som kämpande proletärer, inte är skiljda från klassen likt ett klassiskt Parti utan klassen är partiet – vi är den kraft som försöker formera
klassen-i-sig till
klassen-för-sig. Det sker inte spontant utan behöver organiseras – inte uppifrån leninistiska elfenbenstorn utan inifrån själva den mångfacetterade klassen. Därför är det lika viktigt, som politisk skolning, med allianser och samarbeten som öppnar upp kontaktytor till andra delar av klassen likt ZOG-tentakler. Partiet behöver formeras. Eller för att citera våra finska kamrater:
Det är av högsta vikt för oss att foga samman proletariat (i dess multituda form), klasskamp (som en process med målet att förgöra fienden) och parti (som en syntes mellan det proletära varats funktioner och fiendens förgörande).
Vi tolkar parti i dess marxska form och då speciellt på det ställe där det dyker upp i ett omisskännligt verk: “arbetarklassen – anarkins, socialismens och kommunismens parti.” Denna definition av parti som Karl Marx formulerat är för oss den heligaste av doktriner: klassen är partiet. Å andra sidan fogar vi även samman våra fiender: borgerskapet – arbetets, statens och krigets parti.
Det går inte att skilja mellan revolutionärer och klassen – revolutionärer är i högsta grad en del av klassen, som del av ett parti i Marx mening. För att citera Kämpa tillsammans:
Enligt Camatte så är partiet för Marx inte något som finns utanför klassen och som ger den ett kommunistiskt medvetande. Tvärtom, partiet skall förstås som ett uttryck för klassen. I klasskampen materialiseras partiet och det är det mest pådrivande grupperna i klasskampen som är partiet. Inte de som organiserat sig i en formell organisation och påstår sig leverera sanningen till proletariatet.
Det är två sidor av samma mynt och när det kommer till revolutionär kamp måste det hela tiden vara en avvägning mellan att öppna upp kontaktytor och fördjupa analyser (eller använda våld för den delen) beroende på vad man vill uppnå. Revolutionärer kan faktiskt välja att agera på olika sätt utifrån den konkreta situationen – man behöver inte välja mellan lägren ”teoretiker” och ”praktiker” (det behövs inga skyttegravar!). Att brännmärka de som försöker greppa och analysera kapitalismens skiftande och komplicerade sociala relationer som ”akademiker”, ”medelklass” eller ”avantgarde” är lika korkat som att alltid välja, oavsett vem man ska ha kontakt med, att prata på samma sätt med t.ex. långa och avancerade poststrukturalistiska/marxistiska/queerfeministiska resonemang eller liknande. Men – och detta är vår poäng; de som försöker organisera, analysera och kämpa är alla olika uttryck (som givetvis måste gå in i varandra enligt devisen studera, organisera, agera) för det parti som Marx menar materialiseras i klasskampen. Det kan handla om radikala akademiker som förläst sig på Kapitalet, självorganiserade arbetare på en arbetsplats eller arbetslösa som tillsammans med vänsteraktivister ockuperar en arbetsförmedling. (Det handlar således inte om en röstfiskande politrukmaskin med partilinjer och program att tvångsmata proletariatet med). Utrymmet till proletär självbildning skapas här och nu via att dessa olika aspekter av det marxska partiet sammanfaller. Därför måste all identitetspolitik kopplad till ”praktiker” och ”teoretiker” upplösas om vi ska kunna ta oss framåt. Ingen revolutionär praktik utan en vettig revolutionär teori (och vice versa!).
2 Comments
Åter igen slår ni huvudet på spiken! Väl talat(skrivet)!
Vill bara lägga in ett förtydligande. När jag använder ordet parti i mitt inlägg så syftar jag givetvis på det som ett politiskt sammanhang (i samma anda som jag tolkar er här ovanför) och inte som en partipolitisk aparat (Vänsterpartiet osv).
Annars vill jag tacka för ett välskrivet inlägg i debatten. Och yttra att jag verkligen föredrar bloggdebatter framför diskussioner på forum och dylikt.