Autonoma Kärnan

Som tidigare nämnt har vår gamle vän Redundans satt det ekologiska kaffet i halsen och surt rapat upp en ganska märklig anekdot vad den revolutionära socialistens plikt är. Vi börjar med att citera blogginlägget:

För att i all ödmjukhet inför arbetande socialisters prekära vardag så måste det erkännas; det finns inga bra ursäkter i världen att inte studera Kapitalet, annat än rent ointresse. Har man tid åt “bilderna från festen i helgen” så har man tid att skippa fyllan och sätta sig ned med ett glas rött och den stora röda boken istället.

Men för att inte fastna i en Folkpartistisk “skyll dig själv”-retorik så vill jag återgå till rubriken för detta inlägg. Även man inför sig själv bär ett högst individuellt ansvar att bilda sig så är det för arbetarrörelsen främst ett samhälleligt problem. Därför är också våra lösningar samhälleliga.

För skälet till att det är enklare än någonsin att idag ta till sig kunskapen i Marx böcker heter nämligen organisering och inte studiedisciplin (även om en sådan måste kunna avkrävas våra organiserade kamrater). Den organiserade arbetarklassen har i över 100 år arbetat för folkbildning. Vi har upprättat studieförbund, 8 timmars arbetsdag, fri skolgång, public service,bibliotek och statliga telenät som pumpar in Internet i vårt folkhem.

Organiserade socialisters största uppgift är inte att bilda arbetarklassen utan att bilda partier som förmår skapa utrymme för arbetarklassen att bilda sig själv.

Andemeningen verkar vara att man som revolutionär klasskämpe först skall reagera diskursivt i ett satt utrymme där man tillåts organisera sig. Den kulturella överbyggnadens organisering verkar för redundans vara viktigare än den rått materiell vardagen där Krastavac lever sitt liv. Vi menar nog att man rakt av kan vifta bort den sortens Politikeranspråk som förespråkas i blogginlägget ovan. Tanken på en transcendent grad av kamprenhet som svävar över dess materialla bas och uppbyggnad är en liberal tes som tyvärr stinker överallt i vår banala diskurs.

Politiker, frireligiösa, väktare, batongliberaler och månglare menar alla att deras produkt är finare, renare, snabbare och bättre än alla andras. Att på det sättet tro att man genom självgoda studier och maktsuktande kan bygga en arbetarklassägd motrörelse i en rhizomatisk vardag är direkt kontraproduktiv ur ett autonomt utanförperspektiv.

Den sortens om omnipolitiska bygge vår partivurmande vän suktar efter är bara en reifikation av den politiska ekonomins diskurs. Att varugöra och försöka sälja den renaste Marxismen är ett förment liberalt arbetssätt och förmodligen fullkomligt logiskt om man bygger sin politiska organisering utifrån humanliberala dogmer. Vi menar att om man äter sig fet på tankesmedjors gratisfrukostar och forskar sig trött i skallen kring det socialliberala samhällsbyggandes moderna historia så kommer också ens begreppsvärld röra sig i de snäva kretsar som man levt sin livstil inom.

Att tro att en tankesmedja kan bygga ett arbetarparti som i sin tur skall återta det politiska rummet från det liberalas diskurs må vara en skön statusrad på Facebook men vad i helvete spelar det för roll för den faktiska Arbetaren? Alltså den hårt arbetande svennebanan som gnor sig igenom livet.

Vi förespråkar alltid det egna självdeltagande aktivismens väg. Vill man skapa sig ett politiskt rum att handla i gäller det inte att läsa böcker. För att vinna politiska kamper idag krävs en nomadologisk hållning och ett skärpt sinne där man rotar sina strategier i en myriad erfarenheter. Att tala om sitt arbete är en mycket bra början.

Mycket bättre än att läsa rödvinsfläckade böcker. Hur tjocka pärmar de än har.

// Anarkofalangen