Autonoma Kärnan

Idag är arbetarklassens strategiska perspektiv så tydligt att vi undrar om det är först nu som den upplever årstiden för sin fantastiska mognad. Den har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemligheten, som kommer att bli dödsdomen över sin klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution. – Mario Tronti, Lenin i England

När vi i AK använder begreppet ”klassfiende” får vi ibland kritik för att begreppet är förlegat, en del av en dammig begreppsapparat som försvann tillsammans med det industriella samhället. Istället, menar man, är situationen annorlunda i vårt uppsplittrade och post-fordistiska samhälle där arbetarna inte ställs öga mot öga med kapitalisterna som förr. Det är systemet, en ansiktslös kapitalism, vi ska bekämpa och inte kapitalisterna. Att använda termen ”klassfiende” är att missa denna sociala aspekt av kapitalet och öppnar upp för individualistisk terrorism, en självförvaltad kapitalism utan kapitalister etc. där man siktar in sig på kapitalets ekonomiska och politiska huvud, inte dess totalitet.

Vi menar att kritikerna både har rätt men framför allt fel. Visst är det så att samhället har förändrats, att produktionen blivit diffus och pågår både direkt och indirekt över hela det sociala landskapet. Kapitalismen är i grund och botten en social relation där kapitalistklassen är den utkristalliserade gestalt kapitalet antar som exploatör. Att som RAF tro att man kommer någonstans genom att knäppa VD:ar eller politiker är idiotiskt på många plan, inte minst därför att det inte för klasslösheten närmare. Kapitalismen som system är alldeles för komplext för att påverkas av att en enstaka ledargestalt behöver bytas ut.

Men lika sant är att det de facto existerar en kapitalistisk klass, en klass som tvingar oss proletärer att arbeta, att slita ut oss för deras vinnings skull och vardagsdö i tristess i en värld som de kontrollerar. Vi har en klassfiende, ett borgerskap som lever i överflöd, men även dess hantlangare i form av en skock politiker, fascister, snutar och allsköns kontrollanter med eller utan uniform. Våra kamrater i Finland uttrycker vårt synsätt väl:

Det är av högsta vikt för oss att foga samman proletariat (i dess multituda form), klasskamp (som en process med målet att krossa fienden) och parti (som en syntes mellan det proletära varats funktioner och krossandet av fienden).

Vi tolkar parti i dess marxska form och då speciellt på det ställe där det dyker upp i ett omisskänneligt verk: “den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti.”

Denna definition av parti som Karl Marx formulerat är för oss den heligaste av doktriner: klassen är partiet. Å andra sidan fogar vi även samman våra fiender: borgerskapet – arbetets, statens och krigets parti.

Vi slåss inte mot osynliga väderkvarnar utan mot en högst påtaglig  klassfiende, borgerskapets parti, som lever på bekostnad av oss. Denna fiende måste krossas. En samförståndsanda likt den Negri & Hardt uttrycker i senare delen av Multituden där de förordar en allians mellan multituden och företagsaristokratierna mot USA:s eviga krig är för oss otänkbar. Men fienden krossas inte med ”politiskt våld” som RAF och andra ägnat sig åt utan det krävs betydligt mer avancerade metoder. Dels måste man begagna sig av ett ”socialt våld”, ett diffust våld i form av sabotage,  konfrontativa strejker (där svartfötter får veta att de lever), gatukamp etc.  och dels ett passivt aggressivt förhållningssätt där man vägrar lyda och arbetsvägrar. Detta diffusa våld låser in chefer och skrämmer snutar, pushar fram proletariatets positioner genom påtvingade reformer och angriper borgarklassens bastioner i ett frontalangrepp samtidigt som olydnaden och arbetsvägran undergräver dess positioner likt forna tiders sappers underifrån. Allt med målet att krossa dem som klass, inte som enskilda individer. Detta våld och denna vägran är vår konstituerande praktiks andra sida, något  som gör kommunismen möjlig. Det är endast denna självvalorisering, denna möjliggjorda kommunism, som slutgiltigt kan förinta kapitalismen som en social relation.

Tillägg:

Det har uppstått en del diskussioner bland kommentarerna om vad som egentligen menas med ”våld”. Denna definitionsfråga är givetvis alltid en kamp om hegemoni, om problemformuleringsprivilegiet, där liberaler brännmärker allt klassbaserat våld som destruktivt, farligt, yadayada medan statens och andras systembevarande våld hyllas som rätt och riktigt. Våra fiender kommer alltid att försöka brännmärka oss som huliganer och sociopater och det är viktigt att ha i åtanke. Man kan inte bara låta handlingarna tala utan givetvis handlar det om, när man använder vad som kan ses som våldsamma metoder, att förankra det i den existerande kampen, att tillkännage varför man gör som man gör och inte lämna fältet fritt för liberala förvrängningar.  Propagandan spelar här en stor roll med att påpeka att det existerar olika typer av våld, dels det strukturella våldet (polisbrutalitet, svält, arbetsskador etc.) som proletariatet regelbundet utsätts för och dels det våld som försöker sätta ett permanent stopp för dessa strukturella våldshandlingar. Med andra ord, att det är det strukturella våldet som är huvudproblemet – inte proletariatets försvarsreaktioner på detta våld.