Med risk att låta som en repad skiva vill vi återvända till problematiken kopplad till partiet. För oss, som vi sagt till leda, är klassen i första hand partiet. Med detta avser vi de radikala grupper av proletärer som står längst fram på barrikaderna mot kapitalets välde. Det är dessa grupper som är proletariatets spjutspets, dess revolutionära fyrbåk.
Utan tvivel kan endast en avancerad minoritet ha en klar bild av en kollektiv kamp som är riktad mot allmänna mål vilken rö
r hela klassen och med kärnpunken projektet att förändra hela samhällsordningen. Dessa grupper, dessa minoriteter, är ingenting annat än partiet. När dess formerande (vilket naturligtvis aldrig fortskrider utan avbrott, kriser och interna konflikter) har nått ett särskilt stadium må vi säga att vi har en klass i kamp. Fastän partiet innesluter endast en del av klassen kan endast det ge klassen sin enighet i kamp och rörelse, då det förenar dessa element, vilka känner och representerar den, bortom kategoriernas och lokaliteternas begränsningar. (Amadeo Bordiga, Parti och klass s. 2)
Partiet existerar således materiellt men inte formellt – denna politiska rörelse behöver inte vara enad i formella organisationer med medlemstidningar och årsmöten. Det är således där klasstiderna står som mest intensivt som vi kan finna partiet oavsett dess (o)organisering. Det kan vara strejkande sopåkare eller sjuksköterskor, kravallande kids, lantarbetare som ockuperar mark, svartjobbare som hotar med sabotage om de inte får ut sina löner, arbetsvägrande servitriser, städare eller lagerarbetare. Partiets utseende och deltagare kan således skifta mellan olika geografiska kontext och tidpunkter. Det är detta Marx menar med sitt ”historiska parti”. Det är dock viktigt att påpeka att partiet inte endast existerar i en viss nyckelbransch etc. med stor strukturell arbetarmakt (för att tala med Beverly Silver) utan förenar olika skikt inom det globala proletariatet. Om det materiella, eller historiska, partiet uppträder i sektorer med stor strukturell makt för proletariatet (som inom transportsektorn) ges kampen extra tyngd men det innebär inte att annan kamp är värdelös. Den kapitalistiska kedjan kan brytas vid alla länkar, både där den är som starkast eller svagast. Att stirra sig blind på dess starkaste/svagaste länkar är att missa vad som försiggår över hela frontlinjen.
Någon god anarkist kanske känner att det är ”förtryckande” att tala om parti i termer av radikala minoriteter. Vi är ju alla jämlika eller hur?
Det är en idealistisk inställning som helt missat det som Marx menar med sitt påstående att ”den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.”
Om alla stod som vackra själar fristående från den förhärskande borgerliga ideologin där man i lugn och ro kunde komma fram till rationella beslut skulle kapitalismen ha imploderat för länge sedan. Det finns bara vissa proletära skikt som är medvetna om sina intressen och revolutionära mål – en kunskap som inte inympats utifrån från nåt trotteparti eller avantgarde med anemiska intellektuella utan som vinns genom blod, svett och tristess på gator, skolor och arbetsplatser. Det är detta som autonomisterna menar när de talar om en politisk klassammansättning.
Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats. Till exempel kan olika politiska krav (kortare arbetsdag, politisk lön) agera som kugghjul i denna formering – krav som partiet kan samlas kring. Alltså, det materiella partiet är en produkt av proletariatet och måste fortsätta att vara det. Sekterism och stalinistisk partidisciplin leder enbart till ett kväsande av partiet.
